"Ett så´na här ganska perfekt ridpass!"

Rätt häst!!!

Hamingja och jag fick till "Ett så´na här ganska perfekt ridpass" idag - för att låna ett uttryck av Atli. Ja, hela upplägget av ridpasset var förstås också "lånat" av honom! Hami var avslappnad och fin redan från start så under den sedvanliga uppvärmningen kunde vi ganska snart lämna volten och rida längs spåret (i både trav resp tölt) med bibehållet lugn och rejäl längd på halsen. Uppvärmningsfasen behövde inte heller vara lika lång som när hon behöver lugnas ner.

"Själva arbetet" började vi precis som senast i höger varv - eftersom det då fungerade bättre att göra så. (Under Atlikursen gjorde vi däremot tvärt om.) Hamingja bibehöll avslappningen i nacken fint i både halter och ryggningar idag. Och jag såg till att rygga lite längre sträckor eftersom Atli tipsade om att bra ryggningar lär hästen att vinkla bakbenen på det sätt man vill att de ska vinklas i samlingen.

När vi sedan gjorde övergångar till tölt använde jag några steg öppna här och där för att bibehålla bärigheten. Eftersom hon gärna fuskar lite med vänster bak och därför skjuter ut högerbogen är öppna ett bra sätt att lösa problemet i höger varv och framdelsvändningar i hörnen (med tydligt stöd på yttertygeln) har motsvarande effekt i vänster varv. Det är så ROLIGT när jag börjar kunna vara lite mer aktiv och verkligen RIDA i tölten - inte bara vara stilla och hålla andan av rädsla att förstöra..!

Efter att ha jobbat med arbetstempot i båda varven började jag vända in henne m h a ytterhjälperna "lite kors och tvärs" och efter det kom dagens bästa tölt - i vänster varv. Härlig bärighet med bibehållen längd på halsen - ME LIKE!!! Man ska ju avsluta när det går som bäst och först tänkte jag nästan avbryta direkt - var så rädd att vi skulle "tappa" den härliga känslan... Men bestämde mig för att fortsätta rida lite till - och försöka göra det ÄNNU bättre - för att jag skulle hinna känna bättre vad jag ska sträva efter och Hamingja skulle hinna jobba lite mer med rätt muskler.

Och när jag ett varv senare lät Hamingja gå in på volt för att börja varva ner som belöning, hade vi faktiskt lyckats bibehålla den härliga känslan "hela vägen". Det var verkligen inte någon lång stund - men för mig var det definitivt ett steg framåt! På volten slappnade Hamingja av och gick direkt över i trav - duktig! En stund senare var det dags för nedvarvningstölt och då var hon så lugn att vi utan problem kunde gå ut på spåret och fortsätta med nästan hellånga tyglar utan att hon fick bråttom! Verkligen PRECIS den "sinnesstämning" hos henne som Atli säger att hon alltid bör ha när vi avslutar ett träningspass.

Sammanfattningsvis blev det "Ett så´na här ganska perfekt ridpass" alltså!!! Som en karamell för mig att "suga på" den närmaste veckan, när Sylvia åter kommer att träna Hamingja åt mig. P g a Atlikursen samt att Sylvia och Olivia tävlade uppe i Kiruna i helgen, så har hon bara hunnit göra några "punktinsatser" tidigare. Men nu blir det i alla fall sammanhängade träning i en vecka och sedan ska vi utvärdera och bestämma om fortsättningen.

TUR att jag har Lára att rida under tiden - så jag behöver ju inte få så allvarlig ridabstinens. Jag minns när jag hade lämnat Feykir på träning hos Sylvia och första kvällen sa till Johan att det var riktigt skönt att bara åka direkt hem efter jobbet. "Jag ger dig två dagar till - sedan kommer du att klättra på väggarna!!!" sa min käre make. Och naturligtvis fick han rätt - han känner ju mig så väl!

Idag red Malin Lára och de hade tränat på att länga överlinjen i tölt. Idag var det några grader svalare ute så Lára hade inte behövt bli så jättesvettig. Men jag ska definitivt klippa hennes hals och bogar någon av de närmaste dagarna för hon har så oerhört mycket päls igen. Sedan hoppas jag vi kan ta oss en lite längre tur ute i terrängen - om inga älgjägare syns till och jag dessutom utrustar mig med reflexväst m m.

Edit: Insåg just att för den som inte kom till blogginlägget via Facebook kanske undrar över rubriken över bilden... Bakgrunden är denna: förra veckan trodde jag för en sekund att jag satt på fel häst, när jag upptäckte att Hremsa gick i hagen ovanför ridbanan tillsammans med den häst jag trodde var Hector (deras lillebror som är väldigt lik Hamingja.) Sylvia brukar nämligen ALDRIG blanda ston och valacker så när Hremsa gick där tillsammans med en mörkbrun häst måste den mörkbruna jag satt på vara Hector... :-O

Till min lättnad insåg jag sedan att det ändå var Hector i hagen med Hremsa. Inför tävlingen i Kiruna kommande helg ville Sylvia testa om de kunde gå i samma hage, så därför hade hon för första gången gjort en liten "blandflock". MEN när jag så kom till stallet idag började jag verkligen undra över vilka baktankar Sylvia kunde ha... För nu hade hon "gömt" Hamingja tillsammans med Hremsa i just den hagen... ville hon egentligen att jag skulle råka rida Hector istället?! Om det var tur eller skicklighet må vara osagt - men även denna gång lyckades jag välja rätt häst! 

"Lára sig skaffat ny hovdam!!!"

Vilken av dem är Lára? Jo, hon som står bredvid Yr! ;-)

Under alla år har det bara funnits EN häst som varit värdig att inträda i "The Queen´s" personliga sfär  - nämligen Tildra. Och sedan hon, till Láras ENORMA sorg, flyttade till de evigt gröna ängarna för ett antal år sedan har Lára föredragit att hålla sig för sig själv istället för att "beblanda sig med pöbeln". Hon har skött sin ledarroll "från sidan" (eller skulle man i det här fallet säga "von boen"?!!)

När vi för några veckor sedan testade att släppa ihop Lára med Carros sto Yr, som i sin tur haft oerhört svårt att finna sig till rätta tillsammans i med andra hästar och acceptera rangordningen utan  hela tiden hamnat i bråk, hoppades vi ju förstås att det ändå skulle gå bra. D v s att de skulle kunna befinna sig i samma hage utan att slåss med varandra. Men att det skulle kunna gå SÅ HÄR bra vågade ju ingen tro!!!

Yr blev genast "godkänd" att komma och klia Lára (det är alltid ledarhästen som bestämmer när och var det ska klias. Genom att helt enkelt klia "den utvalda" hästen just där den själv vill bli kliad.) Och de sågs dessutom äta ur samma hönät vid ett tillfälle! Då trodde vi dock att det bara var "nyhetens behag" och att det kanske inte skulle vara fullt så "tighta" i fortsättningen... Men det har hållit i sig - de är sällan långt ifrån varandra i hagen!

Varje gång jag hämtar in Lára gnäggar Yr efter henne, samma sak när vi rider förbi hagen. Och när det är dags att släppa ut Lára i hagen igen gnäggar Yr ÄNNU mer och ÄNNU högre! Lára skulle förståss aldrig nedlåta sig till sådant fjäsk för någon annan... men om inte Yr redan hunnit före går hon genast bort till henne och hälsar!

I söndags morse satte Carro in den stora lådan som Yr brukar ha haft till hö när hon gått ensam och stödutfodrats. Och sedan skickade hon ovanstående film till mig! Det är verkligen inte ofta som hästar är så tighta att de kan äta tillsammans på detta sätt - och att det skulle vara möjligt för dessa två damer som verkligen har "attityd" på var sitt sätt, det vågade man ju inte tro!!!

På tal och salig Tildra och Lára så brukade min till arabvärlden utvandrade medryttare Eva hade ett knep för att alltid lätt hitta Lára i hagen även i mörker. (Det här var på den tiden då vi hade en STOR stoflock varav dessutom flera var svarta eller mörkt bruna hästar.) "Det är bara att titta efter Tildra så vet man att Lára aldrig står mer än ett par meter bort!" Och Tildra var ju med sin ljust gråblacka färg ganska lätt att urskilja även inne i skogen i mörkret!

När Eva kommer hem till Luleå i februari nästa år blir det kanske lite svårare... Dels är ju båda damerna svarta och därmed inte så lätta att få syn på i mörkret... och dessutom är de ju faktiskt VÄLDIGT lika! Ledtråden "Lára är den som står alldeles bredvid Yr!" skulle väl nästan vara som att säga till den som har svårt att skilja på höger och vänster:  "Höger fot är den där stortån sitter till vänster!" Och för den som möjligen inte är helt säker på saken kan jag avslöja att det är Lára som står till höger i filmen ovan - och alltså hon som frustar så belåtet, trots att det denna gång inte ens handlar om att bli riden!

Fyra timmar ren terapi!!!

I ett STRÅLANDE höstväder har jag idag fått fyra timmar ren terapi - och terapeuterna hette förståss Lára och Hamingja!!! Forskning har faktiskt visat att kronisk smärta kan lindras genom att man gör sådant som man tycker om! Endel av de smärtsignaler som inte kan lindras på annat sätt kan faktiskt hindras att nå fram till hjärnan när man gör något som man blir glad av! Och här handlade det alltså om totalt ca 650 kg smärtlindring!!!

Jag hade morgonfodringen idag och eftersom jag sovit dåligt hela veckan kändes det lite gruvsamt... men när jag bänt upp kroppen ur sängen och upptäckte att solen sken kände jag en sådan lyckokänsla: "Jag får åka till hästarna!!!" Och när hästarna såg mig dyka upp var den känslan definitivt ömsesidig - man är ju aldrig så välkommen som när man kommer med MAT!!!

Först tänkte jag bara låta Hamingja äta en första minifrukost medan jag borstade och sadlade, för att sedan låta henne äta resten inne i en box medan jag red Lára. Men så kom jag på att jag faktiskt lovat Malin att få rida Lára idag...! The Queen hade ju garanterat inte haft något emot två ridturer, något så ROLIGT som ridning kan hon ju aldrig få för mycket av!!! Men för min del var det ju ändå bättre att spara på krafterna.

Istället gick jag upp till Josefshallen och töjde bland mina ridkläder medan hästarna åt frukosten. Egentligen hade jag bara tänkt leta fram mina SUPERSKÖNA mamelucker från Ullmax och lite andra varmare kläder som börjar behövas nu (även om det just idag var en av de skönaste dagarna "den här sommaren".) Men när jag väl börjat blev jag så inspirerad att jag både rensade ut sommarridkläder som skulle tvättas och läggas undan för vintern samt gick igenom handskar, underställ och annat så att jag vet vad jag har när det blir kallare.

När jag sedan hämtade Hamingja i hagen stod hon och "sov frukost" i solen - det var nästan så hon såg lite yrvaken ut! Hon visade sedan VÄLDIGT tydligt att hon hade velat rida upp bakom bommen - hon har verkligen gillat all terrängridning vi ägnat oss åt där i sommar! Men med pågående älgjakt vågade jag inte, utan det fick bli bilvägen istället.

Eftersom Sylvia bara låter mig rida lite "på nåder" just nu och främst då på ridbanan hade jag inte tänkt försöka mig på något mer krävande töltarbete nu när jag ändå dristade mig till att rida ut. Tänkte bara använda tölt med lång hals som uppvärmning och nedvarvning för att i övrigt fokusera påskritt, trav och galopp. Men Hamingja såg ett tillfälle att återfalla till "Jag är JÄTTERÄDD så ställ INGA krav på mig-fånerier"... Det blev många "kast med liten ryttare" men samtidigt också intensivträning av "böj halsen och DRIV till dess hon skärper sig" så att min reaktion nästan kom reflexmässigt tillslut.

På detta sätt hann vi avverka hela vägen bort till "världens ände" (korsningen vid sjön) innan vi var klara med "uppvärmningstölten". Men sedan blev det skritt, trav och galopp! I skritten ägnade vi oss något GRYMT svårt. Äsch, tänker ni kanske, hur svårt kan det vara med skritt?! Men då säger jag: "Skritt UTAN att titta åt vänster och UTAN att hamna på vänster sida av vägen" - ja, där ser ni vad jag (eller i alla fall Hamingja) menar! Vi hann med flera långa sådana skrittsträckor idag som samtidigt innebar nyttig träning av skritt med tygelkontakt.

Så här års oroar man sig ju alltid för jägarna och att man ska råka hamna i vägen för någon av deras kulor... men idag var det faktiskt bärplockarna som ställde till med problemen...! När vi passerat skoterklubben tänkte jag att vi skulle galoppera uppför backen och sedan vända hemåt igen. Hamingja gjorde också en JÄTTEFIN fattning av vänstergaloppen - som hon har lite svårare för. Men knappt halvvägs upp i galoppbacken stod en bil parkerad vid sidan av vägen - omgiven av vad som skulle visa sig vara ett gäng bärplockare. Och när lilla fröken upptäckte denna GRAVA avvikelse från det normala drog hon förstås i handbromsen...

Nåja, det är ju halva backen kvar, tänkte jag när vi passerat (och en av oss stirrat ut dem). En ny bil blev precis synlig uppe på backens krön och jag tänkte bara låta den passera innan vi skulle göra en ny galoppfattning. Men istället för att passera svänger bilen in till vägkanten och stannar ungefär mitt på vad som är kvar av galoppbacken... Jag försökte ändå hälsa vänligt när vi skrittade förbi det gäng som klivit ur bilen med stora hinkar och bärplockare i högsta hugg...

För att inte låta dessa allemansrättsutnyttjande landsmän förstöra allt för mycket för oss fortsatte vi ytterligare en sträcka längs vägen, till nästa uppförsbacke så att vi tillslut skulle få "galoppera ifred". Och nu blev det den lååååånga vänstergalopp som Hamingja behövde! Vid det här laget hade vi kommit längre bort längs vägen än någonsin tidigare. Och med tanke på hur länge sedan det var vi passerade "världens ände" måste vi vara i yttre rymden vi det här laget!

Jag börjar ju alltid hemvägen med att skritta på så långa tyglar som Hamingjas sinnesstämning tillåter. Eftersom det hela tiden handlar om att tänja gränserna för vad hon vågar och det tenderar att bli mer spännande ju längre ut i "det okända" vi tar oss har jag varit oerhört noga med att aldrig trigga hennes starka flyktinstinkt i onödan när vi "äntligen" vänder hemåt igen.

Men trots "bärplockarincidenterna" kändes hon riktigt avslappnad när vi åter skrittade hemåt. Så avslappnad att jag efter en stund faktiskt vågade mig på en galopp även på hemvägen! En trevlig "bieffekt" av att Sylvia tränat henne på slutet är att övergångarna till trav fungerar så mycket bättre nu - även på rakt spår! Och t o m nu, när vi var på hemväg, hade hon tid att välja trav istället för tölt! Och VILKEN TRAV sedan - det var värsta, grymma tävlingstraven!!!

Istället för att bara rida några steg trav som förberedelse för galoppfattningen passade jag på att njuta av det ENORMA "trycket" från hennes bakben när hon med en fantastiskt fin bärighet nästan skickade mig ur sadeln i varje steg! Hade det inte varit för att det är så GRYMT jobbigt att rida den där traven så hade jag nog travat fortfarande!!! Men tillslut blev jag ändå "tvungen" att fatta galopp för att få övergå till en mer lättriden gångart!

Jag hade garderat mig lite genom att lägga "hemåtgaloppen" innan vi åter skulle passera de där suspekta "bärplockarbilarna" - tänkte att om jag tappade kontrollen över henne så skulle hon nog självmant sakta in när hon skulle passera dem. Men någon sådan "nödbroms" behövde aldrig utnyttjas utan överst i backen saktade hon snällt av när jag visslade - på trevligt "Lára-manér"!

Besöket i "yttre rymden" verkade ha gjort gott för lilla frökens självförtroende! För när vi nästan var hemma igen var vi tvungna att passera en grävskopa som stod i diket mitt emot jaktstugan och lastade jord på en lastbil. Det brukar INTE vara någon grävskopa där... men ändå nöjde sig Hamingja med att titta lite extra på den när vi skrittade förbi! Duktiga tjejen!!!

Vid det laget hade Litlamin börjat höra ljudet från Hamingjas hovar, så hennes längtansfulla gnäggningar följde oss sedan den sista biten hem. Och jag konstaterade att det tar drygt 1,5 timme att rida till yttre rymden och tillbaka - om man både galopperar, rider "Hamingjatrav" och tar långa skrittpauser där emellan. 

Lára luras - och jag "luras tillbaka"!

Regnet VRÄKTE ner när jag och Lára red ut eftermiddag... men vem hade tid att bry sig om sådana små detaljer?! Och när vi kom tillbaka till stallet hade solen precis tittat fram - så vi passade på att ta denna "selfie" i stalldörren. Och även om man är blöt som en dränkt katt blir man GLAD av att rida en lycko-Lára!!! F ö har The Queen och jag börjat förbereda oss inför söndagens internationella event: "Dress black against racism". Inte för att det blir stor skillnad för någon av oss... men Lára överväger att t o m byta till svart träns på söndag.

Vi red bort till "världens ände" (korsningen vid sjön) och fokuserade f f a på tölt med längd på hals/överlinje. Hon är lite lurig när man böjer hennes hals till vänster och vrider gärna sitt huvud så att man visserligen ser vänster ögas ögonvrå, men inte något av vänster näsborre... För att få henne att böja sig mer "ärligt" brukar jag därför "luras tillbaka" genom att använda ledande tygeltag på vänstersidan. Att på det sättet "tar med henne" åt vänster verkar vara det effektivaste sättet att komma åt hennes "fusk".

Ett par galopper hann vi med också - och f f a red vi förstås höger galopp eftersom hon i dagsläget verkar föredra vänster. (Oftast har ju hästarna en galopp de föredrar, men Lára är oerhört ombytlig och "favoritgaloppen" kan ibland variera mellan ett ridpass och nästa... eller t o m inom samma ridpass! Men just nu verkar alltså vänster vara favoriten.

Det bästa i hennes fall är att börja med den galopp hon väljer mindre gärna för tillfället (vilket alltså inte alltid är så lätt att veta i förväg). För hon tycker ju att det är så ROLIGT att galoppera och när hon väl har fått göra det en gång under ridpasset finns risken att hon blir så ivrig att hon skyndar sig att fatta galopp igen innan man hunnit ge ny galoppskänkel - och då blir det ju den galopp hon själv helst väljer.

Denna HÄRLIGA häst har verkligen lärt mig OERHÖRT mycket rent ridtekniskt - men också endel "knep och  knåp"!!! När vi kom tillbaka till gården möttes vi av ett väldigt gnäggande. Det var Litlamin och Yr som från var sin hagen "sjöng ut" om att de var för sig var den mest ensamma häst i HELA världen...! För vad hjälper väl det att de båda hade ett gäng andra hästar inom synhåll, när ingen av dessa var "deras hästar". D v s Yr saknade Lára och Litlamin både Hremsa (som tävlar i Gällivare i helgen) och Hamingja (som jag redan ridit och som därför stod inne i stallet och torkade.)

När Hamingja fått komma ut i hagen igen - till Litlamins STORA glädje - ville jag fota Hami i hennes snygga "Burberry-trenchcoat"... Men det var som vanligt lättare sagt än gjort eftersom Litlamin nästan hela tiden såg till att befinna sig mellan mig och Hamingja. Litla visar SÅ tydligt med hela sitt kroppspråk att hon vill vara i centrum av all uppmärksamhet!!! Det måste vara något hon ärvt från Démantur... för inte kan hon väl ha fått det från ödmjuka Lára?!!...hm... ;-)

Med Hamingja hade jag innan dess satsat på ytterligare ett träningspass på ridbanan, utifrån samma upplägg som igår (och under helgens Atlikurs). Fast när jag idag efter uppvärmningen övergick till "själva arbetet" med samling i arbetstempo tölt började jag till skillnad mot igår i höger varv. Och jag tyckte att det fungerade betydligt bättre när vi "tog tag i" detta varv innan vare sig häst eller matte hunnit bli så trötta.

Och när vi sedan bytte till vänster varv fungerade det - trots viss trötthet hos oss båda - riktigt bra att bibehålla bärigheten i tölten genom att bromsa upp ytterbogen och flytta ut bakdelen några steg i varje hörn. Tyckte väl inte att jag fick till drivningen med sätet riktigt lika bra som i helgen... men i alla fall lyckades jag rätt bra med att hålla tyglarna ganska långa och verkligen ge lösa tyglar så länge hon behöll längden på halsen. Bara att träna vidare - i takt med att både Hamingja och jag blir starkare ska vi väl förhoppningsvis fixa detta bättre och bättre?!

Svettigt värre!!!

Hamingja och jag efter sista lektionen i söndags. 

Efter ett REJÄLT kroppsligt haveri klarade jag igår att ta mig igenom en dag på jobbet och idag var det ännu bättre - nu orkade jag åka till stallet också!!! Med tre vilodagar efter kursen var det hög tid att ta ett pass på ridbanan för att repetera vad vi fick träna på/börja jobba på vår "läxa"!!! När jag hämtade Hamingja i hagen konstaterade jag att det såg ut som om hon mest ägnat sig åt att odla vinterpäls sedan kursen - hon så verkligen REJÄLT lurvig ut... 

När vi skrittade in på ridbanan såg jag lillebror Hektor i hagen där ovanför och sa till Hamingja att "Det är nästan så att man skulle kunna tro att ni två är tvillingar...!" När Hremsa strax efteråt kom fram till staketet blev jag för en sekund iskall... Hade Sylvia låtit flockarna byta plats och jag råkat hämta in Hamingjas dubbelgångare i vallackflocken? Vilken häst satt jag på egentligen?????!!!! Men nästa sekund kunde jag ändå konstatera att jag trots allt satt på min egen häst! Sylvia hade uppenbarligen skapat en liten "blandflock" med Hektor och Hremsa - antagligen för att förbereda dem på att gå i samma hage vid tävlingen i Gällivare i helgen. (När Olivia ska göra tävlingsdebut - med fina Hremsa!!!)

Med målsättningen att åstadkomma vad Atli kallar: "Ett så´na här prefekt ridpass bara!" började jag med att redan i stillastående böja Hamingjas hals och uppmana henne att sträcka ut nosen ända ner i backen. När vi skrittade in på en volt för att göra samma sak var hon så avslappnad och började direkt att frusta! Övergick till trav på volt då jag fortsatte att uppmana henne att sträcka halsen och när vi avslutningsvis gjorde samma sak i tölt upptäckte jag att hon redan blivit blöt av svett på halsen. Ändå var det bara 13 grader ute - det är nästan så jag skulle behöva klippa henne mer än bara hals och bogar...!

Vi repeterade skritt-halt-rygga-skritt-halt-rygga-samlad skritt... där jag verkligen försökte fokusera på att ge lösa tyglar med mjuk hand samtidigt som min rumpa och skänklarna jobbade för att samla henne. Gjorde först övergång till tölt i vänster varv och jag tyckte det gick riktigt, riktigt bra!!! När vi efter en längre skrittpaus gjorde samma sak i höger varv - som jag tyckte gick bäst i helgen - kändes det svårare... Dels ville hon bli väl låg i formen, trots att jag försökte höja upp henne m h a ÄNNU mer drivning. Och dels ville hon då och då "skicka högerbogen all världens väg" för att kunna fuska med vänster bak... 

När vi sedan varvat ner grundligt i trav resp tölt och återvände till stallet upptäckte jag att hon var vitskummig av svett på undersidan av halsen. Kanske berodde problemen i högervarvet på att hon redan hunnit bli så trött?! Hade jag börjat i höger varv hade det kanske varit tvärt om...?! När jag funderat på saken tror jag i alla fall att bästa sättet att lösa problemen hade varit att tillföra mer energi.  Ett par smackningar innebär ju alltid en nära döden-upplevelse för fåniga fröken, men när hon mot förmodan ändå överlevt och jag återtagit kontrollen brukar det kännas som "dubbelt så många bakben"!!!

Vi får lägga in lite fler nära döden-upplevelser när vi tränar i morgon! Och om hon blir lika jättesvettig då också är det nog dags att överväga en utvidgad klippning...! I morgon planerar jag att rida Lára också. Vågade inte utsätta kroppen för två ridpass redan idag, men "klåååån´i marron!!!" som man säger i Västerbotten! Nu blev det bara lite mys med Lára i hagen - vilket hon faktiskt verkade uppskatta. Dock hade hon velat att jag serverat henne och Yr ett mellanmål också - att bara göra i ordning hö för dem till kvällen tyckte hon var ganska sniket av mig...!

ALLT ljus ska vara på Lára!!!

Som uppmärksamma bloggläsare redan räknat ut dök Johan upp och fotade när jag red min sista lektion på kursen i söndags. Bilden ovan är från stallet, efter lektionen. Jag har precis tränsat av och sköljer Hamingjas bett och bakom Hamingja skymtar en inte helt belåten Lára som tycker att Hamngja för stunden får alldeles för mycket uppmärksamhet.  För självklart ska ju hon - The Queen of Mariebäck - ha ALL uppmärksamhet! Vem bryr sig om pöbeln, liksom?!

Men det faktum att Lára står i boxen var faktiskt för att hon och jag tidigare varit ute på ett riktigt bra träningspass med massor av tölt med trevlig längd på halsen! För att undvika att hamna i någon älgjägares skottlinje höll vi oss längs bilvägen, precis som igår. Men idag red vi åt motsatt håll, bort till sjön.

Lára var lika positiv och glad som vanligt och när nu den mest extrema euforin över att åter få vara ute på ridtur lagt sig är också hennes vanliga, härliga lyhördhet tillbaka! När inte 110 % av hennes uppmärksamhet behöver ägnas åt att ta in allt roligt hon kunde se omkring sig fanns det åter tid att lyssna på mattes önskemål, även om annat än valet av gångart. Redan i skritten valde hon själv att sträcka ut ordentligt och frustande ta låååånga, avslappnade kliv.

Och när jag i tölten bad om längre hals och mer ryggaktivitet så fick jag genast detta - samtidigt som frustningarna varvades med hennes små "grymtningar" som kommer när det börjar handla om styrketräning. Så vi lyxade på och red massor av tölt - men uppdelat i intervaller med skrittpaus emellan för att hon inte skulle dra på sig för mycket mjölksyra. Hon har ju ändå vilat ganska länge och jag har fått lära mig att intervaller är det mest effektiva oavsett om man tränar upp kondition eller styrka.

Tillbaka i stallet var hon inte bara JÄTTENÖJD utan också REJÄLT svettig. Och eftersom det duggregnade ute fick hon därför stå inne i en box för att torka upp medan jag red lektion på Hamingja. Lára är en häst som svettas mycket vid ridning och jag misstänker att det är orsaken till att hon periodvis kliar sin svans. Kliandet har kunnat dyka upp oavsett årstid - så det verkar inte alls kopplat till om det finns insekter eller inte - och upphörde när jag börjat ge henne magnesiumtillskott.

Jag läste nämligen att brist på magnesium (vilket kan uppstå bl a vid kraftig svettning) yttrar sig bl a som klåda. Men brist kan även ge en allmän känslighet i huden och därför ett obehag vid beröring. Och förutom att hon inte kliat svansen så länge hon fått magnesium så verkar hon inte heller lika kittlig när man borstar henne. Kanske har även detta obehag minskat?!

Så där ja: en bild på The Queen och ordningen på bloggen i alla fall tillfälligt återställd!!!

"Skitkropp bortskänkes!!!"

"BLÄÄÄÄÄ för smärtan av värsta sort...!"

Att rida "tre hästar" - d v s två träningspass på Hamingja och ett på Lára både lördag och söndag var förstås att handla i övermod när det gäller den här skröpliga kroppen jag måste dras med... Men jag lät mig dras med i euforin över att jag har så FINA hästar och kunde helt enkelt inte låta bli!!! I natt slog det dock tillbaka... "And right here is where you start paying - in PAIN...!!!" (Parafras på inledningsrepliken i den klassiska TV-serien Fame.)

Som tur är var det LÄNGE sedan jag hade så KOPIÖST ont som i natt - när inte bara madrassen känns som stenhård betong att ligga på utan även att det superlätta täcket "trycker så hårt" att jag inte kunde ha det över mig... :-(  Men jag har ju haft sådana nätter många gånger förr - helt UTAN att först ha fått några så här FANTASTISKA ridupplevelser "för besväret"... Och som sagt var det ju faktiskt ett bra tag sedan det sist blev så här illa. Dessutom är det snart dags för en "resa till värmen" och då brukar jag alltid må bättre!

"Ett så´na här perfekt ridpass!"

Hamingja och jag tränar samlad skritt - och i bakgrunden skymtar Maestro himself i "partytältet" som gav honom extra skydd mot regnet denna helg. (Atli kommenterade senare: du har lite för korta tyglar... note to self!!!)

Under förmiddagen red jag ytterligare ett riktigt, riktigt bra ridpass! Atli kommenterade att Hamingja varit så lugn och avslappnad både igår och idag. Vi var båda överens om att hon är en häst som extra mycket behöver en tydlig röd tråd i träningen med ett system hon känner igen och kan känna sig trygg med. Atlis system  bygger på de tre delarna uppvärmning, arbete och nedvarvning. I början får man lägga mesta tiden på uppvärmning och nedvarvning, men allt eftersom det går snabbare att få hästen lösgjord så kan man lägga mer tid på "själva arbetet".

"Men du har en häst med MYCKET temperament, så det kommer alltid komma dagar när hon är mer stressad och du därför behöver ägna mycket mer tid igen till uppvärmning och nedvarvning!" Uppvärmningen startar gärna redan i stillastående - genom att böja halsen och med båda tyglarna uppmana henne att sträcka ut halsen. Sedan samma sak i skritt på volt, trav på volt resp tölt på volt. Fast nu när hon var så avslappnad fick vi faktiskt t o m lämna volten under uppvärmningen och rida både trav och tölt även längs spåret.

För Hamingja handlar uppvärmningen alltså om att sträcka ut överlinjen och slappna av. För mig handlar den om att komma in i en ridning där tyglarna används för att uppmana till längd på halsen - för att sedan ge STORA eftergifter.

Nästa steg i "bygget" är halt-rygga-rida fram-halt-rygga... Atli förklarade att i en korrekt ryggning vinklar hästen sina bakben på samma sätt som man vill att den ska göra i samlingen. Så genom att rygga mycket tränar man hästen till samling. Och för ryttaren innebär detta steg en träning i halvhalter - när man kan göra halt, rygga och rida fram på ett bra sätt, f f a med hjälp av sätet så kan man också göra en bra halvhalt.

Först rider man fram i samlad skritt och då vill man att hästen ska lyfta upp sig i bogpartiet med bibehållen lång hals och lös tygel. Sedan skjuter man fram bäckenet och gör övergång till tölt då det gäller att också "ta med sig" lösgjordheten" upp i tölten. "Kvaliteten på samlade skritten avgör kvaliteten på tölten!" är ett Atli-mantra! Och för att sedan bibehålla kvaliteten på den samlade tölten behöver man lägga ihop de olika delarna man jobbat med innan: tyglarnas uppgift är att vid behov påminna om längden på halsen och att vara lösa där emellan - precis som under uppvärmningen. Med säte och skänklar ska man "tänka" rida fram-halt-rygga för att bibehålla samlingen i tölten.

Ovanstående är endel av den enorma "aha-upplevelse" om töltridning som jag fick igår. Men än viktigare del var nog det faktum att jag lite bättre än tidigare lyckades "koppla isär" överkropp och underkropp i ridningen. Kyra har sagt att när man rider ska man vara "Snäll i handen och arg i rumpan" men mitt stora problem har varit att om jag använd mycket skänklar och säte så har jag samtidigt blivit oerhört spänd och låst i hela överkroppen. Men nu kunde jag "hålla tryck" med rumpa och skänklar samtidigt som händerna kunde agera fristående i de fall det behövdes och då med mjuka rörelser.

När vi varvat ner igen, med trav resp tölt på volt (och lite längs spåret också eftersom "vi" var så lugna och avslappnade) konstaterade Atli: "Det här var ett så´na här perfekt ridpass!" (Hans svenska är lite rolig ibland!) "En uppvärmning i ett system som hästen känner till och som gör den avslappnad och sträcker ut överlinjen. En arbetsfas där den får använda sin kropp på rätt sätt för att bygga upp styrka och sedan en nedvarvning som gör den lugn i kropp och huvud! Rid MASSOR av sådana här ridpass - så kommer din häst att orka mer och mer under arbetsfasen och bli allt finare och finare!"

Redan under helgens sista lektion skulle vi få ett exempel på det Atli nämnde på förmiddagen: att även om Hamingja blir allt mer avslappnad så kommer allt hennes temperament medföra att hon ibland återgår till att vara stressad och spänd. Och att fokus då måste ligga på uppvärmning och - f f a - nedvarvning. Under uppvärmningen kändes hon fortfarande lugn men när vi övergått till arbetsfasen kom flera stressreaktioner från lilla fröken - vilket delvis kan ha berott på att hon började vara ganska trött efter allt arbete i helgen och därför återföll i att "leka rädd" för att försöka komma undan.

Dessutom var matte REJÄLT trött: i ren eufori över mina FINA hästar hade jag förutom de krävande lektionerna på Hamingja även ridit träningspass med Lára både igår och idag i samband med lunchen. Men jag kände ganska snart när Hamingja och jag påbörjat den här sista lektionen att i alla fall dagens träningspass med Lára hade varit en handling av övermod... Men jag vill ju inget hellre än att glömma hur skröplig kropp jag har...

När Atli såg Hamingjas stressreaktioner fick jag väldigt snart lämna arbetsfasen och gå över till nedvarvningsfasen istället. "Hon har presterat så jättebra i helgen, så det räcker så! Nu är det istället JÄTTEVIKTIGT att du tar hand om henne, låter henne varva ner riktigt ordentligt så att hon avslutar med ett harmoniskt sinne!!!" Efter en lååååång nedvarvningsfas i trav och tölt var han tillslut nöjd.

"Det här var JÄTTEVIKTIGT!!!" påpekade han igen. "Nu lämnar du henne avslappnad och då kommer du att inleda med henne avslappnad nästa gång. Men om du hade lämnat henne stressad nu hade lite av stressen funnits kvar nästa gång. Det kanske inte märks på en gång, men då är du inne i en ond cirkel som slutar med att du har ett stressat monster..." Och efter att det gått så jättebra tidigare i helgen var det nästan så jag trodde att superpedagogen Atli gjort upp med Hamingja om att hon skulle göra så här under sista lektionen, så att Atli än en gång fick påminna mig om vikten av nedvarvningen!

Vi hann även prata lite om ledarskapsträning, då han påpekade att det fungerar på liknande sätt: det är en successiv fas i små, små steg. Om du har en häst som vägrar gå ut från gården så har det inte börjat där, det har börjat långt tidigare. Varje gång du ber hästen göra något som den undviker och du får den att göra som du vill så har du "vunnit" en nivå i ledarskapstrappan. Och varje gång du låter hästen avstå att göra något du bett om så har hästen "vunnit" en nivå. Får hästen vinna många sådana nivåer så vägrar den tillslut att gå från stallplanen och du kan inte längre rå på den.

Jag berättade om hur jag i sommar tränat Hamingja på att gå där det är blött och t o m vada i en liten sjö och att jag upplevt att detta inte bara medfört att det mesta av hennes "vattuskräck" försvunnit utan också att hon börjat lita på mig även i andra situationer. Och han menade att det är precis så det fungerar.

Nu är det bara att träna vidare och rida MASSOR av "så´na här perfekta ridpass" och fortsätta att frikoppla över- och underkropp i ridningen fram till nästa Atlikurs i slutet av oktober!!! Men först behöver i alla fall jag några vilodagar!!!

Plötsligt förstår jag faktiskt något om ridning!!!

Dag två på Atlikursen - och det har verkligen varit en SUPERBRA dag!!! Till att börja med har vi haft uppehållsväder och bitvis även sol - vilket var extra uppskattat efter gårdagens REJÄLA rotblöta...!!! Och sedan har jag (äntligen) börjat förstå något om hur man rider tölt!!!

Jag brukar hävda att Atli är lika pedagogisk som ett helt universitet - och har aldrig sett någon  anledning att revidera den uppfattningen. Och definitivt inte nu - när t o m jag efter bara 35 år (eller är det lite mer?!) i sadeln plötsligt började begripa ett och annat! (I o f s har jag inte ägnat riktigt alla de där 35+ åren åt att försöka rida just tölt, men de senaste 20 i alla fall...!)

Under gårdagens lektion fick jag ju en mycket bra repetition av det som egentligen är grunden till (bra) töltridning: nämligen att göra halt, rygga och rida fram bara m h a sätet. Dagens första ridpass ägnades åt repetition av vad som är händernas/tyglarnas/bettets uppgift: att hålla hästen lös och avslappnad i nacken, att påminna om att halsen ska vara lååång ifall hästen kortar upp sig och att i övrigt ge lösa tyglar och lämna hästen så mycket ifred som bara möjligt.

Hamingja kändes verkligen avslappnad och fin under lektionen och jobbade i en trevlig form i alla de tre gångarter vi använde (skritt, tölt och trav). Dessutom imponerade hon genom att göra övergångar till trav på rakt spår bara jag inte gjorde det från tölt utan saktade av till skritt först. Och faktiskt börjar hon vara så duktig på travövergångarna att jag nu måste tänka till och verkligen RIDA övergångarna från skritt till tölt.

På en tregångare är ju övergången från skritt till trav helt okomplicerad: man bara ökar drivningen så går hästen över i trav - för den har ju ingen alternativ gångart. Medan islandshästarna med sina fyra eller fem gångarter (och dessutom alla kombinationer av dessa) kan behöva träna mycket på att göra en travövergång - eller en töltövergång för den delen. Och Hamingja har varit som en tregångshäst fast tvärt om - i o m att hon haft svårt för travövergången har jag bara behövt öka drivningen lite för att hon ska ta tölt (t o m på hellånga tyglar).

Men nu när hon fixar övergången till båda gångarterna så bra måste jag alltså skärpa mig och först samla henne lite för att tala om att det är tölt jag vill ha. Samtidigt som jag alltså inte alltid måste göra en volt för att få trav. Atli var riktigt nöjd med oss efter denna lektion: att Hamingja varit så lösgjord och fin innebar ett mycket bra utgångsläge inför den fortsatta träningen, konstaterade han. Och matte var förstås supernöjd med sin FINA häst!!!

Nu är det ju dessutom så att jag inte bara har en utan faktiskt TVÅ fantastiska ridhästar (nej, det är verkligen inte rättvist - men vem har sagt att livet ska vara det?!) Och fortfarande hög efter lektionen på Hamingja fick jag rida ut i det härliga höstvädret med lycko-Lára! Hittills under igångsättningen har hon varit så euforisk och fullt upptagen med att ivrigt frustande ta in omgivningen med alla sina sinnen när hon ÄNTLIGEN fått "komma ut i världen" igen. Och jag har till största delen låtit henne hållas - förutom att be henne om lite olika gångarter har jag lämnat henne ifred att återupptäcka världen.

Men nu verkade det faktiskt som att hon hade "taggat ner" en aaaaning - och hon hade tid att ägna lite uppmärksamhet även åt matte. Så när vi idag red längs bilvägen bort till Avan var det längd på halsen som var fokus under alla våra töltintervaller. Till stor del en repris av lektionen med Hamingja alltså! P g a älgjakten vågade jag inte ge mig ut i terrängen - trots att jag insåg att jag hade en ganska bra "älgjaktsoutfit" nämligen både röd tröja och röda ridbyxor. Och älgjakten märktes faktiskt en hel del även på bilvägen... Det var nämligen OVANLIGT mycket trafik idag - och i nästan alla bilar satt män i kamouflagekläder. Och som om inte det var nog blev vi tillslut även omkörda av en bil med släp där det låg en nyskjuten älg på släpet.

När vi vände hemåt fick Lára börja med att galoppera = lycka!!! Just nu föredrar hon vänster galopp och när jag efter en längre skrittpaus även bad om höger galopp krävdes viss diskussion innan vi kunde enas om att även detta kunde vara en bra idé. Det är verkligen skönt med en häst som inte bara är så oerhört framåt utan samtidigt har en så fantastisk "broms"! Jag behöver ju bara vissla för att hon ska sakta ner - och detta gäller ÄVEN i en situation som idag när jag flera gånger "förstörde allt det roliga" genom att avbryta när hon valt vänster galopp trots att jag bad om höger.

För varje gång jag saboterade för henne på detta sätt blev hon allt mer frustrerad även om denna frustration inte på något sätt påverkade hennes "broms" i negativ riktning. Men däremot tror jag det f f a var denna frustration som gjorde att hon var så rejält svettig när vi kom tillbaka efter avslutat ridpass. Men då hade vi först hunnit enas om höger galopp och sedan för säkerhets skull lagt till ytterligare en sträcka höger galopp innan vi skrittade resten av vägen hem.

Yr gnäggade så välkomnande när Lára kom tillbaka till deras hage - det är verkligen härligt att de verkar ha blivit sådana vänner! Hörde föresten av en kompis att ett av hennes ston, som normalt är en riktig argbigga i flocken, alltid förvandlas till världens snällaste så snart hon blir dräktig. Även om jag förstås hoppas att Yrs förvandling inte bara är tillfällig så vore det ju roligt om den är ett tidigt tecken på att hon är dräktig också!!!

Efter lunchfodring av hästarna och egen lunch var det dags för min och Hamingjas andra lektion för dagen. Och det var då det hände: det var då Anna Niklasson faktiskt förstod något om att rida tölt!!! Det märktes direkt att förmiddagens ridpass hade lagt en bra grund för Hamingja - hon kändes direkt mycket avslappnad och lösgjord. Det var t o m så att jag kunde trava längs spåret utan att det blev "Solvalla nästa" - bara jag var noga med att göra några tydliga förhållningar med sätet i början av varje långsida. Atli tipsade också om att det är bra att ställa henne utåt mot staketet när hon får bråttom eftersom det har en mjukt inbromsande effekt.

Snart fick jag övergå till att rida samlad skritt och jag lyckades riktigt bra med att "tänka halt och rygga" m h a sätet utan att samtidigt spänna axlar, armar och händer. Och därmed "störde" jag inte Hamingja i munnen annat än när jag ibland påminde om att hon skulle vara avslappnad i nacken. Gjorde en övergång till tölt men var inte nöjd med hur min ridning då förändrades d v s försämrades. Så jag återgick till samlade skritten där jag "fick ordning på mig själv igen" och i nästa övergång till tölt kunde jag behålla samma känsla!

Jag har lyckats med övergångar till tölt förr, men då brukar jag alltid bli som paralyserad... Livrädd för att förstöra något gör jag ingenting alls - vilket jag ju egentligen förstår innebär att jag garanterat kommer att förstöra... men att förstå något i teorin och att kunna göra något åt det i praktiken är ju tyvärr två HELT olika saker...

Men det var alltså nu jag plötsligt "kom till insikt"!!! Plötsligt kunde jag börja ta in hur Hamingja rörde sig under mig, känna att hon började skjuta ut rumpan lite åt något håll eller att en bog "var på väg ut på vift" och därmed också göra något åt detta - och detta INNAN allt hade gått åt skogen! Här satt alltså Anna Niklasson och kunde inte bara uppnå utan sedan även BIBEHÅLLA en riktig fin tölt utan att någon annan varje sekund talade om vad jag skulle göra. Jag kunde verkligen RIDA tölt - och inverka på min häst på rätt sätt!!!

Efter många "JÄTTEFIN tölt!!!" från Atli tyckte han att vi varit så duktiga att jag skulle låta Hamingja gå över i trav och varva ner. Och nu lyckades jag ÄNNU bättre än i början på ridpasset hålla traven lugn och avslappnad hela tiden. Det kändes oerhört bra att hon verkligen fick avsluta detta med en allt igenom skön känsla i kropp och själ!!! Matte däremot, var "hög som ett hus"! Vilken GRYMT bra känsla att efter alla dessa år i sadeln äntligen börjar förstå något!!!

När det sedan visade sig att det faktiskt fanns en lektion ledig i slutet av dagen ångrade jag att jag redan ridit Lára idag - annars hade det definitivt varit läge för en "nära Atli-upplevelse" även för henne och en tredje lektion för mig! Men å andra sidan ska skröpliga kroppen helst orka med morgondagen också - när jag förhoppningsvis fortfarande förstår ett och annat - så det kanske ändå var lika bra så här. 

Fin, finare, Hamingja!

"Most stylish" i croco-präglad grimma och "Burberry-rutigt" täcke!

När SMHI gick ut med en klass 2-varning om uppemot 90 mm regn i Luleå och Räddningstjänsten förberedde pumpar och annan utrustning så laddade vi för ny Atlikurs! Vi är väl inte gjorda av socker heller?! Och instruktören är ju dessutom från Island och därmed van vid både ett och annat väder! Men för säkerhets skull hade Sylvia ordnat ett "tälttak" - sådana som man brukar se över utomhusmontrar på mässor - under vilket Atli kunde söka skydd för de värsta skyfallen. Jag trodde nog att Hamingja skulle reagera lite på denna konstiga tingest som plötsligt stod mitt för ena långsidan på ridbanan - men inte minsta reaktion från fröken... det märks på MÅNGA sätt att Sylvia tränat henne den senaste tiden!!!

Atli började som vanligt med att fråga hur det gått för oss sedan sist och jag berättade som det var: att jag främst ägnat sommaren till att lära känna min häst och bygga muskler och kondition, genom att rida väldigt mycket ute i terrängen. Samt att vi tränat på obehagliga saker som att vada i djupt vatten, för att hon skulle börja få mer förtroende både för sig själv och för mig. Att jag tycker att det vi gjort fungerat bra och gett resultat, men att Sylvia konstaterat att annat (som längd på steg och hals/överlinje) blivit lidande och därför tagit över Hamingjas träning för att "rädda vad som räddas kunde" nu inför kursen.

"OK, sa Atli, du har haft roligt tillsammans med din häst och det ska man ha! Men nu behöver hon alltså komma tillbaka till ordentligt arbete!" För att direkt få fokus på den långa halsen vi eftersträvar fick jag börja redan från stillastående med att böja och ge signal nedåt för att sedan direkt ge fria tyglar så snart hon börjar sänka huvudet. "Och glöm inte yttertygeln när du ger henne signalen om att sänka huvudet!!!"

Fick sedan göra samma sak först i skritt och sedan trav - medan Atli påpekade att jag alltid ska stämma av att hon verkligen är "ärlig" i det hon gör. D v s när hon länger halsen ska jag då och då kunna ge STOR eftergift på tyglarna utan att hon kortar upp sig igen. Samt att jag inte får glömma yttertygeln - för att hon inte bara ska sänka huvudet utan verkligen sträcka ut och aktivera överlinjen behöver jag ge signal med båda tyglarna inte bara böja m h a innertygeln.

Vi fortsatte att jobba på samma sätt i tölten, först på volt och sedan ute på spåret och Hamingja kändes hela tiden mjuk och följsam. Hittills hade hela lektionen känts som en MKT nyttig repetition - lite "var var vi någonstans?!" - och så fortsatte den också när jag först fick göra halt m h a sätet, rida fram några steg, ny halt o s v för att sedan övergå till att "rida på samma sätt fast i samlad skritt" följt av övergång till tölt. 

Först jobbade vi med detta i högervarvet och när vi sedan bytte till vänster varv lyckades jag först få till riktigt trevlig samlad skritt följt av en riktigt, riktigt bra övergång till trevligt samlad men samtidigt avslappnad tölt! Men ganska snart började tölten tappa i kvalitet - och det är väl där jag befinner mig i utbildningsstegen (precis som Atli konstaterade i våras) att jag måste lära mig bibehålla kvaliteten i tölten genom att "tänka halt-rygga-gå fram" när jag rider tölt! 

När vi varvat ner i tölt och trav konstaterade Atli att det varit ett riktigt bra ridpass - och det tyckte verkligen jag också! Hamingja hade känts lyhörd och harmonisk och jag hade fått en mycket bra repetition/avstämning av de grunder i ridningen som måste finnas på plats för att man ska kunna fortsätta utvecklas. Samt en mycket tydlig känsla om vad det är jag behöver träna vidare på nu. Efter allt regnande må jag ha sett ut som en dränkt katt när jag återvände in i stallet - men det var i alla fall en OERHÖRT nöjd dränkt katt!!!

Hamingja var också både svettig och regnblöt, men hon fick stå inne och torka medan vi väntade på hovslagaren. Hon kan bli lite otålig och därmed börja stöka lite när hon skos, men dagens upplägg med ridlektion innan skoningen visade sig vara perfekt! Lilla fröken stod stilla som ett ljus - och jag fick gång på gång bita mig i tungan för att inte påpeka detta... jag ville inte riskera att hon började stöka bara för att jag sagt att hon stod så stilla...! När hovslagaren avslutat den sista hoven visade det sig att han tänkt precis som jag - men inte heller vågat säga något. "Vad har ni gett henne - Valium?!" undrade han.

När duktiga hästen skulle få gå ut i hagen igen var det dags att inviga hennes nya täcke i "Burberry-rutigt". "Nästan FÖR fint att använda...!!!" konstaterade matte som SNABBT tänkte gå iväg när jag släppt ut henne i hagen för att inte behöva se när hon rullade sig i leran... Täcket har föresten inte bara mitt favoritmönster, det sitter dessutom oerhört bra på henne - även över bogarna! Man hade nästan kunnat tro att det var skräddarsytt! 

"En av de vackraste hästar jag någonsin sett!!!"

Utseendemässigt skulle man verkligen kunna tro att Yr och Lára är systrar - och utifrån "slingorna" i manen kunde man ju misstänka att de i alla fall går till samma frissa! 

De som känner Lára vet att hon normalt inte är någon särskilt social häst. Hon är ju The Queen och har aldrig haft något behov av att umgås med "pöbeln" (=alla andra hästar utom salig Tildra). I det fall någon annan sökt kontakt har hon bara med sitt tydliga kroppsspråk visat att hon har en STOR personlig sfär som andra hästar bör hålla sig utanför. Hon vill se sin flock - för att kunna ta sitt ansvar som flockledare - men hon vill inte ha de andra inpå sig.

Men plötsligt händer det! När hon fått gå ensam och tröstäta hö hela sommaren har svårfödda fröken inte bara lyckats bli runt om magen - hon har blivit sällskapssjuk också! När Yr (som har en historia av att vara knepig i flock) för några dagar sedan kom tillbaka efter sitt sommarlov hos en hingst nere i Västerbotten testade Sylvia att släppa ihop dessa två damer med attityd - och det gick verkligen över förväntan!!! 

Båda två verkade hur nöjda som helst med arrangemanget! De kliade varandra så belåtet och har t o m setts äta ur samma hönät!!! När Malin red ut på Lára här om dagen sprang Yr och gnäggade efter sin kompis! De råkar ju dessutom vara så oerhört lika utseendemässigt - så antagligen tycker båda två att de fått en kompis som är "bland de vackraste hästar hon någonsin sett"!!! 

Idag har Lára vilodag, efter att Malin har ridit henne två dagar. Hamingja lär däremot ha fått jobba desto mer - eftersom jag sedan igår åter "förlorat vårdnaden" till Sylvia. Men fr o m i morgon blir det Atlikurs i dagarna tre, för mig och Hami, vilket jag förstås ser MKT fram emot!!! SMHI hotar visserligen med ett "omfattande regnområde" och har gått ut med en varning för mycket stora regnmängder under fredagsdygnet...  Jag har tidigare skojat om att jag skulle vilja rida med min stora regnrock på kursen för att Hamingjas "sommarmage" inte skulle synas - man ska vara MKT försiktig med vad man önskar sig uppenbarligen... :-O

Jag behöver inga andra droger!

Jag behöver inga andra droger - jag har ju Hamingja och Lára!!!

Hamingja har ju faktiskt behållit skorna på riktigt länge nu - men idag hade hon lyckats trampa av sig ena framskon igen... Förra skoperioden lyckades hon med det konststycket hela TRE gånger - så när hon skoddes senast var en av framskorna fortfarande nästan ny. Hovslagaren bytte ändå till helt nya skor runt om, men uppmanade mig att spara den sko som knappt var sliten för att kunna ersätta en framtida tappsko. Och idag kom den alltså väl till pass! 

Som av en händelse var hovslagaren i stallet just i kväll. Men han hade fullt upp med att sko andra hästar så det blev Sylvia som fixade så att Hamingja åter hade skor på alla fyra hovarna. Men han lovade att komma tillbaka på fredag för att ta sig an Hami - för hennes hovar har växt så snabbt att det redan är dags att sko om henne.

Tack vare Sylvias insats kunde jag ändå rida i kväll och det blev ett inspirerande träningspass längs skogsvägarna bakom vägbommen. Först red vi den vänstra vägen och värmde upp i tölt med böjning i högersidan och lååång hals. Uppe på vändplanen jobbade vi en stund med "Kyras ABC" - d v s en fyrkantig "volt"  med framdelsvändningar i hörnen - först i skritt och sedan i tölt. (Undrar just om dressyrgurun Kyra själv haft tillfälle att rida sitt ABC i tölt någon gång?!) 

Under vägen tillbaka red vi arbetstempo tölt och f f a i början, när Hamingja var som allra mest aktiv med sina bakben samtidigt som jag lyckades bäst med att hålla henne mellan hand och skänkel, fick jag uppleva en bärighet i tölten som gjorde mig "hög"!!! Oj, så väl det kändes att Sylvia tränat henne några dagar!!! Men det är ju jobbigt förstås och efter ett tag började aktiviteten i bakbenen mattas av lite samtidigt som hon försökte fuska genom att skjuta ut högerbogen...

När vi kom tillbaka till korsningen vid bommen red vi även längs den högra skogsvägen. Först fick hon sträcka ut överlinjen igen i tölt. På vändplan nr 2 gjorde jag en övergång till trav och lät henne trava hemåt. Testade att göra halvhalter enbart med sätet, som jag fick göra senast jag red lektion för Sylvia och det funkade jättebra att på detta sätt ta ner tempot utan att hon blev spänd och började gå mot tölt. Uppmuntrad av detta provade jag även att göra ett antal travövergångar på rakt spår - och nästan varje gång blev det också trav - trots att vi t o m var på hemväg! 

Det var en MYCKET nöjd matte som satt av sin svettiga häst när vi kom tillbaka till stallet!!! Och i hagen gick Lára och var också MYCKET nöjd - för hon hade fått vara ute på ridtur med Malin! För Lára och Malin blir det "favorit i repris" i morgon. Men själv får jag leva några dagar på känslan från dagens träningspass - för Sylvia ska åter träna Hamingja några dagar. Det var ju bara tillfälligt som jag "fick tillbaka vårdnaden" om Hami p g a att Sylvia skulle vara bortrest ett antal dagar. 

Ökat tempo skrölt - eller "småsakta"!

Det finns ju så mycket ROLIGT att titta på överallt!!!

Skrölt är en benämning på mellanläget mellan skritt och tölt, som när det rids med lååång hals och aktiverad överlinje är oerhört muskelbyggande (om än extremt oglamouröst...) På Island kallas det också "kasta toppi" som en beskrivning av det låga tempo man eftersträvar - från skritten ska man bara öka tempot precis så mycket att hästen börjar "kasta med pannluggen" (kasta toppi). M a o är förståss "ökat tempo skrölt" en omöjlighet... men säg det till Lára...!!! "Fröken mega-turbo" som skulle ta sig direkt in i världseliten om bara klassen "ökat tempo skänkelvikning" infördes! 

Nu när hon ÄNTLIGEN fått börja uppleva lite vanliga ridturer igen är hon dessutom verkligen "ute och ser sig omkring" - med huvudet högt, spetsade öron och en blick som hela tiden scannar av omgivningen för att inte missa någon minsta förändring i omvärlden som skulle ha kunnat inträffa under hennes vila i sommar. Det är inte jag som är ute och rider Lára - det är hon som är ute och ser sig omkring, med mig på ryggen!!! Och hela hon bara lääääängtar efter att få springa, så entusiasmen bara bolmar ur öronen på henne!

M a o är inte utgångsläget det bästa för låååångsam skrölt med lååååång hals (tänk om man skulle råka missa någon rolig nyansskillnad i omgivningen - hemska tanke!!!) Därför var jag ändå riktigt nöjd när jag i kväll kunde övertala damen att faktiskt börja länga halsen lite igen - i ett tempo  som i alla fall med god vilja skulle kunna kalla skrölt (i alla fall om man lägger till det där omöjliga förledet "ökat tempo".) För lite "småsakta" var det ju faktiskt ändå!

Älgjakten har dragit igång i veckan och trots att det var kväll var det folk inte bara vid jaktstugan utan även ute i skogen (vilket bl a märktes på att det skällde hundar på flera håll.) Några jägare resp hundar dök också upp vid vägen - vilket förståss gav Lára vatten på sin kvarn: "Jag har INTE tid att länga halsen - jag måste ju fokusera på allt roligt och spännande som händer överallt!!!" För säkerhets skull  höll vi oss bara ute längs vägen - det lär tyvärr inte bli möjlighet till mycket terrängridning resten av året...

Med Hamingja tränade jag åter ett pass på ridbanan - för att ytterligare försöka befästa den fina grund Sylvia lagt åt mig under veckan. Och nu vet jag inte om det var frånvaron av allseende instruktör som gjorde det, men jag tyckte faktiskt det kändes riktigt, riktigt bra även idag! Visst kommer det fortfarande protester i form av "kast med liten ryttare" när jag nuddar henne med pisken. Men bara som en första reaktion - låter jag pisken ligga kvar mot hennes bakdel accepterar hon den helt och fullt!

Hamingja är ju en "skvätträdd" häst - efter sin traumatiska "nära mördarsvanar-upplevelse" i början av inridningen. Men Sylvia har gjort mig uppmärksam att hon börjat använda detta till sin fördel genom att låtsas bli rädd och kastar sig iväg när jag ber henne om ansträngande saker, för att se om hon kanske kan komma undan lite arbete?! Eftersom hästarna är som starkast när de har halsen rak har Sylvia instruerat mig att jag när detta händer genast ska böja Hamingjas hals åt ena sidan för att jag ska ha större möjlighet att bromsa upp henne.

Att detta förstås också är något Sylvia har fått jobba med när hon ridit henne nu under veckan blev VÄLDIGT tydligt i kväll! Det hände något bakom henne som hon inte såg, vilket gjorde att hon faktiskt blev rädd på riktigt och flyktreflexen fick henne att först kasta sig iväg. Men sedan var det som om hon i nästa sekund kom ihåg: "Nej just det, så här får jag ju INTE göra!!!" och korrigerade sig själv genom att böja halsen i sidan och sakta av!!! Min HÄRLIGA häst!!!

Har fått Hamingja tillbaka - på försök i alla fall!

Sylvia har åkt iväg för att hålla kurs i helgen och jag har därför "fått tillbaka" min Hamingja - på prov i alla fall! Självklart med noggranna instruktioner från Sylvia om hur jag ska träna. Samt uppmaningen att i alla fall idag hålla mig på ridbanan, där jag har större möjligheter att hantera henne ifall hon blir jättearg och försöker ta över kontrollen.

När det gäller träningsinstruktionerna så handlar det förstås väldigt mycket om att Hami ska aktivera sina bakben utan att för den skull rusa iväg framåt (och/eller bli JÄTTEARG). Korsa bakbenen är nyckeln, eftersom det får henne att bära upp mer av kroppsvikten på sitt inre bakben. Mycket öppna till höger också, med fokus på att hon ska länga halsen/överlinjen.

Och det var verkligen MYCKET tydligt att Hamingja haft några dagars "nära Sylvia-upplevelser" för redan i de första skrittstegen bar upp sig på ett helt annat sätt - bakifrån och fram! Jag började min "avstämning" med att rida framdelsvändningar åt båda hållen och det gick hur lätt som helst! Övergick till att skritta på en fyrkant i höger varv med framdelsvändningar i hörnen. Då testade hon om det kanske gick att fuska lite... men ett pet med pisken på inner bak gjorde underverk! Och detta dessutom helt utan ilsket utbrott - hon bara accepterade pisken och korsade bak!!! "Plötsligt händer det!!!"

I vänster varv skulle jag dessutom tänka extra på att hålla högerbogen på plats i vändningarna m h a yttertygeln - och när jag lyckades med det och hon började streta emot i vändningen utlöste mitt pet med pisken en ilsken reaktion... men på en nivå som jag kunde parera utan större problem! Och en stund senare flöt det på bra i alla hörnen även i detta varv - jag behövde nästan bara "sitta tillbaka" för att hon skulle göra de önskade vändningarna!

Återvände till höger varv och när vändningarna gav trevlig längd på halsen styrde jag försiktigt ut på spåret och red öppna. Hamingja töltade JÄTTETREVLIGT!!! Bar upp sig oerhört väl bakifrån utan att ha det minsta bråttom - med låååång hals och låååånga steg!!! När hon någon gång blev lite kort i formen behövde jag bara öka drivningen lite - med stilla hand - för att hon åter skulle länga halsen. Min FINA häst!!! Och detta har Sylvia "plockat fram" igen på bara ett par dagar!!!

Det var oerhört VARMT idag, Hamingja var faktiskt lite svettig redan när jag hämtade henne i hagen...! Och när vi kommit så här långt på träningspasset var hon... i behov av en REJÄL skrittpaus, skulle man kunna säga...! Red sedan tölt i öppna längs spåret även i vänster varv - med lika bra resultat! Hon fick sedan varva ner i trav på liten volt, där jag gjorde massor av förhållningar med säte och vikt men stilla hand, för att hålla tempot lågt utan att hon skulle gå över i tölt igen.

Efter detta var Hamingja riktigt, riktigt trött - och matte riktigt, riktigt euforisk!!! Trots detta lyckades jag faktiskt besinna mig och avstå från att också rida Lára, vilket annars varit min plan. Jag är kanske en "hönsmamma" men det är tillräckligt svårt i vanliga fall att bedöma hur mycket Lára egentligen orkar med så här i början av igångsättningen - fick hon välja själv skulle hon ju springa hela tiden... Och med tanke på att värmen idag fick Hamingja att svettas bara av att stå ute i hagen kändes det som att risken var extra stor att råka anstränga Lára lite för hårt. Så efter tre riddagar i rad (Malin har ridit henne de senaste två dagarna) så fick The Queen acceptera en vilodag.

Mattes lilla ängel! *OBS! Ironi!*

Hamingja har MKT bestämda åsikter...och numera en hel del kraft att lägga bakom dem..!!!

Dessa åsikter råkar dessutom gå helt på tvärs med mina och Sylvias just nu... I två dagar har Sylvia därför tagit över ridningen (eller egentligen tre - det blev ju till största delen Sylvia som red i tisdags också, när jag skulle ha ridit lektion för henne.)  Och hon har haft en hel del att jobba med...

"Det märks att Hamingja blivit betydligt starkare under sommaren - hon orkar väldigt mycket mer nu!" sa Sylvia när jag pratade med henne i eftermiddag. Och det var ju roligt att höra att all vår terrängridning har haft önskad effekt! Fast det fanns ju en baksida på det hela också... i o m att hon är så mycket starkare orkar hon också protestera mycket mer om hon sätter den sidan till.... Vilket hon verkligen gjort det senare dagarna...

"Nu är det bara att fixa till lite små detaljer igen, som att hon ska acceptera att korsa bak!" sa Sylvia på sitt alltid lika positiva sätt. De där "små detaljerna" har dock gjort Hamingja ARG - eller rättare sagt JÄTTEARG!!! Men det har hon ju inte mycket för när det är Sylvia som sitter i sadeln... oavsett vilka knep Hamingja tar till så sitter Sylvia där med oförändrad sits och fortsätter envist be Hamingja om samma sak - till dess lilla fröken inser att dumheter inte lönar sig och istället gör det Sylvia ber om.

Med matte i sadeln har hennes knep tyvärr varit alldeles för effektiva... även om jag numera kan parera dem snabbare så blir det fortfarande en liten paus för henne då hon lyckas komma undan från min inverkan, innan jag åter fått koll på mig själv tillräckligt för att börja försöka återta kontrollen över hästen. Och eftersom dumheterna lönar sig så fortsätter hon ju... Fast nu har det alltså varit Sylvia i sadeln och därmed ingen som helst framgång med något sådant!

Men redan i tisdags, när jag red en liten kort stund efter att Sylvia jobbat ORDENTLIGT med Hamingja, hade jag STOR hjälp av att Sylvia kunnat parera Hamingjas dumheter så bra. Långa stunder hade Sylvia låtit pisken ligga an mot inner bak för att Hamingja skulle lära sig att acceptera det utan att kasta sig iväg - vilket hon också gjorde efter en stund. När det var min tur testade Hami visserligen att åter reagera på pisken, men en BETYDLIGT lindrigare reaktion som jag kunde parera ganska enkelt. Och sedan accepterade hon även när jag lät pisken ligga an mot hennes bakben! Det var närmast en overklig känsla!!!

På onsdag hade Hamingja åter varit JÄTTEARG! "Mattes lilla ängel"... eller INTE!!! Sylvia inledde med att bara be henne rygga ett par steg, vilket tydligen var tillräckligt för att lilla fröken skulle snedtända totalt... Och sedan hade hon åter testat om inte något av alla de där knepen som är så effektiva på matte också kunde fungera på Sylvia?! Men det gjorde de inte förståss... I slutet av ridpasset hade de i alla fall varit ganska överens om hur saker och ting skulle fungera.

Och igår verkade Hamingja åter ha accepterat sin överkvinna och Sylvia kunde fokusera på att få henne att slappna av i samlingen. Nu kommer Sylvia att hålla kurs på annan ort under några dagar, så jag "får tillbaka" min häst igen - i alla fall på prov. Förhoppningsvis håller den här effekten i sig så att Hami får behålla uppfattningen att det inte är lönt med dessa dumheter, inte ens när matte sitter i sadeln!

Jag har också fått instruktionen att rida mycket öppna åt höger. Samt att vara mycket uppmärksam i all ridning rakt fram, då Hamingja tydligen helst går vänsterställd ifall man inte passar henne. "Hon vill inte alls ta stöd på bettet på vänstersidan just nu - så du får försöka "trigga" henne att göra det genom att själv "hänga" lite i vänstersidan. Normalt säger jag ju att du t ex ska göra halt främst med sätet, men nu får du under en period faktiskt "hålla lite" i vänstertygeln så att hon får något att "gå emot" där!" förklarade Sylvia.

Sedan upprepade hon igen att Hamingja fått välbehövlig styrka under sommaren. Men att tölt rakt fram i högre tempo inte varit så lyckat... "Det är få som lyckas rida hästarna så med bibehållen bärighet - i alla fall väldigt få svenskar... För de flesta av oss resulterar det möjligen i att hästarna blir snabba, men när de inte riktigt har bakdelen med sig blir de korta både i steget och överlinjen..." Precis som Hamingja gjort i sommar alltså... så jag hör uppenbarligen till den stora skaran som INTE klarar denna typ av ridning... Men nu tar vi tag i det problemet. Jag LÄNGTAR till i morgon när jag får rida Hamingja igen!!!

"Det som inte dödar härdar!"

Oj, så omsorgsfullt Hamingja rullade sig efter dagens SVETTIGA träningspass!

Jag skulle rida lektion för Sylvia idag, men det blev snarare hårdträning för Hamingja och clinic för mig! Redan under uppvärmningen konstaterade Sylvia nämligen att Hamingja, trots vårt arbete i helgen, fortfarande ville korta upp både steget och halsen. När jag inte lyckades "komma åt" henne bad Sylvia att få ta över och rida en stund - och det blev en låååååång stund!

När Sylvia försökte aktivera Hamingjas bakdel allt mer, för att få längden på stegen och överlinjen, så tyckte nämligen lilla fröken att det var HELT onödigt... Och korsa bakbenen hade hon verkligen INTE tänkt göra... När Sylvia då förstärkte skänkelhjälpen med att lägga till pisken mot inner bak gjorde Hamingja först som hon gör med mig: kastade sig iväg. Men lilla hästen blev snart varse att Sylvia, till skillnad mot matte, inte kommer ur balans och "tappar sitsen" för en sådan sak - nej, Sylvia bara fortsätter att inverka med säte och skänklar som om inget har hänt...!

Och plötsligt var det ingen nära döden-upplevelse för Hamingja längre att pisken nuddade bakbenet...! Jag VET ju att det är precis så - vilket gör mig extra arg på mig själv att hon lyckas så bra med att få mig att "tappa sätet" när hon får sina utbrott... men det blev ju ÄNNU tydligare nu när jag satt vid sidan och såg Sylvia gång på gång lägga pisken mot Hamingjas bakdel utan några våldsamma reaktioner. För även om Hami snart accepterade pisken som den hjälp den ska vara så dröjde det länge innan hon accepterade att korsa bak bara för en lätt signal från skänkeln. 

Men när hon väl började göra det - och därmed aktiverade sina bakben bättre - var det väldigt tydligt hur både överlinje och steg successivt började bli längre! Tillslut blev det också min tur att prova igen. Då började hon förståss om med protesterna och tänkte INTE korsa bakbenen... men tack vare att Sylvia redan "tagit fighten" var Hamingjas protester nu inte större än att jag nätt och jämnt klarade av att hantera dem. 

När jag fått henne att acceptera detta i skritt fick jag övergå till att rida tölt på "volt med hörn" där jag i "hörnen" skulle bromsa upp henne m h a att lägga vikten bakåt samtidigt som jag skulle hålla stöd på yttertygeln och flytta ut bakdelen med innerskänkeln. I början blev det förståss protester igen och några gånger fick jag rida framdelsvändning i flera varv innan hon blev följsam. Men tillslut behövdes bara att jag bromsade upp m h a sätet och en lätt signal från innerskänkeln för att hon skulle länga hals och steg mer och mer! Och nu började den härliga känslan av att sitta på en pilbåge som spändes från bakbenen och framåt, komma tillbaka. HUR hade jag kunnat glömma att det är SÅ det ska kännas att rida tölt?!!

Vi kom överens om att Sylvia ska fortsätta rida Hamingja den närmaste två dagarna, för att befästa detta, så blir det min tur att försöka igen på fredag. Det är verkligen TUR att Sylvia finns!!! Fast när jag sa det till henne skrattade hon och sa att om det inte varit för henne så kanske jag skulle rida runt på egen hand och tro att min häst gick jättefint... Men jag svarade att jag ju faktiskt vill ha en häst som är jättefin PÅ RIKTIGT - inte bara i min fantasi!

När Hamingja fått en välförtjänt dusch av sin genomsvettiga kropp var det dags för mig att "lyxrida" min Lára! Det blev töltintervaller i fri form upp till vändplanen där vi jobbade på volt i skritt en stund. Jag gjorde volten riktigt liten och vände in henne m h a ytterhjälperna för att hon verkligen skulle böja sig genom hela kroppen och inte kunna fuska genom att bara böja halsen och skjuta ut ytterbogen. Hon lät höra sina karaktäristiska "pustanden och stönanden" men sedan böjde hon sig fint!

På hemvägen var det inte längre fri form (vilket i nuläget betyder huvudet högt för ett storögt njuta av att se andra omgivningar än de i hagen) utan jag adderade lite drivning och bad henne börja aktivera sin överlinje och länga halsen i tölten. Nu blev det ju genast lite jobbigare för henne - så vi red ganska korta töltintervaller med skritt mellan. Jag vill ju inte riskera att trappa upp träningen för snabbt! Och eftersom Lára inte ens kan stava till "trött" är det ju hela tiden jag som måste vara den förståndiga (läs tråkiga) av oss...!

Nu kommer jag faktiskt att vara "hästlös" i två dagar... för samtidigt som Sylvia ska träna Hamingja så har jag lovat bort Lára till Malin. Men, men... det som inte dödar härdar...!!!

Idag vilar mina hästar

Idag har Hamingja välförtjänt vilodag, efter två dagars intensiva ridlektioner (samt även ridning i fredags). Och stackars Lára har också drabbats av vilodag - om sådana tycker hon INTE...!!! (Även om jag försöker säga till henne att "det som inte dödar, härdar".) I morgon efter jobbet ska jag rida lektion för Sylvia igen - jättekul!! Förhoppningsvis orkar jag rida Lára en sväng sedan också - ifall inte Malin hör av sig och vill göra det. Men idag är det alltså bara fokus på "jobbet och andra petitesser" för min del.

