Veckan har börjat bra!!!

Hamingja spanar ut över Bälingeträsket. Vi såg faktiskt några mördarsvanar (vid "världens ände"-korsningen) men som tur var höll de sig på avstånd så modiga Hamingja överlevde!!! Det var faktiskt vår första ridtur efter bilvägen sedan Hamingja flyttade hem från sommarbetet. Vägen hade fått en ny omgång jättegrovt och vasst grus med STOR hovböldsvarning... Och i spåren där bilarna kört och tryckt ner gruset i underlaget har det istället känts väldigt hårt. Därför har jag f f a ridit genom skogen bort till Torrbergsvägen där underlaget är MYCKET mera hästvänligt. Men sedan älgjakten började har jag inte vågat det så därför har det blivit väldigt mycket ridbana den senaste tiden... 

Men idag bestämde jag att det var dags att ge bilvägen en chans - och det visade sig vara ett bra drag! F f a ute i den högra kanten (när man rider mot Bälingeträsket/Alviksträsk) var underlaget riktigt bra: fast men inte hårt! Förr vågade man inte rida ute i kanterna för vägen var så dålig att hästarna kunde trampa igenom då det blev djupa hål, men efter renoveringen av vägen - och inte minst dikena - har den blivit oerhört mycket tåligare mot regn (och snösmältning)! 

Atli tyckte ju att jag måste börja förvänta mig ren takt i tölten redan under uppvärmningen, så jag satsade på att rida med lite mer tygelkontakt och mycket öppna åt vänster för att rama in henne m h a innerskänkel mot yttertygel. Det kom korta glimtar då och då när hon kom in mellan hand och skänkel och aktiverade överlinjen, men där emellan var hon väldigt snabb att skjuta ut vänsterbogen... 

I korsningen vid sjön blev det som vanligt lite voltarbete i skritt innan jag red in på ängen där vi fortsatte lösgöra genom att galoppera två sekvenser längs kanten, en i vardera galoppen. Efter sedvanlig omsadling blev det mer töltträning längs vägen mot Bälingeberget. Här låg det visserligen mer grus kvar i vägkanterna men det var av finkornig och "snäll" sort!

Vi red sekvenser halt - rygga - samlad skritt - samlad tölt och fastän jag nuddade med pisken på hennes bakdel blev det inga ilskna reaktioner! Däremot gav det nästan lite "Lára-känsla" när hon började "orma" sig och skickade bakdelen "åt alla håll"... Vid skoterklubbens stuga vände vi tillbaka hemåt och fortsatte på samma sätt. Jag testade olika sätt att hantera hennes "ormande" (jag har ju viss rutin på detta efter åren med Lára vars mellannamn var "jag har gångjärn åt alla håll"...) och på slutet hittade jag en riktigt trevlig känsla med hjälp av högersluta. Men nog skulle det ha underlättat med ett ridbanestaket...!!!

Uppenbarligen hade jag i alla fall lyckats aktivera hennes bakdel och rygg ordentligt tillslut, för när hon fick börja sträcka ut och varva ner i tölt gjorde hon detta med en mycket aktiv överlinje! Under alla skrittpauser försöker jag komma ihåg att verkligen komma ner i sadeln och räta upp mig - med förhoppningen att detta på sikt ska innebära att jag hittar samma känsla även i tölten. Vilken TUR att det finns så mycket jag behöver träna på - för det är ju så ROLIGT!!!