Inte bara Hamingja som fick rimfrost i skägget...!!!

När jag kom till stallet efter jobbet idag visade termometern på -19,6 grader... vilken TUR att min köldgräns går först vid -20!!! Förr brukade jag rida ner till -25 men min kropp är inte så förtjust i kylan så numera drar jag gränsen vid -20. Fast det brukar vara lite "förhandlingsbart"... Utgångsläget var att jag kom fram till att -20 eller kallare numera blir för påfrestande på kroppen. Fast ibland när jag är extra ridsugen bestämmer jag att det hela istället ska tolkas som att jag rider när det är -20 men inte om det är kallare än så. Men idag behövdes alltså ingen sådan förhandling!

Efter att Hamingja i söndags med starkt moraliskt stöd från MODIGA vänner vågade sig ner på bilvägen tänkte jag att det var bäst att "go with the flow" för att se om vi t o m kunde klara det själva idag. Med förhoppningen om att lyckas distrahera henne lite satsade jag på tölt direkt när vi red ut från gården och det gick fint - en liten stund... Där backen ner mot bäcken börjar blev det TVÄRSTOPP! Och det var faktiskt synd att ingen såg oss (och fotade) för hon måste ha vinklat in bakbenen alldeles fantastiskt mycket - det kändes verkligen som att hon nästan satte sig på rumpan!

Men idag lyckades jag efter en stund faktiskt övertala henne att ta först ett steg framåt och sedan ett till... och tillslut - TADA!!! befann vi oss nere på bilvägen!!! Här var jag lite för snabb med att tänka att faran var över - något lilla fröken inte alls höll med om - så jag var inte beredd när hon plötsligt började springa. Jag var t o m så klantig att jag tappade tygeln med ena handen, men genom att hugga tag i manen höll jag mig i alla fall kvar i sadeln (jo, jag tänkte faktiskt "nu får jag INTE ramla av för då tar jag mig inte upp på hästryggen igen när plogkanterna är så här lösa...!) Och efter en stund fick jag ordning på tyglarna också och kunde börja bromsa.

Jag misstänker att det som utlöst detta är att det varit älgar mellan hästhagarna och bilvägen under den senaste tiden. Känner nämligen igen att vi haft motsvarande problem någon gång tidigare och då hade älgar synts till där under flera dagar. Och alla älgar är MÖRDARÄLGAR om ni frågar Hamingja....!:-O

Nu jag i alla fall insett att Hamingja fortfarande var skärrad - även om vi tagit oss ner på vägen - och väntade sig älgattacker från alla håll. Alltså var det bara att snabbt göra en ny plan för dagens ridpass. Att trava som uppvärmning kändes INTE som en bra idé - jag har tillräckligt stora balansproblem i traven när den går stabilt rakt fram och kände min inte mogen att parera snabba undanmanövrar i denna gångart... Så det fick bli uppvärmning i tölt - eller något töltliknande i alla fall (har ni också märkt att spända giraffer sällan har ren takt i tölten?!?)

Med Hamingja lätt högerställd och högerhanden dessutom med ett stadigt tag i manen kunde jag stryka henne lugnande på halsen med vänsterhanden samtidigt som jag hela tiden pratade lugnande med henne. Taget i manen hann jag vara glad över ett antal gånger - och det var först när vi nästan hunnit bort till "världens ände-korsningen" som hon frustade lite försiktigt första gången. Jag fortsatte en liten bit längs vägen mot Bälingeberget medan vi fick möte av två bilar. Detta hanterade hon som vanligt hur bra som helst trots att hon fortfarande var ganska uppjagad! (Men så är det ju faktiskt väldigt ovanligt att MÖRDARÄLGAR kommer i bil!)

När vi vänt hemåt började vi med en skrittpaus innan jag gjorde en övergång till tölt för att sedan låta henne "rulla på" i ett långsamt tempo större delen av hemvägen. Nu hade jag vågat släppa manen och medan jag försökte uppmuntra henne att länga halsen (det som normalt är hennes bästa gren) började hon successivt förvandlas från spänd giraff till något allt mer islandshästlikande. När vi passerat vägen in till gamla soptippen började hon t o m själv söka sig lite framåt-nedåt och en stund senare frusta... och frusta... och frusta! ÄNTLIGEN kunde hon få börja slappna av!

Vid det här laget var jag REJÄLT kall om tårna och ganska frusen i övrigt så när vi kom fram till infarten hoppade jag av för att gå sista biten till stallet. När vi gick över bäcken blev Hamingja åter lite stressad, så jag stannad och gav henne lite godis som distraktion. Och när hon stått en stund och spanat omkring sig - med godisen i munnen - kom hon tillslut på att hon skulle tugga också! Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att hon var ganska svettig, trots kylan och att vi ridit så pass långsamt - men antagligen var det i alla fall delvis stressen som fått henne svettig. Hemma i tryggheten igen kunde hon i alla fall koppla av och efter stretchingen fick hon stå med nättäcket från Back on Track innan det var dags att gå ut i hagen igen.

Bildbevis: Det var INTE för kallt för att rida!!!

Nu får hon vilodag i morgon, då jag ska till Smärtkliniken i Piteå. Det blir faktiskt sista gången - för kliniken stänger tyvärr efter denna vecka... Men med tanke på att läkaren Tomas egentligen hade tänkt stänga och gå i pension redan för snart tre år sedan, när jag var där första gången, så får man ju säga att jag hunnit få många "bonusbehandlingar" vid det här laget!!!