I morse var vi uppe med tuppen för att hänga på låset när nationalparken öppnade för dagen. Vi har sedan tidigare konstaterat att det är som att ständigt gå runt i en bastu när man befinner sig i denna del av landet. T o m sent på kvällen rinner svetten när man bara sitter stilla...
Och under dagens regnskogsvandring behövde vi sannerligen inte frysa!
Johans kamera hade det rejält svettigt den också - i alla försök att föreviga växt- och djurlivet.
Högst upp på vår önskelista stod att få se en sengångare - och det lyckades vi också få göra!
Kameran rasslade på förståss och Johan lyckades dessutom ta en riktig actionfilm (i sengångarmått mätt var det action alltså) då den låååångsamt klättrade uppåt och längre ut på en trädgren för att nå ännu smaskigare blad. Filmen kommer snart på en bio nära dig - åldersgräns 18 år! ;-)
Om sengångaren är svår att få syn på, så är det desto lättare med (Whiteface-)apor och tvättbjörnar. De söker sig till människor och är experter på att stjäla ätbara saker ur folks väskor ifall man råkar titta åt ett annat håll.
Eller även om man inte tittar bort - endel av dem är VÄLDIGT framfusiga...! Här har mamma tvättbjörn stoppat nosen i en väska medan en av hennes ungar ser på och lär.
Väskans ägare upptäcker vad som är på gång, men det är först när han är riktigt nära som tvättbjörnarna börjar backa. Och visst ser det ut som att de maskerat sig för att inte bli igenkända?! (De två ovanstående bilderna är bildrutor plockade ur en film - därför är kvaliteten lite sämre...)
Vrålaporna verkar däremot inte alls dragna till människor på samma sätt som whitefaceaporna. Vi hörde vrålapor på håll idag men fick aldrig se dem. Fast vi hade ju sådana bakom huset uppe i Santa Theresa så dem hade vi ju redan fått se.
Vi såg även leguaner idag...
...myrstakar...
ödlor...
fåglar...
...och jag testade att hänga i en riktig lian!
Dessutom finns FANTASTISKA stränder i Manuel Antonio - med samma 27-gradiga vatten som uppe i Santa Theresa men betydligt snällare vågor så man kunde bara ligga i vattnet och njuta hur länge som helst.
T o m en så utpräglad badkruka som Johan tyckte det var MKT njutbart och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag själv badade... Det var riktigt välordnat dessutom, med duschar så att man kunde tvätta av sig saltvattnet efteråt.
Det som tillslut fick oss att lämna nationalparken redan efter sex timmar var att våra 4 liter vatten var uppdruckna för länge sedan - och man har ingen som helst försäljning inne i parken, inte ens av vatten. (Många timmars spanande upp i trädkronorna efter spännande djur - f f a sengångaren - hade dessutom satt sina spår...) Då smakade det underbart med lunch - och Anna avnjöt än en gång ceviche (sydamerikas svar på sashimi, nämligen rå fisk som marinerats i MASSOR av citron) SUPERGOTT! Fast egentligen kanske man ska säga att det är deras motsvarighet till gravlax, för fisken "tillagas" av citronsaften. Johan tog en traditionell casado (en stor tallrik med ris&bönor, stekt banan, sallad och kött.) På en halvtimma satte vi dessutom enkelt i oss drygt 2,5 liter vätska...!
I morgon vid lunch börjar vi hemresan då vi lämnar Manuel Antonio för San José. Det tar emot kan jag säga... TROTS att Lára väntar där hemma. Värmen här nere har verkligen gjort susen för min värkande kropp! Jag har t o m gått barfota inne utan problem - hemma måste jag alltid ha mjuka sandaler. Hoppas effekten kommer att hålla i sig ett tag sedan vi kommit hem!
När jag skriver detta inlägg sitter jag på balkongen utanför vår svit. Mörkret har lagt sig, men det är ändå VARMT. Cikadorna agerar bakgrundsmusik och då och då hörs en vrålapas rytande... och osökt kommer jag att tänka på en av landets slogans: "Costa Rica - utan artificiella tillsatser!"
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar