När vi landade i San Jose igår kväll, lokal tid, var det ganska precis 24 timmar sedan vi steg upp hemma i Kyrkbyn. Vilket också innebar att det var exakt hälften så lång restid som till Nya Zeeland. Vi hade bara sovit ett par timmar totalt under detta dygn, så vi somnade relativt ovaggade!
I morse efter frukosten kändes poolhäng som tillräckligt ansträngande, innan vi checkade ut vid lunchtid för att flyga den sista etappen till resans första delmål: Santa Theresa. Sträckan San Jose - Tambor trafikeras med riktigt små plan. Så små att man faktiskt själv fick ställa sig på en våg med handbagaget!!! Man fick inte heller ha med några aerosolflaskor ombord, vilket diskvalificerade all vår solkräm... I o m att jag är allergisk mot många solkrämer kändes det VÄLDIGT snopet att behöva lämna ifrån sig en av de få sorter jag tål... Men vår krislösning blev att, i brist på annat alternativ, tömma en necessär på innehåll och sedan spraya necessären full med solskyddsmousse.
Flygresan var sedan så skumpig att jag blev REJÄLT åksjuk... Vilket sannerligen inte förbättrades under den avslutande taxifärden till vårt b&b... Anledningen till att vi flugit var att vägarna här är väldigt dåliga: smala, krokiga och i dåligt skick. Här var den bara delvis asfalterad dessutom... Med nöd och näppe klarade jag mig dock från att kräkas i bilen. Och när vi kom in på Casa Cecilia, där vi ska bo kunde jag direkt konstatera att stället var värt resan! Det är ett litet b&b direkt på stranden, med fronten öppen mot havet och vågorna! På bottenvåningen finns några rum samt kök och allrum. Och hela övervåningen utgörs av sviten vi bokat, med makalös havsutsikt både från sängen och den stora balkongen! Som sagt, absolut värt resan! Vi skickade genast en tacksamhetens tanke till Lotta (som vi ska hälsa på senare under resan) för att hon tipsat om detta paradis!
Edit: glömde nämna att när piloten precis satt ner planet på den minimala landningsbanan i Tambor fick han väja för en halvmeterlång ödla! :-O
I morse efter frukosten kändes poolhäng som tillräckligt ansträngande, innan vi checkade ut vid lunchtid för att flyga den sista etappen till resans första delmål: Santa Theresa. Sträckan San Jose - Tambor trafikeras med riktigt små plan. Så små att man faktiskt själv fick ställa sig på en våg med handbagaget!!! Man fick inte heller ha med några aerosolflaskor ombord, vilket diskvalificerade all vår solkräm... I o m att jag är allergisk mot många solkrämer kändes det VÄLDIGT snopet att behöva lämna ifrån sig en av de få sorter jag tål... Men vår krislösning blev att, i brist på annat alternativ, tömma en necessär på innehåll och sedan spraya necessären full med solskyddsmousse.
Flygresan var sedan så skumpig att jag blev REJÄLT åksjuk... Vilket sannerligen inte förbättrades under den avslutande taxifärden till vårt b&b... Anledningen till att vi flugit var att vägarna här är väldigt dåliga: smala, krokiga och i dåligt skick. Här var den bara delvis asfalterad dessutom... Med nöd och näppe klarade jag mig dock från att kräkas i bilen. Och när vi kom in på Casa Cecilia, där vi ska bo kunde jag direkt konstatera att stället var värt resan! Det är ett litet b&b direkt på stranden, med fronten öppen mot havet och vågorna! På bottenvåningen finns några rum samt kök och allrum. Och hela övervåningen utgörs av sviten vi bokat, med makalös havsutsikt både från sängen och den stora balkongen! Som sagt, absolut värt resan! Vi skickade genast en tacksamhetens tanke till Lotta (som vi ska hälsa på senare under resan) för att hon tipsat om detta paradis!
Edit: glömde nämna att när piloten precis satt ner planet på den minimala landningsbanan i Tambor fick han väja för en halvmeterlång ödla! :-O
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar