Feykir...

Finaste, finaste, finaste Feykir - åååååh, vad jag saknar dig... 

När jag var i stallet i går bara sköljde saknaden över mig... Och i natt drömde jag om honom också.... drömde att han brutit benet, så drömmen var lika sorglig som verkligheten...

Men det är en stor tröst att veta att han aldrig mer behöver ha ont. Att han inte längre bara vill ligga ner p g a den svåra smärtan, utan med spetsade öron och glad blick kan galoppera på de evigt gröna ängarna! 

Är SÅ tacksam över att jag har Lára, annars vet jag verkligen inte hur jag hade klarat det här...