Jag har så enkel smak!

Någon påstod att jag är enkelspårig… men jag säger som Oscar Wilde: "Jag har så enkel smak. Vill bara ha det bästa av allting!"

Den bästa hästen har jag fått rida idag också! Lára fick välja riktning nere på bilvägen och då blev det mot sjön och Alviksträsk. Inledde uppvärmningen på traditionellt Atli-vis i trav med lång hals. Men sedan bestämde jag mig för att skoja till det hela lite - och fortsatte med galopp istället för tölt. Och Lára protesterade förståss inte! Vi jobbade fortsatt med att länga halsen - och det gick ovanligt bra trots att vi red höger galopp där det brukar vara betydligt svårare.

Efter skrittpaus och en kort vänstergalopp fortsatte jag på temat "wild and cracy" genom att göra övergång direkt från galoppen till ökad tölt. (Och använde Atliknepet för att få en mjuk och harmonisk övergång: att hålla hästen lätt böjd i innersidan.) Denna första sekvens ökad tölt kändes glädjande nog riktigt bra, trots att vi inte jobbat med samlingen innan.

På hemvägen hade vi däremot förberett oss NOGA: genom samlad skritt följt av dito tölt. Och när vi sedan ökade tempot kunde jag konstatera att hon bibehäll bärigheten riktigt bra även när det började gå fort. Och detta TROTS att hon hade viktboots på framhovarna. Kanske börjar hon vänja sig lite bättre med dem nu?!!

En belåtet frustande Lára sträckte sedan ut överlinjen i trav och jag lät henne varva ner så en låååång stund på hemvägen. Atli påpekar ju alltid hur viktigt det är att jag återkommer till avslappningen igen så snart jag satt lite mer press på henne. För att inte riskera att vare sig hög grad av samling eller högt tempo skapar spänningar i hästen. Och dessutom: "Ju mer trav i grundform desto bättre tölt!"

Vi var ute ungefär 35 minuter idag - tycker det är ganska optimalt när det handlar om lite jobbigare muskelbyggande träning. Som det ju blir för Lára att tölta med viktboots på och dessutom tölta snabbt. I morgon tänker jag mig dock ett helt annat upplägg. Det skulle vara kul att testa om man kan rida rundan genom skogen som startar vid gamla soptippen och mynnar ut vid nya kalhygget längs bilvägen till Avan. Bitvis är det väldigt sank mark - men nu har det förhoppningsvis frusit på så ordentligt att det bär för hästarna.

Sista hösten jag hade min Feykir var det precis som nu: kallt men bara ett tunnt snötäcke och då red vi den rundan flera gånger varje vecka! Även i mörkret på kvällarna! Där fanns flera härliga galoppsträckor och jag minns att Fias Lukka, som hon fortfarande hade kvar då, fick för sig att bocka längs en av dessa galoppsträckor. Det lustiga var att hon sedan upprepade det på precis samma ställe VARJE gång vi red där! Vore ju lite intressant om jag lyckas få sällskap av Fia på Ljúfa i morgon så att vi kan få svaret på om denna "platsberoende" bockningstendens är något som gått i arv!