Lára-hög!

Igår hade jag visserligen semester fortfarande, men "tjuvjobbade" ändå mellan 16 och 17.30. Idag var det så åter vanlig arbetsdag som gällde - men i o m gårdagens arbetsinsats slutade jag redan kl 14 idag. Då blev det raka vägen till stallet! Både motion och utevistelse är ju bra för sömnen - så jag kunde enkelt slå två flugor i en smäll!

Jag vågar inte påstå att Lára redan helt och fullt förlåtit mig för att jag varit bortrest och därmed tvingat på henne en massa vilodagar... men idag kunde hon uppenbarligen lättare ha överseende för detta mitt svåra misstag. För efter att två dagar i rad ha ignorerat mig i hagen tyckte hon idag att det åter var OK att komma till grinden när jag ropade och visslade på henne! 

Tack vare att jag slutade jobbet så tidigt och att ljuset redan börjat komma tillbaka hann jag faktiskt rida innan det blev mörkt också! Vi "drog en repa" bort till korsningen vid sjön och tillbaka. Efter lite "böja och bända" i korsningen testade jag att samla henne lite mer i tölten, för första gången sedan jag kom hem. Och det kändes riktigt bra! 

Efter en skrittpaus provade jag att rida ökad tölt - och även det går bättre och bättre! Jättekul! Var därför  än en gång helt Lára-hög efter dagens ridtur! Nu hoppas jag att ridturen DESSUTOM är välgörande för sömnen - det kan jag behöva!

Snöstorm - mitt i nyllet...!!!

Det finns definitivt fördelar med Costa Rica-vädret konstaterade jag när jag körde mot stallet i snöstormen på förmiddagen idag och den framförvarande långtradaren gång på gång helt försvann i molnet av snörök...!

KG och Yvonne, som bor i Mariebäck medan Sylvia m familj är i Thailand en månad, var precis på väg därifrån när jag kom fram. "Vi åker hem till Gammelstad för att skotta, för vi sa att i det här vädret kommer det ju ingen hit..." Men då hade de uppenbarligen inte räknat med hur Láras matte agerar efter två veckors ridabstinens!

Jag har tagit ledigt från jobbet även idag - för att ge mig själv lite mer tid att komma över jetlag-fasen. (Särskilt som jag ju har mycket stök med sömnen redan i vanliga fall...) Och det var definitivt rätt beslut - för kroppen och jag har just nu totalt motsatt uppfattning om när man ska sova och när man ska vara vaken... Har varit vaken mycket i natt men klev ändå ur sängen 06.20 samtidigt som Johan (han jobbar idag) och just då kändes det ganska OK att vara vaken. Men när jag kom till stallet vid 10 var det som om någon slagit en klubba i huvudet på mig... och tanken på att direkt vända hem igen till sängen kändes sååååå lockande...

Men Lára skulle förståss ha svårt att förlåta ett sådant svek, så jag satsade ändå på ridning. Det hade kommit nästan 2 dm nysnö, så hon fick lyfta ordentligt på hovarna idag. Men tack vare att hon nu ÄNTLIGEN har riktiga vinterskor med fyra broddar/hov och snösulor hade vi inte det minsta problem med vare sig styltor eller halka.

Däremot fick vi ett annat, ganska otippat problem... När vi kommit ner på bilvägen och svängt höger hann vi inte många steg förrän det blev tvärstopp! Lára vibrerade i hela kroppen, blåste upprört genom näsborrarna och försökte vända hemåt. Jag lyckades tillslut få henne att fortsätta framåt, men redan efter ett par steg var det lika tvärstopp igen. När jag åter drev på framåt försökte hon gå ner i något av de snöfyllda dikena istället... Så fortsatte det, med två-tre steg framåt, tvärstopp, upprörda blåsanden och vibrerande häst, medan jag allt tydligare kände att jag inte riktigt hade tålamod för sådant här idag...

Ibland hördes faktiskt ett knakande innifrån skogen, vilket förståss kan ha berott på blåsten. Men mest troligt var det ändå något där (älgar?) eftersom hon alls brukar agera på det här sättet och jaga upp sig för ingenting. (Det var ju inte salig Feykir jag satt på nu...) Tillslut lyckades jag dock få henne att gå över i trav, för att vi så snabbt som möjligt skulle ta oss fram mot och förbi det farliga stället. Men det var en VÄLDIGT studsig trav som mest gick uppåt, på en väldigt spänd häst. Antagligen höll hon svansen högt, som uppjagade hästar brukar, för hela rörelsen kändes så. Själv försökte jag bara sitta avslappnad, men med fokus på knäslutet för att hinna med om det plötsligt skulle bli tvärstopp igen.

När vi tillslut tagit oss levande förbi vad det nu än var, lät jag henne istället galoppera i djupsnön. Men kunde snabbt konstatera att om det var obehagligt att skritta och trava med snöstormen rakt i ansiktet så var det ÄNNU värre i galopp... Försökte hålla ut och se det positiva i saken: "det är svårt att somna när snön hela tiden piskar en i ansiktet" men ganska snart valde jag ändå att vända hemåt igen. Vilken ENORM skillnad det blev att istället ha vinden i ryggen!

Det blev alltså en kort ridtur idag - men i o m all snön så blev det nog ändå ett riktigt bra styrketräningspass för Lára. Och jag höll mig vaken hela tiden! Tillbaka i stallet kom dock ett ännu värre anfall av trötthet, så för säkerhets skull drack jag en STOR kopp te innan jag satte mig vid ratten för att köra hem.

Nu ska jag åka till frissan - få se om jag lyckas hålla mig vaken där. Undrar om hon varit med om att någon somnat i schamponeringen, eller om det blir första gången? !;-) 

Back in the saddle!!!

Det var en OERHÖRT nöjd Lára som skrittade ut från gården idag med en lika nöjd (om än ej frustande) matte på ryggen! Och matte blev inte mindre nöjd över att det verkligen var SKRITT ändå - d v s låååånga energiska kliv. Inget stressat taktande med korta steg, som det alltid var i början... all vår evinnerliga (särskilt om ni frågar Lára) skritträning har verkligen gett bra resultat när det t o m märks en sådan här gång!!!

Själv kände jag dock tydligt hur jag fortfarande är påverkad av jetlag - jag kände mig riktigt vinglig och obalanserad på hästryggen... i början ville jag nästan hålla i mig lite i sadeln, trots att vi bara skrittade! Sedan gick det bättre och jag trodde att det var för att jag "kommit in i" ridningen igen. Men lustigt nog kom den vingliga känslan tillbaka när vi skrittade på lång tygel sista biten hem - som om jag skulle kunna ramla av åt ena sidan helt plötsligt! :-O

Men innan dess hade jag verkligen fått njuta! Hade inga större ambitioner för dagens ridpass än att bara röra på oss lite. Först i avslappnad tölt med ordentlig längd på halsen - och Lára var så fullständigt överens med mig om detta att hon fixade saken på halvlånga tyglar. Tänker hon sig en ny karriär som T2-häst?! När vi övergick till galopp bjöd hon på klockrena galoppfattningar ur skritt i båda galopperna - och en lugn galopp där hon inte behövde gasa på för att balansera sig.

I korsningen vid sjön vände jag hemåt igen, för att inte chocka min kropp allt för mycket så här direkt. Övergick till tölt med lätt tygelkontakt och precis som galoppfattningarna indikerat kändes hon trevligt rakriktad - det behövdes bara små, små korrigeringar av högerbogens placering ibland för att bibehålla den välvda överlinjen och längden på halsen! Lára vet minsann hur man får matte att le från öra till öra!

När jag skulle åka hem från stallet mötte jag Madde, som igår börjat rida igång sin Penni igen efter ca fyra veckors vintervila. Vi var väl ungefär lika lyriska både hon och jag!

På hemväg

New York visade sig ligga kvar på sitt gamla ställe och nu ser vi att detsamma gäller Arlanda. Vi har tappat åtta timmar genom tidsomställningen och har bara fått ca en timmes sömn sedan vi steg upp i San Jose för 20 timmar sedan. Nu gäller det bara att hålla sig vaken i alla fall 10-11 timmar till...

Resan hem har i alla fall gått MKT bra så här långt! Johan har ägnat många timmar till att sortera bilder. Han har hunnit lägga en mkt bra grund till en fotobok och jag ska lägga upp fler av bilderna här också! Redan i New York var det föresten snö, så vi har fått en lite succesiv tillvänjning till det svenska klimatet skulle man kunna säga.

