tisdag 8 september 2015

"Det som inte dödar härdar!"

Oj, så omsorgsfullt Hamingja rullade sig efter dagens SVETTIGA träningspass!

Jag skulle rida lektion för Sylvia idag, men det blev snarare hårdträning för Hamingja och clinic för mig! Redan under uppvärmningen konstaterade Sylvia nämligen att Hamingja, trots vårt arbete i helgen, fortfarande ville korta upp både steget och halsen. När jag inte lyckades "komma åt" henne bad Sylvia att få ta över och rida en stund - och det blev en låååååång stund!

När Sylvia försökte aktivera Hamingjas bakdel allt mer, för att få längden på stegen och överlinjen, så tyckte nämligen lilla fröken att det var HELT onödigt... Och korsa bakbenen hade hon verkligen INTE tänkt göra... När Sylvia då förstärkte skänkelhjälpen med att lägga till pisken mot inner bak gjorde Hamingja först som hon gör med mig: kastade sig iväg. Men lilla hästen blev snart varse att Sylvia, till skillnad mot matte, inte kommer ur balans och "tappar sitsen" för en sådan sak - nej, Sylvia bara fortsätter att inverka med säte och skänklar som om inget har hänt...!

Och plötsligt var det ingen nära döden-upplevelse för Hamingja längre att pisken nuddade bakbenet...! Jag VET ju att det är precis så - vilket gör mig extra arg på mig själv att hon lyckas så bra med att få mig att "tappa sätet" när hon får sina utbrott... men det blev ju ÄNNU tydligare nu när jag satt vid sidan och såg Sylvia gång på gång lägga pisken mot Hamingjas bakdel utan några våldsamma reaktioner. För även om Hami snart accepterade pisken som den hjälp den ska vara så dröjde det länge innan hon accepterade att korsa bak bara för en lätt signal från skänkeln. 

Men när hon väl började göra det - och därmed aktiverade sina bakben bättre - var det väldigt tydligt hur både överlinje och steg successivt började bli längre! Tillslut blev det också min tur att prova igen. Då började hon förståss om med protesterna och tänkte INTE korsa bakbenen... men tack vare att Sylvia redan "tagit fighten" var Hamingjas protester nu inte större än att jag nätt och jämnt klarade av att hantera dem. 

När jag fått henne att acceptera detta i skritt fick jag övergå till att rida tölt på "volt med hörn" där jag i "hörnen" skulle bromsa upp henne m h a att lägga vikten bakåt samtidigt som jag skulle hålla stöd på yttertygeln och flytta ut bakdelen med innerskänkeln. I början blev det förståss protester igen och några gånger fick jag rida framdelsvändning i flera varv innan hon blev följsam. Men tillslut behövdes bara att jag bromsade upp m h a sätet och en lätt signal från innerskänkeln för att hon skulle länga hals och steg mer och mer! Och nu började den härliga känslan av att sitta på en pilbåge som spändes från bakbenen och framåt, komma tillbaka. HUR hade jag kunnat glömma att det är SÅ det ska kännas att rida tölt?!!

Vi kom överens om att Sylvia ska fortsätta rida Hamingja den närmaste två dagarna, för att befästa detta, så blir det min tur att försöka igen på fredag. Det är verkligen TUR att Sylvia finns!!! Fast när jag sa det till henne skrattade hon och sa att om det inte varit för henne så kanske jag skulle rida runt på egen hand och tro att min häst gick jättefint... Men jag svarade att jag ju faktiskt vill ha en häst som är jättefin PÅ RIKTIGT - inte bara i min fantasi!

När Hamingja fått en välförtjänt dusch av sin genomsvettiga kropp var det dags för mig att "lyxrida" min Lára! Det blev töltintervaller i fri form upp till vändplanen där vi jobbade på volt i skritt en stund. Jag gjorde volten riktigt liten och vände in henne m h a ytterhjälperna för att hon verkligen skulle böja sig genom hela kroppen och inte kunna fuska genom att bara böja halsen och skjuta ut ytterbogen. Hon lät höra sina karaktäristiska "pustanden och stönanden" men sedan böjde hon sig fint!

På hemvägen var det inte längre fri form (vilket i nuläget betyder huvudet högt för ett storögt njuta av att se andra omgivningar än de i hagen) utan jag adderade lite drivning och bad henne börja aktivera sin överlinje och länga halsen i tölten. Nu blev det ju genast lite jobbigare för henne - så vi red ganska korta töltintervaller med skritt mellan. Jag vill ju inte riskera att trappa upp träningen för snabbt! Och eftersom Lára inte ens kan stava till "trött" är det ju hela tiden jag som måste vara den förståndiga (läs tråkiga) av oss...!

Nu kommer jag faktiskt att vara "hästlös" i två dagar... för samtidigt som Sylvia ska träna Hamingja så har jag lovat bort Lára till Malin. Men, men... det som inte dödar härdar...!!!

Inga kommentarer: