Lára signalerar: jag är redo att slåss för mitt liv!

Rimfrostig Lára har med nöd och näppe överlevt dagens ridtur!

Det finns två berättelser om dagens ridtur. Dels min om själva träningen: om tölt med mycket samling i arbetstempo och riktigt trevligt ökat tempo. Och dels Láras berättelse som handlar om helt andra saker. För det här var nämligen dagen då hon var synsk - och både såg syner och hörde röster…

Det började redan innan vi lämnat gården. Där vi parkerar bilarna blev det helt enkelt tvärstopp och orsaken fanns bortom träden längs skogsvägen bakom bommen. En vibrerande Lára vädrade fara medan hennes oförstående matte påstod att det bara var Yvonne som var ute med hundarna. Asta hade visserligen plockat fram grova schäferrösten när hon lekte med Agita, men inte kunde någon lura Lára att allt var som det skulle…

När vi tagit oss genom denna första prövning och kommit ner på bilvägen insåg matte att bästa sättet att försöka lösgöra kropp och själ på den spända stålfjäder hon satt på var tölt med uppmaningar om att länga halsen. Men att koppla bort flyktreflexen - som säger "Upp med huvudet och ner med ryggen!" var inte lätt… Övergick sedan till hennes favoritgångart: galopp och där kom det faktiskt någon enstaka frustning efter en stund. Men också några rejäla "pallnitar" när osynliga faror vädrades i dikeskanterna.

Vi hade ridit mot Alviksträsk och i korsningen vid sjön tog jag vänster för en lång skrittpaus efter vägen längs sjön. I det kalla vädret hördes ljuden från byn på andra sidan sjön tydligt och jag kan avslöja för alla boende i Alviksträsk att Lára har FULL KOLL på allt ni gjorde utomhus idag! Hon kommer antagligen att teckna samarbetsavtal med FRA inom kort…

För någon vecka sedan läste jag i senaste Islandshästmagasinet om ett knep att hantera spända hästar så att de slappnar av och åter lägger sitt fokus på ryttaren: att sidföra några steg. Och man kan lugnt konstatera att vi tränade VÄLDIGT mycket på detta idag…!!! 

Hemvägen började MYCKET lovande, med den härliga tölten som min berättelse skulle ha handlat om! Hade egentligen inte tänkt rida något ökat tempo idag, utan fokuserade istället på riktigt mycket energi i arbetstempot. I o m att hon dessutom hade viktboots tänkte jag att hon skulle vara för trött i musklerna för att det skulle vara lönt att prova ökat tempo dessutom. Men som tur var kunde jag inte låta bli - och fick uppleva att hon faktiskt orkade bibehålla bärigheten i riktigt bra tempo! 

Efter en låång skrittpaus skulle hon avslutningsvis få sträcka ut i trav - och för en kort stund slappnade hon faktiskt av riktigt bra! Men sedan körde det verkligen ihop sig… Jag såg på långt håll att en bil stannat vid infarten upp mot gården och vad jag förstod var jägare i vita kamouflagekläder klev ur och gick över vägen mot skjutbanan. "No big deal…" tänkte jag i min enfald, men Lára gjorde närmast en slidestop när hon drog i nödbromsen. 

Jägarna hann försvinna in bakom träden vid skjutbanan innan Lára hann förstå vad det var som rört sig där framme så hon tog det säkra före det osäkra och vägrade gå närmare. Jag började ropa på jägarna och efter en stund kom en av dem ut på vägen och undrade vad som stod på. "Kan ni vänta med att börja skjuta till dess jag ridit förbi?" ropade jag och det lovade han och försvann snabbt in bakom träden igen. 

Och Lára hade inget alls emot att röra sig. Gärna fort dessutom - men bara åt motsatt håll… Trots mina försök att lugna ner henne och få henne att fortsätta hemåt så blev hon bara mer och mer uppjagad. Tillslut blåste hon hårt, som hästarna gör när de är redo att slåss! Jag såg ingen annan råd än att ropa på jägarna igen och be någon av dem komma ut på vägen och prata med mig för att Lára förhoppningsvis skulle förstå att det bara var människor där framme. 

Den bussige killen kom tillbaka ut på vägen men hans uppenbarelse och vårt ropande samtal kunde ändå inte övertyga Lára om att det fanns en chans att överleva även om vi fortsatte hemåt… För att inte pröva jägarnas tålamod allt för mycket hoppade jag tillslut av för att leda Lára förbi faran - men först höll jag inte ens på att få henne med mig ändå… 

Mot alla odds överlevde hon trots allt - beviset ser ni ovan för bilden är taget när vi kommit tillbaka till gården igen. Nu hoppas jag att hon lägger detta bakom sig och går vidare i livet. Att Feykir var synsk och ständigt både hörde röster och såg syner, det var något jag fick leva med. Men Lára brukar inte alls visa upp sådana här sidor…