Succesiv avvänjning pågår också när det gäller maten. I Costa Rica har vi njutit av fantastisk avocado flera gånger per dag - oftast i form av supergod guacamole. Jag har dessutom ätit deras goda ceviche på citronmarinerad fisk många gånger. I morse blev det också lite avocado till frukost, som vi sparat som "doggybag" från middagen i går kväll. Och på planet från New York var det rökt lax med citron till förrätt. Nästan en svensk ceviche alltså! P g a tidsomställningen fick vi middag när vi åkte från NY vid lunchtid och sedan frukost innan vi landade, då det egentligen var kväll för oss... Men alltså morgon här i Sverige.

Inte bara tiden och klimatet skiljer sig mycket mellan Sverige och Costa Rica... De har inga adresser som vi har heller! :-O Som svensk är det ju väldigt svårt att tänka sig att man klarar sig utan... Med bara vägbeskrivningar av typen: det tredje huset väster om fotbollsplanen en mil nordväst om staden Turrialba. Eller att en butik ligger på gatan 350 meter rakt söderut från torget vid katedralen... Vi hade testat att skicka julkort till Lotta och Ricardo med en sådan "adress" och kortet hade faktiskt kommit fram. Men det hade tagit över en månad och då hade det lämnats in på Serendipitys kontor tack vare att brevbäraren visste vem Lotta är. Hemma hos dem delas det tydligen inte ut någon post. "Fast vi har en postbox inne i Turrialba och den brukar vi kolla någon gång varannan vecka." Sa Lotta.

Men det har ändå hänt MKT på kommunikationsfronten sedan Lotta första gången kom till landet som utbytesstudent för 24 år sedan. Då fanns en enda telefon i det bostadsområde med 50 hushåll där hennes värdfamilj bodde. Det var en privat telefon, men om man bad snällt kunde man be att komma dit och vänta på att bli uppringd vid en tidpunkt som man kommit överens om t ex per brev...

To be continued...!

Åter till San Jose

För det mesta har vi varit ensamma, eller nästan ensamma, vid poolen på Issimo. Så också denna sista förmiddag. I alla fall när det gäller andra människor. Däremot har vi ofta haft sällskap av fåglar som den på bilden ovan - och några gånger även kollibrier. De senare har vi dock aldrig lyckats fota - men vi vet ju från Kalle Anka på julafton att det inte är så lätt att lyckas med det...!

När vi ätit lunch checkade vi ut och tog en taxi till den lilla lokala flygplatsen, från vilken vi skulle flyga tillbaka till San José. Vi fick börja checka in på en gång, men efter en liten stund fick vi ta paus i incheckningen. De två som jobbade där måste nämligen springa ut och ta emot två landande plan, lasta ur bagaget, ta emot passagerarna och dirigera iväg planen igen innan de hade tid att slutföra vår incheckning. Skrev jag att det är en LITEN flygplats?!!

Det visade sig att vårt plan inte skulle gå direkt till San José, som vi trodde, utan via Tambor. Alltså den ännu mindre flygplatsen (som inte ens hade en byggnad, bara ett litet skärmtak) där vi landande när vi skulle till Santa Theresa. (Och där piloten den gången fick börja med att väja för en stor leguan på landningsbanan.) Alltså fick vi en halvtimma extra flygsightseeing!

Nu har vi precis checkat in på hotellet i San José. Det har börjat skymma ute men vi ska gå en sväng och kolla in omgivningarna. I morgon fortsätter vi hem till Sverige igen - via New York. Hotellet här har föresten GRATIS internationella telefonsamtal - så vi kanske ringer någon av er! Fast klockan är nu 02 på natten hemma, så det kanske inte blir så uppskattat...?!

"Casa Lotta" - fler bilder

Infarten till "Casa Lotta" i byn San Antonio, utanför Turrialba. Grindarna finns för att hindra lösdrivande kor och hästar att komma in och äta upp växterna i trädgården!

En av altanerna. Jag har också en "fikusbonsai"hemma  - men deras (i krukan längst till höger) är ju aaaaningen större...!

Och mitt lilla citrusträd, som bor i orangeriet på sommaren, är ju bara en liten, liten plutt jämfört med apelsin- och citronträden i Lotta och Ricardos trädgård! På bilden ett apelsinträd utanför gäststugan. Varje gång vi passerade kunde vi njuta av blommornas UNDERBARA doft!

Vacker fjäril på en av bananplantorna utanför lekstugan. 

Häftig häck mot ena grannen!

Avocado hör verkligen till basmaten här - och de är så GODA! Lotta visar ett speciellt verktyg för att skiva dem.

Johanna visar stolt upp sin kanin Connie!

Utsikten över bergen och dalen nedanför är fantastisk!

Är det hallowen snart? undrade Johanna som ville ta på sin prinsessklänning... som tur var behövde hon inte vänta ända till dess!

Manuel Antonio national park

I morse var vi uppe med tuppen för att hänga på låset när nationalparken öppnade för dagen. Vi har sedan tidigare konstaterat att det är som att ständigt gå runt i en bastu när man befinner sig i denna del av landet. T o m sent på kvällen rinner svetten när man bara sitter stilla...

Och under dagens regnskogsvandring behövde vi sannerligen inte frysa! 

Johans kamera hade det rejält svettigt den också -  i alla försök att föreviga växt- och djurlivet. 

Högst upp på vår önskelista stod att få se en sengångare - och det lyckades vi också få göra!

Kameran rasslade på förståss och Johan lyckades dessutom ta en riktig actionfilm (i sengångarmått mätt var det action alltså) då den låååångsamt klättrade uppåt och längre ut på en trädgren för att nå ännu smaskigare blad. Filmen kommer snart på en bio nära dig - åldersgräns 18 år! ;-)

Om sengångaren är svår att få syn på, så är det desto lättare med (Whiteface-)apor och tvättbjörnar. De söker sig till människor och är experter på att stjäla ätbara saker ur folks väskor ifall man råkar titta åt ett annat håll.

Eller även om man inte tittar bort - endel av dem är VÄLDIGT framfusiga...! Här har mamma tvättbjörn stoppat nosen i en väska medan en av hennes ungar ser på och lär.

Väskans ägare upptäcker vad som är på gång, men det är först när han är riktigt nära som tvättbjörnarna börjar backa. Och visst ser det ut som att de maskerat sig för att inte bli igenkända?! (De två ovanstående bilderna är bildrutor plockade ur en film - därför är kvaliteten lite sämre...)

Vrålaporna verkar däremot inte alls dragna till människor på samma sätt som whitefaceaporna. Vi hörde vrålapor på håll idag men fick aldrig se dem. Fast vi hade ju sådana bakom huset uppe i Santa Theresa så dem hade vi ju redan fått se.

Vi såg även leguaner idag... 

...myrstakar...

ödlor...

fåglar...

...och jag testade att hänga i en riktig lian!

Dessutom finns FANTASTISKA stränder i Manuel Antonio - med samma 27-gradiga vatten som uppe i Santa Theresa men betydligt snällare vågor så man kunde bara ligga i vattnet och njuta hur länge som helst.

T o m en så utpräglad badkruka som Johan tyckte det var MKT njutbart och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag själv badade... Det var riktigt välordnat dessutom, med duschar så att man kunde tvätta av sig saltvattnet efteråt.


Det som tillslut fick oss att lämna nationalparken redan efter sex timmar var att våra 4 liter vatten var uppdruckna för länge sedan - och man har ingen som helst försäljning inne i parken, inte ens av vatten. (Många timmars spanande upp i trädkronorna efter spännande djur - f f a sengångaren - hade dessutom satt sina spår...) Då smakade det underbart med lunch - och Anna avnjöt än en gång ceviche (sydamerikas svar på sashimi, nämligen rå fisk som marinerats i MASSOR av citron) SUPERGOTT! Fast egentligen kanske man ska säga att det är deras motsvarighet till gravlax, för fisken "tillagas" av citronsaften. Johan tog en traditionell casado (en stor tallrik med ris&bönor, stekt banan, sallad och kött.) På en halvtimma satte vi dessutom enkelt i oss drygt 2,5 liter vätska...!

