Massor av tölt - och en Grönbena!

Idag har jag ridit Feykir - ääääääntligen!!! Red ut med Anna M och Lára till Alviksträsk. Det blev massor av tölt längs vägen och till min lättnad kändes gångarten väldigt mycket bättre än när jag red sist - för nästan tre veckor sedan. Då var vägen så lerig att det kändes som att man behövde hålla högt tempo för att inte sugas ner i dyn och försvinna... nu var den torr, fast och underlaget perfekt! Och vi kunde tölta utan att det blev en gångart/ben. Alltså är vi inte alldeles hopplösa på tölt Feykir och jag! Fast när Anna och Lára red ökat tempo på hemvägen kunde vi inte hänga på utan att tappa takten...





Vid "galoppbacken" in mot byn gick det två tinkerhästar i en hage - dem har vi inte sett förut. De såg verkligen jätteläckra ut, med sitt enorma hovskägg från knäna och ner. Man fick helt enkelt anta att de fanns hovar därunder - för de gick inte alls att se! Den ena av dem blev väldigt upplivad av att vi passerade, så den började galoppera runt, bocka och slå bakut... och tillslut hakade den andra på också. Vi blev nästan rädda att de skulle spränga staketet...





Strax innan galoppbacken är det en sjö på var sida om vägen och nu var det så mycket vatten i båda sjöarna att det nästan hotade att börja rinna över vägen. När vi passerade där på tillbakavägen fick vi se en liten fågel med långa ben som gick i vattnet längs vägkanten. Den verkade helt orädd, inte ens när Anna och Lára bara var någon meter bort verkade den ta någon som helst notis om oss utan fortsatte lugnt att gå fram och tillbaka i vattnet och leta mat. Ingen av oss hade sett en sådan fågel förut, men en förbipasserande kvinna på cykel upplyste oss om att det var en Grönbena.

Här är en liiiten bild av en Grönbena! (Tyvärr "tål" den inte att förstoras...)

På hemvägen blev det mer tölt och Feykir kändes riktigt mjuk och fin idag! Han är dessutom en häst som är mycket trevligare att rida när man har sällskap - då blir han mycket mer avslappnad och kan fokusera på mig. Men Reykur var det tvärt om - om vi red ut ensamma hade han allt fokus på mig men om det var andra hästar med blev han lite distraherad...



Tillbaka i stallet lunchfodrade vi hästarna och jag kunde konstatera att jag faktiskt kände mig mycket piggare efter ridturen än innan. (Jag var ganska tveksam till om jag alls skulle orka rida... det kändes tillräckligt ansträngande att jag skulle lunchfodra.) Men efteråt var jag alltså piggare och lunchfodringen gick som en dans. Är det någon som inte tror att kropp och själ hör ihop?!