"Ett så´na här perfekt ridpass!"

Hamingja och jag tränar samlad skritt - och i bakgrunden skymtar Maestro himself i "partytältet" som gav honom extra skydd mot regnet denna helg. (Atli kommenterade senare: du har lite för korta tyglar... note to self!!!)

Under förmiddagen red jag ytterligare ett riktigt, riktigt bra ridpass! Atli kommenterade att Hamingja varit så lugn och avslappnad både igår och idag. Vi var båda överens om att hon är en häst som extra mycket behöver en tydlig röd tråd i träningen med ett system hon känner igen och kan känna sig trygg med. Atlis system  bygger på de tre delarna uppvärmning, arbete och nedvarvning. I början får man lägga mesta tiden på uppvärmning och nedvarvning, men allt eftersom det går snabbare att få hästen lösgjord så kan man lägga mer tid på "själva arbetet".

"Men du har en häst med MYCKET temperament, så det kommer alltid komma dagar när hon är mer stressad och du därför behöver ägna mycket mer tid igen till uppvärmning och nedvarvning!" Uppvärmningen startar gärna redan i stillastående - genom att böja halsen och med båda tyglarna uppmana henne att sträcka ut halsen. Sedan samma sak i skritt på volt, trav på volt resp tölt på volt. Fast nu när hon var så avslappnad fick vi faktiskt t o m lämna volten under uppvärmningen och rida både trav och tölt även längs spåret.

För Hamingja handlar uppvärmningen alltså om att sträcka ut överlinjen och slappna av. För mig handlar den om att komma in i en ridning där tyglarna används för att uppmana till längd på halsen - för att sedan ge STORA eftergifter.

Nästa steg i "bygget" är halt-rygga-rida fram-halt-rygga... Atli förklarade att i en korrekt ryggning vinklar hästen sina bakben på samma sätt som man vill att den ska göra i samlingen. Så genom att rygga mycket tränar man hästen till samling. Och för ryttaren innebär detta steg en träning i halvhalter - när man kan göra halt, rygga och rida fram på ett bra sätt, f f a med hjälp av sätet så kan man också göra en bra halvhalt.

Först rider man fram i samlad skritt och då vill man att hästen ska lyfta upp sig i bogpartiet med bibehållen lång hals och lös tygel. Sedan skjuter man fram bäckenet och gör övergång till tölt då det gäller att också "ta med sig" lösgjordheten" upp i tölten. "Kvaliteten på samlade skritten avgör kvaliteten på tölten!" är ett Atli-mantra! Och för att sedan bibehålla kvaliteten på den samlade tölten behöver man lägga ihop de olika delarna man jobbat med innan: tyglarnas uppgift är att vid behov påminna om längden på halsen och att vara lösa där emellan - precis som under uppvärmningen. Med säte och skänklar ska man "tänka" rida fram-halt-rygga för att bibehålla samlingen i tölten.

Ovanstående är endel av den enorma "aha-upplevelse" om töltridning som jag fick igår. Men än viktigare del var nog det faktum att jag lite bättre än tidigare lyckades "koppla isär" överkropp och underkropp i ridningen. Kyra har sagt att när man rider ska man vara "Snäll i handen och arg i rumpan" men mitt stora problem har varit att om jag använd mycket skänklar och säte så har jag samtidigt blivit oerhört spänd och låst i hela överkroppen. Men nu kunde jag "hålla tryck" med rumpa och skänklar samtidigt som händerna kunde agera fristående i de fall det behövdes och då med mjuka rörelser.

När vi varvat ner igen, med trav resp tölt på volt (och lite längs spåret också eftersom "vi" var så lugna och avslappnade) konstaterade Atli: "Det här var ett så´na här perfekt ridpass!" (Hans svenska är lite rolig ibland!) "En uppvärmning i ett system som hästen känner till och som gör den avslappnad och sträcker ut överlinjen. En arbetsfas där den får använda sin kropp på rätt sätt för att bygga upp styrka och sedan en nedvarvning som gör den lugn i kropp och huvud! Rid MASSOR av sådana här ridpass - så kommer din häst att orka mer och mer under arbetsfasen och bli allt finare och finare!"

Redan under helgens sista lektion skulle vi få ett exempel på det Atli nämnde på förmiddagen: att även om Hamingja blir allt mer avslappnad så kommer allt hennes temperament medföra att hon ibland återgår till att vara stressad och spänd. Och att fokus då måste ligga på uppvärmning och - f f a - nedvarvning. Under uppvärmningen kändes hon fortfarande lugn men när vi övergått till arbetsfasen kom flera stressreaktioner från lilla fröken - vilket delvis kan ha berott på att hon började vara ganska trött efter allt arbete i helgen och därför återföll i att "leka rädd" för att försöka komma undan.

Dessutom var matte REJÄLT trött: i ren eufori över mina FINA hästar hade jag förutom de krävande lektionerna på Hamingja även ridit träningspass med Lára både igår och idag i samband med lunchen. Men jag kände ganska snart när Hamingja och jag påbörjat den här sista lektionen att i alla fall dagens träningspass med Lára hade varit en handling av övermod... Men jag vill ju inget hellre än att glömma hur skröplig kropp jag har...

När Atli såg Hamingjas stressreaktioner fick jag väldigt snart lämna arbetsfasen och gå över till nedvarvningsfasen istället. "Hon har presterat så jättebra i helgen, så det räcker så! Nu är det istället JÄTTEVIKTIGT att du tar hand om henne, låter henne varva ner riktigt ordentligt så att hon avslutar med ett harmoniskt sinne!!!" Efter en lååååång nedvarvningsfas i trav och tölt var han tillslut nöjd.

"Det här var JÄTTEVIKTIGT!!!" påpekade han igen. "Nu lämnar du henne avslappnad och då kommer du att inleda med henne avslappnad nästa gång. Men om du hade lämnat henne stressad nu hade lite av stressen funnits kvar nästa gång. Det kanske inte märks på en gång, men då är du inne i en ond cirkel som slutar med att du har ett stressat monster..." Och efter att det gått så jättebra tidigare i helgen var det nästan så jag trodde att superpedagogen Atli gjort upp med Hamingja om att hon skulle göra så här under sista lektionen, så att Atli än en gång fick påminna mig om vikten av nedvarvningen!

Vi hann även prata lite om ledarskapsträning, då han påpekade att det fungerar på liknande sätt: det är en successiv fas i små, små steg. Om du har en häst som vägrar gå ut från gården så har det inte börjat där, det har börjat långt tidigare. Varje gång du ber hästen göra något som den undviker och du får den att göra som du vill så har du "vunnit" en nivå i ledarskapstrappan. Och varje gång du låter hästen avstå att göra något du bett om så har hästen "vunnit" en nivå. Får hästen vinna många sådana nivåer så vägrar den tillslut att gå från stallplanen och du kan inte längre rå på den.

Jag berättade om hur jag i sommar tränat Hamingja på att gå där det är blött och t o m vada i en liten sjö och att jag upplevt att detta inte bara medfört att det mesta av hennes "vattuskräck" försvunnit utan också att hon börjat lita på mig även i andra situationer. Och han menade att det är precis så det fungerar.

Nu är det bara att träna vidare och rida MASSOR av "så´na här perfekta ridpass" och fortsätta att frikoppla över- och underkropp i ridningen fram till nästa Atlikurs i slutet av oktober!!! Men först behöver i alla fall jag några vilodagar!!!