"Om hon biter dig har du gjort något fel!"

...fick den svenske programledaren höra från en viltvårdare i Costa Rica, under gårdagens Mitt i naturen i SVT. Det handlade då om skadade, vilda djur (i just det fallet apor) som rehabiliterades för att kunna släppas ut i regnskogen igen. Är ganska säker på att min Lára är av PRECIS den uppfattningen också!!!

En av vrålaporna som en förmiddag höll till i träden utanför det B&B vi bodde på i Santa Theresa - Costa Rica. 

Missade du programmet om det vackra landet Costa Rica med sitt otroliga djurliv så kan du leta upp det på svt play! Det spelades in i januari i år, samtidigt som vi var där, och min kusin Marcus höll i en av två kameror. Jag kan säga att jag INTE velat byta med honom och behöa bära runt på 15 kg kamera och 15 kg stativ i den oerhört fuktiga värmen...! Det kommer ytterligare två avsnitt från Costa Rica dessutom - håll utkik! 

Mitt i naturen-gänget, på flygplatsen i New York när vi väntade på planet till Costa Rica. Marcus längst till höger och hans fotografkollega bredvid honom. Hon berättade att hon nyligen varit på semester i Santa Theresa, där bilden på apan ovan är fotad, och att hon GÄRNA skulle byta med oss och åka dit igen! Men vi bytte inte...även om de skulle få stanna en hel månad i Costa Rica så var jag inte så sugen på att släpa runt med 15 kg TV-kamera direkt...! 

Mer om vår Costa Rica-resa finns med start i detta blogginlägg: Costa Rica

Ännu en fin bild som Johan fotat!!!

Sitter nu och avnjuter en kopp te medan jag tänker tillbaka på dagens ridpass med Lára. Tack vare att det bara var "halvdag" på banken (Allhelgonadagen) hann jag rida medan det var ljust - stort GILLA på det!!! 

Det är stenhårt underlag på vägarna nu, så jag valde att satsa på terrängen där löv och mossa ger ett mer hästvänligt underlag. Det blev repris av vår sista ridtur innan resan till UAE - red den väg bakom vägbommen som varit avstängd för ridning i flera år men nu öppnats igen. Fortsatte in i skogen där vi varvade alla våra fyra gångarter. Vid hygge nr två vände vi hemåt igen. Ibland krävde underlaget skritt, men där emellan tyckte Lára att vi skulle galoppera och jag hade väl inget att invända mot det. 

Minnesgoda läsare kanske invänder att jag senast skrev att jag skulle rida med viktboots nu varje dag, för att vänja Lára vid dem så att de går att använda utan att hon får taktstörningar... Men idag insåg jag att jag nog tänkt lite fel när jag ville börja med det just nu, när terrängen fortfarande erbjuder ett hyfsat ridunderlag. Bättre att spara dem till dess vi inte längre har något alternativ till att rida på vägen - för i terrängen lär de inte sitta kvar på plats någon längre stund.