Härligt häst- (och höst-) väder!!!

En favoritbild i repris - men den kunde nästan varit från idag!

Lára och jag har ju tyvärr missat en stor del av det fantastiska ridvädret vi haft hela hösten... men nu är vi ju på gång igen och jobbar för att ta igen så mycket som möjligt! Och härligt väder var det idag också! Dessutom hade jag letat fram varmare kläder innan dagens ridtur så till skillnad mot tidigare i veckan behövde jag aldrig ens bli kall!

Vi red upp längs den vänstra vägen bakom vägbommen. Minusgraderna i natt (hela -10 i Kyrkbyn och antagligen ytterligare några grader kallare i Mariebäck) gjorde att det var hårt i backen idag. Valde därför att varva skritten med intervaller i tölt, vilken är den gångart efter skritten som sliter minst på hästens ben (eftersom den inte har något svävmoment). Dessutom såg jag till att vi höll oss i på vägens gräsbevuxna mitt, så att underlaget blev lite mjukare i alla fall.

Uppe vid vändplanen passade jag på att rida på riktigt små volter i skritt med ledande tygeltag, för att hon skulle få böja sig lite extra åt båda hållen. De ledande tygeltagen är extra effektiva i vänster varv där hon annars gärna fuskar genom att bara böja halsen åt vänster medan hon fortfarande går högerställd med huvudet...

När vi sedan fortsatte in i skogen en sväng passade vi på att trava eftersom underlaget där var mjukare än längs skogsvägen. Även nu varvade vi med skritt för att det bara skulle vara "lagom jobbigt" för henne. Intervallträning är ju dessutom det effektivaste sättet att konditionsträna! För att få träningen optimal ska man förståss ha en pulsklocka, så att man säkert vet hur långa intervallerna ska vara och hur lång återhämtning som behövs där emellan. 

Men i avsaknad av sådana teknikaliteter försöker jag hålla koll på hennes andning så att den hinner återhämta sig under varje skrittpaus. (Det gäller dock att kolla andningen INNAN jag börjar korta tyglarna igen - för då börjar hon alltid andas lite häftigare i upphetsningen över att hon förhoppningsvis ska få springa igen!) Att avgöra hur länge hon ska få tölta resp trava är svårare... Eftersom hon i grunden är en sådan häst som bara blir piggare och piggare ju mer hon får springa. Hon VILL springa och då har det ingen betydelse om hon egentligen orkar eller inte. 

Så jag får helt enkelt själv försöka bedöma hur långa intervaller som kan vara lämpliga, samtidigt som jag är extremt uppmärksam på minsta tecken på att hennes "springvilja" mattas något. Om det inträffar saktar jag av till skritt direkt. På en häst med mer "normal" arbetsvilja skulle jag väl istället hela tiden rida lite längre än jag känner att hästen vill - för att successivt flytta gränsen. För utan ansträngning blir det ju ingen utveckling - det gäller ju både häst och människa! Men här handlar det ju inte om någon normal häst! 

Av den anledningen har det känts ganska bra att vi ridit ensamma den här första veckan också - så att vi fått en så försiktig start som möjligt. För med en annan häst att tävla mot skulle The Queen självklart inte vika ner sig genom att visa minsta tecken på trötthet och därmed hade hon ju varit ÄNNU svårare att läsa! Men nu har jag ju hunnit känna av ungefär vad som verkar lagom just nu - så har vi turen att få sällskap ut i helgen så vet jag ungefär hur mycket jag kan låta henne springa!

När Lára mumsade kraftfoder efter ridturen satte jag mig i stallet och hällde upp en kopp tevatten. Genast kom stallkatten Bam Bam springande för att hoppa upp i mitt knä! Ljudet från vatten som rinner ner i koppen har verkligen blivit hans signal för att det är mysdags!!! Myset kom dock av sig lite när även Melker dök upp för att "fika" med oss... När han placerade sin medhavda matsäck (ledtråd: med fyra små ben och svans) vid mina fötter för att börja äta kom jag liksom ur stämning...