Vi har uppdaterat flera tidigare blogginlägg med bilder, så scrolla ner och kolla! (Inlägget om regnskogsvandringen med Lottas familj hade bilder redan tidigare, men har nu fått fler - så kolla det igen också! Inom kort hoppas jag det kommer ännu lite fler bilder från Manuel Antonio-parken också - det finns några att välja mellan, kan jag säga...!

I morgon vid lunch börjar vi hemresan då vi lämnar Manuel Antonio för San José. Det tar emot kan jag säga... TROTS att Lára väntar där hemma. Värmen här nere har verkligen gjort susen för min värkande kropp! Jag har t o m gått barfota inne utan problem - hemma måste jag alltid ha mjuka sandaler. Hoppas effekten kommer att hålla i sig ett tag sedan vi kommit hem!

När jag skriver detta inlägg sitter jag på balkongen utanför vår svit. Mörkret har lagt sig, men det är ändå VARMT. Cikadorna agerar bakgrundsmusik och då och då hörs en vrålapas rytande... och osökt kommer jag att tänka på en av landets slogans: "Costa Rica - utan artificiella tillsatser!" 

Avkoppling i kubik på Issimo Suites!

Idag har vi verkligen gått ut stenhårt: ett första dopp i poolen direkt efter frukosten och sedan har vi tillbringat hela förmiddagen på en solterass med hänförande utsikt ut över havet och den branta, regnskogsbeklädda sluttningen mellan oss och stranden. Resten av dagen planerar vi att hålla samma höga tempo...

Utsikt från hotellet mot Manuel Antonio Parque National (på andra sidan viken.)

Allt som uppladdning inför morgondagens besök i nationalparken här i Manuel Antonio. Den öppnar kl 07 och vi tänkte hänga på låset så att det inte hinner bli så varmt. Dessutom har man större chans att se vissa djur innan det hunnit komma så mycket folk. Fast med aporna är det visst tvärt om: ju mer folk desto fler apor. Och de är enligt uppgift experter på att stjäla folks matsäck... Värsta sortens ficktjuvar tydligen!

Issomos "Royal Suite"

Vår svit är inte så tokig den heller!

Vi har visserligen inte egen pool, men denna jacuzzi!

Och hotellets allmänna pool är helt OK! Jag tror aldrig vi varit mer än två par där samtidigt heller. (Totalt har Issimo bara 10 rum (sviter) varav så det är ingen trängsel här direkt. Dessutom åldersgräns 18 år, så det är vääääldigt lugnt och avkopplande!)

Har idag fått nytt mejl från Eva med rapport om Lara. De har hunnit med flera ridturer med den numera lagade sadeln. Skönt att höra att lyckohästen mår bra! Tydligen har det varit ovanligt bra väder hemma också, för att vara under vår vintersemester. Förra året var det minus 30 nästan hela tiden vi var på Nya Zeeland och i Sydney så Lara fick stå ut med att ha långledigt hon också. Men nu har de alltså hunnit med ett flertal ridturer, trots att Eva jobbat i Gällivare flera vändor. Hon kommer att åka upp dit igen i slutet av veckan, men innan dess parkerar hon min bil ute på flygplatsen så att den väntar på oss när vi landar! Snacka om service!!!

"Där asfalten slutar tar äventyret vid...!"

I morse var det tyvärr dags att lämna Lottas familj för att inleda den sista etappen på vår Costa Rica-resa, nere vid nationalparken Manuel Antonio. Marino, en av Lottas anställda, skjutsade oss hela vägen från Turrialba. Och han är inte bara jättetrevlig utan även naturguide,  så vi fick en mycket intressant resa! Dessutom en RIKTIGT häftig sådan - 6 timmar på vägar som KRÄVDE fyrhjulsdrift...! Den här gången testade jag att ta bara en halv åksjuketablett - och då behövde jag varken kräkas eller somna. Johan fick tillslut ta 1/4 tablett han med...

Denna "traktor i kostym" som Marino kallade den, tog oss över bergen. Här syns den på en förvånansvärt rak och plan vägsträcka...!

"In Costa Rica we have roads, but we don´t use them!" sa Marino och körde genom vattnet istället.

Ett lysande blått träd som inte ens Marino visste namnet på. 

Brunhök

Längs vägen berättade Marino massor om naturen vi passerade, om områdets historia och om olika fåglar och djur. Vi såg bl a flera hökar av olika sort samt en "Jesus Kristus-ödla" (de springer så fort att de kan springa på vatten.) Däremot lyckades vi inte få syn på någon sengångare - men det har vi ju ny chans till den dag vi ska vandra i nationalparken här i Manuel Antonio.

Kaffebuske

Vid flera tillfällen påpekade Marino att de enda (någorlunda) plana ytorna i det här landet är fotbollsplanerna. Och det stämmer verkligen - alla byggnader här klamrar sig fast på en bergssida. Och vägarna är inte bara VÄLDIGT krokiga (det är inte för inte som vi har myntat uttrycket "o-sväng"). Dessutom går de antingen brant uppför eller brant nerför... Några sträckor idag tyckte vi ändå att Marino kom upp i riktigt hög fart med bilen - fast en koll på hastighetsmätaren avslöjade att det bara handlade om knappt 60 km/h... allt är relativt m a o!

Vårt hotell här vid Manuel Antonio är MKT fint! Det heter Issimo Suites - och i vår svit har vi egen jacuzzi! Tur att den dessutom har havsutsikt från sängen - det vande vi oss ju vid i Santa Therersa! Issimos finaste "Royal Suite" stod öppen när vi passerade tidigare i kväll så vi passade på att kika in: den var verkligen superfin, bl a med egen pool förutom jacuzzin.

I morgon har vi planerat för en riktigt slö dag vid hotellpoolen (och möjligen vid stranden, fast det är en 10 minuters promenad dit - naturligtvis nerför en BRANT backe.) Förhoppningsvis blir det möjlighet att lägga upp fler bilder här också. 

Höghöjdsträning!

I en vulkankrater 3400 m ö h.

Ricardo handlar nybakt bröd längs vägen till Irazu

Idag satsade vi på höghöjdsträning, d v s ett besök på vulkanen Irazu 3400 m ö h. Längs den krokiga vägen upp till vulkanen fanns försäljare av allehanda färska grönsaker, nybakt bröd och hemgjorda ostar. (Vi kunde föresten än en gång konstatera att vägarna här många gånger kräver fyrhjulsdrift...)

Lotta handlar färskpotatis - som här finns året runt! 

Johanna har fått låna storebror Mattias kikare och spanar ner i den största kratern.

Veronica, Lotta, Mattias, Christian, Ricardo och Johanna. Alla barnen har fått namn som finns - och i princip också uttalas lika - både i Costa Rica och Sverige. De har dubbla medborgarskap, men det är bara Christian som förstår och talar svenska.

På eftermiddagen besökte vi Ricardos föräldrar där hela familjen samlats för ceremonin när julkrubban skulle ställas undan efter julen. (En katolsk variant av tjugondag knut, kanske man kan säga.) Och här tog man verkligen seriöst på det här med julkrubba: soffgruppen hade flyttats ut ur vardagsrummet för att krubban, som upptog drygt halva rummet, skulle få plats!

Deras hus var föresten en sevärdhet för sig där det låg högt uppe på bergssidan med en fantastisk utsikt över staden Turrialba nere i dalen samt bergen på andra sidan. (Man kunde nästan se hela vägen till byn San Antonio ligger, där Lotta och Ricardo bor.)

Det bjöds på mat också: små tortillabröd som toppades med kött eller kyckling, ost och grönsaker. Gott! Ricardos syster samt två bröder med familjer, samt de 12 barnbarnen var också med. Alla talade inte engelska, så vi hade stor glädje av att Lotta kunde tolka.

Under dagen har vi kommit på att Lotta och Ricardo firar 20 årig bröllopsdag nästa år, precis som vi. Och Lotta föreslog att vi ska komma tillbaka hit så att vi kan fira det tillsammans. Som den researrangör hon är hade hon genast förslag på reseprogram, med bl a besök på Serendipity Adventures andra anläggning, lite längre norrut i Costa Rica. Där khar de ett stall så man kan rida och  luftballong finns också! Och de har dessutom kontakt med en man som föder upp en sorts sällsynta grodor som Johan gärna skulle vilja fota. Ja, ni hör ju att resan i princip är planerad och klar...!!!