Lördagsridning med trevligt sällskap

Isvägen över älven, som öppnas när bärigheten är 2 ton, har nu höjts till 4 ton. Så här såg det ut när jag körde hem från stallet idag. Bilden är tagen när jag kört drygt halvvägs - älven är BRED!

Fia och jag verkar verkligen vara i fas nu - idag var fjärde gången på kort tid som vi kommit till stallet samtidigt. Och bara en av gångerna har vi haft kontakt innan vi åkte hemifrån. Hästarna såg så härliga ut när vi tog in dem ur hagarna - det hade kommit några m m nysnö som låg över deras ryggar, som om någon siktat florsocker på dem!

Vi fick en härlig ridtur i vintersolen, som precis låg över horisonten. Det blev "favoritrundan" i skogen - det gäller ju att passa på innan det kommer en massa snö och större delen av den förvandlas till skoterled. Feykir trivdes med att ligga i täten - och Lukka verkade inte ha något emot att haka på. En gång när vi fattade galopp blev hon så glad att hon gjorde ett bocksprång!

Efter långa sträckor trav och galopp längs skogsvägar och stigar var vi åter ute på bilvägen igen och vände hemåt. I ett sådant läge hade jag aldrig försökt tölta med Reykur ö h t. Visserligen var han naturtöltare och kunde tölta i djupsnö om han var på det humöret. Men om jag inte jobbade med samling under första delen av ridturen var det inte lönt att försöka sedan - det var som att det var för sent.... Bara att acceptera att jag hade hur mycket som helst i handen resten av ridturen. Men precis som på alla andra områden så är Feykir HELT annorlunda även här. Efter lite samlande övningar var han lätt och fin i handen och töltade på bra. Och då var det inget "fusk" med halvstång heller, utan jag red på vanligt, tredelat bett.

Vi lyckades t o m höja tempot i tölten UTAN att Feykir vräkte sig i handen - trots vanliga bettet - vilket verkligen var en framgång för oss! Tidigare har jag kommit till det läget att jag i alla fall kan jobba honom i kort tempo tölt på vanligt bett. Men så snart jag försökte höja tempot lite så har han plockat fram det gamla knepet att vräka sig i handen och "rycka mig ur sadeln". Men nu fick jag alltså uppleva några sekvenser då han töltade på i riktigt bra tempo, helt lätt i handen och kändes hur mjuk och fin som helst! Även Fia fick uppleva ett "halleluja-moment" ungefär samtidigt - när Lukka blev "racerbåt" för ett ögonblick. Då kom ett glädjetjut från Fia, vilket fick hennes hund Molly att tvärvända framme på vägen och komma springande tillbaka för att se vad som stod på!

Det var nöjda ryttare som återvände till stallet efter en härlig ridtur! Och nöjda hästar som sedan fick gå ut i hagen och äta lunch!