...i sadeln på en Lára, med woodfieldrock som håller en torr och under den en härlig tröja i mjukaste cashmirull som håller en varm!
Efter ridturen vill Lára gärna visa upp sina vita boots (innan den hade hon förståss inte tid!)
Det är verkligen härligt med en häst som alltid är lika "ridsugen"!!! När jag kom till Mariebäck idag såg jag på långt håll hur hon gick mot den mest avlägsna delen av hagen, där resten av flocken redan höll till. Men när jag ropade och visslade vände hon genast om och när jag kom ut ur stallet med grimma och grimskaft stod hon redan vid grinden och skrapade otåligt med ena framhoven. Budskapet var tydligt: "HUR lång tid kan det ta att hämta en grimma egentligen???!!!"
Trots att älgjägarna inte verkade vara ute i regnet, jag hade i alla fall inte sett några bilar parkerade längs vägen någonstans, satsade jag på ridning längs bilvägen för att fortsätta tillvänjningen vid viktbootsen. De första ridpassen efter att jag varit bortrest märks det alltid väldigt tydligt att Lára är överladdad: det är mer stök och aggressioner när jag ska sitta upp, hon har svårt att slappna av i skritt o s v.
Men idag verkade hon ha "landat" i att jag är hemma igen - för nu var hon riktigt harmonisk! Passade på att lägga in en lååååång sträcka skritt på lång tygel som inledning på ridpasset, då jag fokuserade på min sits utifrån de övningar i basal kroppskännedom som jag lärt mig. Allt medan Lára skrittade med långa steg, energiskt men inte stressigt och frustade belåtet!
Efter uppvärmning i skrölt och tölt med låång hals bestämde jag mig för att vi kunde få testa ökat tempo med viktbootsen. Underlaget kändes inte alls lika stenhårt som de senaste gångerna jag ridit, så det gällde att passa på! "LYSANDE IDÈ!!! instämde Lára och tog chansen att gasa på ordentligt! Tack vare Atlis tips senast, om den MYCKET rörliga handen som inte ger henne något att ta spjärn emot i det högre tempot, och mycket drivning, gick det överraskande bra att hålla takten trots vikten hon nu hade på hovarna!
Efter några intervaller i ökad tölt märktes det att hon började bli trött av den ovana vikten på framhovarna. Inte så att hon ville sluta springa förståss, det vill hon ju aldrig, men hon orkade inte riktigt bära upp sig utan hamnade mer på bogarna. Då fick det bli en låååång skrittpaus. Först på hellång tygel, men sedan höjde matte svårighetsgraden rejält genom att ta tygelkontakt och ÄNDÅ förvänta sig fortsatt skritt och bibehållen lång hals. Självklart ifrågasatte Lára detta - varför inte springa lite mer istället??!! Efter en kort stunds diskussion accepterade hon dock min linje. Fast självklart med invändningen (från TV-serien Lorry ?) "...men det är inte rätt...!!!"
Om galoppen upp till kyrkan var vi i alla fall helt överens - och tillbaka i stallet verkade vi också lika nöjda båda två!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar