Off road-galopp!

Hääärlig vintersol i Avan - på väg till stallet idag!

Igår kväll flyttade en ny häst in i Mariebäck - och idag släpptes hon för första gången ut i stoflocken. När jag kom till stallet vid lunchtid var det tydligt att hästarna fortfarande befann sig i "vallningsfasen": nykomlingen stod borta i skogskanten medan övriga ockuperat de tre rundbalarna med hö. Och dristade hon sig till att komma vad som uppfattades som "för nära" någon av rundbalarna blev hon genast bortjagad av några av de andra. Men Lára nedlät sig förståss inte till något sådant! (Hon skickade ju Tildra att göra grovjobbet!) 

Bakgrunden till hästarnas beteende är förståss att de som varande bytesdjur har sin trygghet i flocken och det värsta straff en häst kan få är att tvingas bort från gemenskapen. En häst som missköter sig i flocken på något sätt (t ex genom att ställa till bråk) brukar därför resolut "vallas bort" av flockledaren som markering om att det gäller att uppföra sig i fortsättningen. Eller, som i detta fall, att en nykomling "hålls kort" i början för att denne ska veta sin plats i rangordningen.

Lára var inte helt bekväm med att lämna sin flock idag - när det så uppenbart fanns mycket att övervaka... och i början av ridturen var hon också ganska ofokuserad där hon hela tiden lyssnade efter ljud från sin flock. Jag lessnade ganska snart på detta och avskrev mig plan på extra lång "igångskrittning" för att försöka distrahera henne lite mer m h a hjälp av "kasta toppi". 

Att stora skogsmaskiner på ett förödande sätt kan förstöra en skogsväg (läs: tidigare fin ridväg) blev vi tyvärr varse i somras när vägen förbi gamla soptippen blev totalt sönderkörd och omöjlig att använda till annat än möjligen köra stora skogsmaskiner på... Men idag upptäckte jag till min glädje att "timmerekipaget" vi mött två dagar i rad i alla fall tillfälligt återställt den aktuella skogsvägen i ridbart skick genom att resolut packa ihop snön! Härligt med en möjlighet att lämna bilvägen trots all snö!!!

På ett par ställen var den fortfarande riktigt dålig - men där emellan fungerade den utmärkt att träna galoppfattningar på! (För den som ev inspireras av detta vill jag bara påminna om att när man rider första sträckan upp från bilvägen ska man hålla HÖGER till dess man är ovanför första lilla backen. För snön dolde mkt effektivt de flera dm djupa håligheterna som bildats i vägen på vänstersidan... Men i fortsättningen gick det alltså, trots snön, att tydligt se de korta partier där vägen endast var "skrittbar".) 

Efter härligt galopperande i skogen blev Lára och jag ganska oense när vi åter var nere på bilvägen. Jag ville fortsätta bort mot byn en sväng också - och det hade förståss varit helt OK för Lára också om jag inte bara envisats med att hon måste SKRITTA...!!! Vid ett så grovt slöseri av springmöjlighet tyckte hon definitivt att det var lika bra att vända hem igen!!! 

Men jag tjurade förståss ihop och bestämde att den korta skrittpaus jag planerat helt enkelt skulle fortgå ända till dess hon slutade uppföra sig som en metmask som ska sättas på kroken... så vi hann passera "golfbanegräsmattan" där Yvonne träffade på en björn för några år sedan innan vi började bli överens om riktningen. Innan dess hade Láras tveksamhet dessutom förstärkts när vad som verkade vara helt färska älgspår gick tvärs över vägen. Någon älg såg vi dock inte till - i Láras fall antagligen för att hon stirrade stint ut i snårskogen åt det håll som spåren avslöjade att älgen kommit ifrån...! 

På hemvägen fick Lára i alla fall ÄÄÄÄÄÄNTLIGEN springa igen! Nu var det tölt som stod på programmet och matte kunde precis som igår nöjt konstatera att det verkligen börjar märkas skillnad i hur hon orkar bära upp sig! Tidigare har hon alltid tagit till sitt standardknep - att öka farten - när jag krävt sådant arbete av henne. Men nu verkar hon helt OK med att göra detta i ett lugnt tempo där hon vilar på steget också! 

Som belöning fick hon avsluta med att gasa på ordentligt i tölten - gissa om hon blev nöjd?! Tillbaka i stallet hade nykomlingen fått komma in i en box för att ha möjlighet att äta lite i lugn och ro. Vi bestämde att Lára skulle stå inne och göra henne sällskap, så skulle KG släppa ut dem båda lite senare. Man kan dock inte beskylla "häxan surtant" för att bete sig så värst välkomnande... särskilt inte så länge hon hade kraftfoder kvar i sin krubba. Men så är hon ju rejält "mat-ond" (som Sylvia brukar säga). Också...!