Geisli, Lukka och Feykir på ridtur!

Feykir och Geisli galopperar på Bottenvikens is - långfredag 2008

...och det finns en anledning till att jag letat fram en bild med Geisli (ofta kallad Sillen). Det är alltid lika roligt att upptäcka att folk faktiskt läser min blogg. Idag fick jag ett sådant bevis igen! Lale, Geislis nya matte, ringde mig för att hon läst om mina och Fias inställda ridturer de senaste dagarna. Hon undrade om vi skulle rida idag - för då ville hon gärna haka på. KUL!

Och självklart skulle vi rida idag - det var ju nästan "blidväder" när temperaturen bara låg på drygt -10!

Det var med viss bävan jag gick till hagen för att hämta Feykir. Den nykastrerade Sleipnir har fått flytta in i valackflocken och jag har oroat mig för att han skulle aspirera på Feykirs ledarroll och därför ge sig på honom för att slåss... Skulle jag hitta en häst full av skador när jag kom till hagen? (Mitt logiska jag sa ju att Sylvia självklart skulle ha ringt mig om det varit problem - men ändå...) Mattes glädje var därför extra stor när Feykir genast lämnade höbalen och kom till grinden när jag ropade. Han verkade nämligen både ohalt och helt oskadad. Och vid en senare visitering inne i stallet kunde jag inte hitta minsta skråma. Våra underbara hästar verkar än en gång ha hanterat ett ihopsläpp hur bra som helst!

På vägen till stallet hade Fia sett flera älgar bara en liten bit från stallet, längs vägen mot Alviksträsk, så vi hade inget problem att enas om att rida åt andra hållet istället! Först blev det en lååång skrittsträcka för vi hade så mycket att prata om! Men tillslut höjde vi tempot till både tölt och galopp. Feykir och Lukka turades om älgspaning medan Geisli bara verkade jätteglad över att få komma ut och tuffade på framåt med ständigt spetsade öron.

Fast Feykir hade inte riktigt tid att fundera allt för mycket över ev älgar/spöken idag... Har nämligen upptäckt en intressant skillnad i hans personlighet. Rider vi ut själva har han livligast fantasi - då kan det vara mycket som är väldigt spännande. Är det bara han och Lukka är han mer avslappnad, även om han gärna går precis bakom henne när vi passerar så farliga ställen som över bäcken. Då kan han också vara ganska seg i skritten - det verkar inte störa honom om han hamnar på efterkälken ibland.

Men om han inte är ensam "kille" - då blir det plötsligt andra bullar! Då är det plötsligt väldigt viktigt att ligga i täten - det är som att han ska imponera på Lukka - och då har han ju inte tid att ägna sig åt "spök- /älgskådning".

Vid något tillfälle idag blev han t o m sur på Geisli och markerade tydligt att han kommit för nära. Och så har han ALDRIG gjort under alla de tillfällen då Eva och jag ridit ut tillsammans utan det måste ha varit för att Lukka var med!

Vi lämnade vägen och red båda "travslingorna" i skogen. I början travade vi i den knädjupa snön. Feykir kändes full av energi - han har nog rätt bra flås ändå! En annan häst i sällskapet började dock bli trött, så ungefär halvvägs övergick vi till skritt istället. Även det var ju ansträngande för hästarna, eftersom snön gick dem upp till knäna. När vi kom tillbaka ut på bilvägen flåsade de ganska mycket alla tre (-11 grader är ju ganska varmt med tanke på deras tjocka pälsar också) så vi skrittade en lång sträcka för att ge dem tid att hämta sig igen.

Tillbaka i stallet var vi mycket nöjda med vår timmeslånga ridtur. När Feykir fick gå ut i hagen igen kom Sleipnir direkt fram till honom. Matte stod och höll andan medan de luktade på varandra. Men det blev inte ens ett "pip" utan de verkade båda nöjda med att ha kollat in varandra. Skönt! En liten stund senare fick jag se Krummi (nr 2 i rangordningen - eller möjligen nr 3) flytta på Sleipnir, så "pojkspolingen" är kanske inte så hög i rang när allt kommer omkring.