Men så blev det nu inte... För när Hamingja och jag precis ridit ut från gården blev hon plötsligt JÄTTERÄDD för något längre fram. Genom att locka henne att sänka huvudet korta stunder kunde jag få henne att röra sig framåt några små steg i taget. Men just ovanför den lilla backen ner mot bäcken blev det verkligen TVÄRSTOPP...! Hon var som en darrande giraff med huvudet högt medan hon spänt spanade ner mot vägen. Och där blev vi stående... Jag kunde få henne att slappna av tillräckligt för att sänka huvudet ibland (vilket gör att "lugn och ro-hormoner" utsöndras) men lyckades inte övertala henne att ta ett enda steg framåt.
"Den här gången ska jag INTE kliva av - jag sitter kvar i sadeln och väntar ut henne!" tänkte jag - och där blev jag sittande... Hamingja sänkte visserligen huvudet ibland när jag lirkat med henne, men där emellan var hon som en spänd fjäder som skärrad stod och blåste... Jag höll ut i 20-25 minuter, innan jag tillslut ändå gav upp och hoppade av för att få före henne ner till bilvägen. I o m att jag på hela tiden inte sett något som skulle kunna skrämma henne räknade jag med att hon skulle följa med så snart jag gick före, men istället fick jag närmast dra henne med mig...
När Malin E kom hemskrittande med sin fina Dáti stannade vi och pratade en stund och jag hoppades att hans lugn skulle smitta av sig på Hamingja, men hon fortsatte att vara skärrad och snurrade runt en hel del. När jag sedan lockat henne med mig en liten bit längs bilvägen började jag jobba henne från marken, ungefär som vi brukar göra när vi tränar för Atli fast utan att samla och det hjälpte henne ändå att slappna av lite och faktiskt börja tänka aningen framåt-nedåt.
Jag bestämde mig för att sitta upp i sadeln igen och i brist på uppsittningspall tänkte jag använda plogkanten som hjälp för att få min stela kropp upp på hennes rygg. Men plogkanterna består ju nästan enbart av de senaste dagarnas fluffiga, kalla snö så när jag satt ena foten i stigbygeln och skulle skjuta från med den andra försvann den istället ner genom snön... Jag testade på flera ställen i jakt på hårdare packad snö, men varje gång med samma nedslående resultat... Så jag fick helt enkelt gå med henne tillbaka hem igen.
Först tänkte jag att jag skulle nyttja uppsittningspallen som fortfarande stod utanför stallet och väntade för att sitta upp och sedan testa att rida en sväng längs någon av skogsvägarna. Men sedan insåg jag att Hamingja faktiskt lyckats med något så ovanligt som att göra matte arg och irriterad. (Jag brukar säga att jag har världens längsta "stubin" - något som inte alltid är bra utan också kan göra att jag inte blir arg när jag faktiskt borde bli det... ) Men nu kände jag var väääääldigt nära gränsen - det inte skulle behövas mycket för att jag verkligen skulle bli arg på riktigt. Och det skulle ju vara allt annat än konstruktivt - så det var definitivt bäst att bara glömma dagens (försök till) ridning och istället låta Hamingja gå ut i hagen igen.
Detta beslut kändes än mer rätt när vi kom tillbaka till stallet och Hamingja fortfarande inte lugnat ner sig helt. Jag vet ju av tidigare erfarenheter att om hon blir riktigt rädd är det inte lönt att försöka fortsätta - hon blir aldrig riktigt kontaktbar igen den dagen. Och som Atli brukar säga: "Så länge hästens flyktreflex är aktiverad kan den inte lära sig något." Så i de fallen är det lika bra att helt enkelt avbryta och göra ett nytt försök en annan dag. Så Hamingja fick gå ut till flocken i hagen igen - dett mest effektiva sättet att få henne att känna sig trygg och må bra! Här kan det ju passa med ytterligare ett Atli-citat: "Du ska alltid ha en plan för din ridning, men du ska också alltid vara beredd att ändra planen utifrån vad hästen säger att den behöver den dagen!" Och i det här fallet måste man ju säga att Hamingja var ganska tydlig...!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar