Lára-lycka

...som sagt (skrivits): Vad skulle kunna toppa en sådan megaupplevelse i kubik som Midnigt Ice-spa och skaldjursfrossa på Cape East? Jo, en tölttur på lycko-Lára i höstsolen förståss. Och precis en sådan fick jag ägna mig åt sedan jag kommit hem till Luleå igen idag!

Vi fick dessutom trevligt sällskap av Elisabeth på Tildra när vi red ut i det härliga höstvädret. Vi hann med "Atliuppvärmning" i trav, lite tölt samt en härlig galopp innan Elisabeth, som var bakjour, fick ett telefonsamtal från Djursjukhuset som innebar att hon behövde åka in och jobba. När Tildra alltså vände hemåt igen blev Lára lite "slingrig" en kort stund. Men så snart jag föreslog ny galopp lämnade hon tankarna på kompisen och framåtbjudningen var tillbaka.

När det sedan var dags även för oss att vända hemåt red jag tölt i microtempo och lyckades samtidigt få henne att länga halsen riktigt bra! När jag började rida henne i somras krävdes det att hon var ihopdragen som ett dragspel om hon skulle hålla ett så lågt tempo - minsta lilla hon fick extra tygel drog hon iväg i tempo. Självklart i brist på muskler - det blev helt enkelt för jobbigt att hålla det låga tempot. Så dagens prestation var ännu ett trevligt bevis på att musklerna har börjat komma tillbaka så smått!

Ett annat område där jag ser framsteg är i skritten, att det är mycket lättare att få en lugn skritt nu. Det gäller f f a när hon får skritta med lite längre tygel. Men börjar jag korta upp tyglarna blir det genast värre - där behöver vi verkligen hur mycket träning som helst fortfarande!

Efter ridturen kunde jag konstatera att hon var REJÄLT svettig - och att hon hunnit få en hel del vinterpäls... får nog redan ta och klippa henne en andra gång. Hade ju räknat med att behöva klippa halsen en vända till - men först i slutet av november... När det behövs redan nu kanske jag faktiskt skulle klippa mer än halsen... ska jag t o m helklippa en gång till?! Det tål att funderas på i alla fall... hur skulle ni ha gjort?!

I o m att hon var så svettig svampade jag förståss av henne efter ridturen. Det brukar gå bra och gjorde så även idag - fast här om dagen högg hon faktiskt när jag svampade på bogen. Men, som Sylvia sa: "Om man är så kittlig att man inte ens låter sitt föl dia, då är det inte så lätt..." När Litlamin var liten behövde man nämligen lyfta ett av Láras framben för att hennes dotter skulle kunna få äta utan att bli sparkad... Andra har också berättat att Lára bitit när de borstat henne, men med mig har hon aldrig ens försökt bita då. Kanske för att jag alltid försöker tänka på att borsta ganska hårt så att det inte ska kittla. Ja, hon har sina egenheter min svarta dam, men är man så fantastiskt rolig att rida som hon är så blir man förlåten det mesta!