ALLA borde få ha en Lára!!!

Idag stod ridningen av "The Queen" först på schemat - och jag kunde än en gång konstatera att hon verkligen är helt fantastisk! Med en signal från skänkeln ber man om tölt, trav eller galopp - och sedan håller hon den gångarten till dess man visslar att hon ska sakta ner. Så länge man inte ställer några högre krav på samling behöver man varken driva eller ta henne i munnen - bara sitta på ryggen och njuta!

Och om hon i vanliga fall alltid varit glad när det varit dags för ridning så är det ju ingenting emot hur lycklig hon är nu efter att ha behövt vila! Atli brukar ju alltid säga att man ska uppmana hästen att sänka huvudet så att den slappnar av och börjar frusta. Men just nu är Lára alldeles för upprymd över att få vara ute på ridtur - och t o m trava/tölta - så hon har inte alls tid att sänka något huvud... Så hon töltar/travar glatt med spetsade öron och huvudet högt - för att inte riskera att missa något av allt spännande som finns där ute i världen och bara väntar på henne... men frustar gör hon ändå - oavbrutet!!!

När en mycket belåten Lára var tillbaka i sin hage var det dags att förbereda Hamingja för dagens lektion. Men hon hade en HELT annan inställning till det här med arbete än vad Lára alltid har... Hon stod längst bort på betet och inte ens Sylvias visslande fick henne att komma upp till stallet. Uppenbarligen tyckte hon att gårdagens lektion mer än väl räckte som ansträngning i helgen! Men där var ju inte jag och Sylvia eniga med henne!

Jag fick inleda lektionen med att skritta på volt och använda ledande tygeltag för att få henne att verkligen böja innersidan. I höger varv gick det riktigt bra - hon kom uppenbarligen ihåg vad hon fick beröm för i slutet av lektionen igår! Men i vänstervarvet var det värre... Här gällde det att samtidigt hålla högerbogen på plats för att det ledande tygeltaget verkligen skulle innebära böjning i vänstersidan. Och varje gång jag höll på att lyckas med det blev Hamingja ARG och försökte dra iväg.

Dessutom red vi samtidigt som ett annat ekipage där ryttaren var tvungen att driva VÄLDIGT mycket - och därmed också smackade på sin häst då och då. Vilket varje gång fick Hamingja att kasta sig iväg i galopp - då hon såg det som en chans att komma undan det där JOBBIGA som matte och Sylvia tyckte att hon skulle göra...

Sylvia tipsade mig om att hantera Hamingjas protester genom att göra volten riktigt, riktigt liten. Samt att vända in även m h a yttertygeln när hon försöker dra iväg så där. Och som vanligt blir det ju bra när man gör som Sylvia säger - efter en stund accepterade Hamingja och bjöd både på böjning och låååång hals!

Jag fick övergå till att göra samma sak i tölt på volten och då upprepades Hamingjas protester - nu var det ju ÄNNU jobbigare! Men med liten volt samt MKT stöd på yttertygeln i vänstervarvet började hon även här söka sig nedåt och när jag erbjöd lite mer innertygel kom låååånga halsen fram igen!

När vi sedan skulle rida sluta längs spåret gjorde min superambitiösa häst det än en gång onödigt svårt för sig... Hon började nämligen genast samla sig och det tog en stund att övertyga henne om att hon faktiskt bara behövde skritta i en sluta längs spåret. I högervarvet flyttade hon dessutom in bakdelen så mycket att jag fick hålla emot lite med innerskänkeln! Men när hon "taggat ner" lite kom åter den långa halsen!

Vi fick göra samma sak i tölt också. Och sedan tölta på volt med låga händer, innerhanden lite ut från halsen och mycket drivning. (I vänstervarvet extra mkt stöd på yttertygeln för att inte högerbogen skulle skjuta ut.) När hon accepterade böjningen kom längden på halsen - men jag fick lägga till ännu mera drivning för att hon inte skulle hamna allt för djupt i formen. Efter att ha gjort samma sak längs spåret i båda varven fick jag börja rida serpentiner över ridbanan och byta varv ofta, för att få henne mer följsam samt bromsa upp henne med sätet och ha en rörlig innerhand i vändningarna för att bibehålla formen. Sedan fick jag även göra samma sak fast vända in med ytterhjälperna och då blev hon så oerhört mjuk och följsam att vi beslöt att avbryta för idag!

När jag skulle låta henne varva ner i trav på volt gick det som vanligt lite fort... Sylvia tipsade mig om att hålla henne böjd men bara göra små förhållningar genom att flytta min vikt bakåt - och att göra det ofta. Det var oerhört effektivt - och tack vare att jag bromsade upp henne med min kropp istället för med tyglarna så travade hon allt mer avslappnat i ett allt lugnare tempo!

Oj, oj, oj så mycket vi har att träna på Hamingja och jag...!!! Ridning blir verkligen bara svårare och svårare hela tiden... men det är ju därför det också blir roligare och roligare!!!

Nu är sommarlovet slut!!!

Hamingja passade på att vila innan dagens ridlektion - MKT klokt av henne!

Sedan jag i våras bestämde mig för att inte tävla Hamingja innan vi i lugn och ro fått tid att lära känna varandra - och för henne att få förtroende för mig - har vi tränat mycket. Fast inte på sådant vi brukar göra på ridlektioner och kurser, utan främst sådant som att lära sig hitta balansen i terrängen, att våga gå i vatten, att trava lugnt och balanserat samt ren konditionsträning. Mycket nyttigt - och det har haft många positiva effekter! 

Men den senaste tiden har jag känt mer och mer att det varit dags att ta tag i den "riktiga" träningen igen och jag har förstått att mitt och Hamingjas "sommarlov" hade medfört att det fanns MYCKET vi nu behövde ta tag i. Så när Sylvia annonserade att hon skulle hålla kurs i helgen var jag snabb att anmäla mig! Jag räknade med att det skulle bli en ganska tuff "omstart" - samtidigt som jag även ville ha ork att rida Lára båda dagarna - och därför valde jag att bara rida en lektion/dag. 

Ett MYCKET klokt val skulle det visa sig - med tanke på hur slutkörda både jag och Hamingja var efter dagens lektion... fast utifrån vårt behov hade vi snarare behövt 3-4 lektioner/dag...! Sylvia konstaterade snabbt att Hamingja kortat upp sin överlinje och sitt steg väldigt mycket. Mina försök den senaste tiden att "skärpa till mig" och rida lite mer samling i tölten hade uppenbarligen gjort mer skada än nytta... "Idag ska vi BARA fokusera på att hon ska länga sig - så att vi kan börja samla henne igen i morgon!" sa Sylvia.

Jag fick börja med att skritta på volt med ledande tygeltag för att verkligen ta med mig hennes hals åt sidan och därmed locka henne att börja länga den igen. Sedan övergick vi till att göra samma sak i tölt - men hon ville hela tiden vara alldeles för kort i formen. Sylvia tyckte därför att jag skulle testa att först "rida loss" henne i galopp längs spåret. Men då stökade det till sig alldeles - jag tappade helt styrningen medan Sylvia och det andra ekipaget på banan bara försökte hålla sig undan... Vid ett tillfälle sprang Hamingja t o m rakt över uppsittningspallen jag använder - verkligen tur att hon inte gjorde sig illa!

För att styra upp det hela fick jag istället rida på volt vid ridbanans ena kortsida, trava eller tölta på den öppna delen av volten, fatta galopp mot och galoppera längs staketet för att sedan ta ner till trav eller tölt igen på den öppna delen av volten. Och upprepa detta varv på varv för att Hamingja skulle lära sig både var hon skulle fatta galopp och var hon skulle bryta av - så att hon började slappna av. 

Att detta verkligen var en nyttig övning stod genast klart! Särskilt som jag började i vänster varv... Efter en stund tyckte Sylvia att jag skulle byta till höger varv istället, eftersom Hamingja hela tiden ville skjuta ut högerbogen och då borde höger galopp vara lättare för henne. Som vanligt hade förståss Sylvia rätt! I höger varv hade Hamingja t o m "ro" att ta trav när jag bröt av från galoppen!

När vi tillslut fick ta en skrittpaus kan jag säga att den var MYCKET välförtjänt - och som tur var riktigt lång också! Efter detta var det åter dags att ta itu med tölten. Först fick jag rida på volt, med ledande tygeltag och sedan övergå till att rida med utåtställd häst på volten och vända in med ytterhjälperna - samt byta varv ofta. Nu började det gå åt rätt håll i alla fall! "Nu börjar jag känna igen henne - du är något på spåret!!!" sa Sylvia.

Efter detta fick jag rida ut på spåret och först göra vändningar för ytterhjälperna några gånger varje varv och sedan rida öppna längs spåret. Vid det här laget var Hamingja rejält trött (och jag med!!!) så jag fick driva massor. "Stilla hand men ÄNNU mer drivning när hon vill korta upp sig!" sa Sylvia och vi kämpade på. Att lilla fröken tyckte det var alldeles för jobbigt och därför protesterade endel gjorde inte saken lättare. Men så snart hon började länga lite på halsen fick jag ge lite mer innertygel och tillslut var t o m Sylvia ganska nöjd med oss!

När vi trötta stapplade mot stallet undrade jag vem som egentligen var mest trött - Hamingja eller matte? "Några till sådana här träningspass så är nog Hamingjas sommarmage borta!" sa Sylvia. Efter en rejäl dusch i spolspiltan fick Hami stå i en box för att vila och torka - men för mig var det dags för dagens andra ridpass...

Då var det  verkligen tur att det var Lára jag skulle rida - för hon är så fantastiskt lättsam! Man ger en signal med skänkeln och sedan töltar/travar/galopperar hon till dess man visslar åt henne att sakta av. Driva behöver man bara göra om man ska samla henne mer - och det ska vi vänta med till dess hon hunnit komma igång lite mer igen.  Och lyckligare häst över att bli riden, det får man verkligen leta efter!!! 

En härlig tur blev det, en bit längs bilvägen mot Avan, tillbaka genom terrängen och sedan en sväng bakom vägbommen också. Förutom intervallerna i tölt resp trav blev också skritt uppför en längre backe endel av konditionsträningen. Och hela tiden hennes belåtna frustningar!!! Man kan inte annat än älska den hästen!!!

I brist på dagsaktuell bild på Lára (hon hade ju inte tid att posera för något foto - hon skulle ju ut och RIDA!!!) får det bli en bild på hennes avkomma Litlamin. Visst är hon söt?!!