Vilken tölthäst jag har!!!

Här töltar han med Anna M på ryggen (från i onsdags) - men idag har han töltat med mig! Den här dagen började annars inte alls bra, för jag hade mkt värk när jag vaknade... Det är väl det kalla vädret som kroppen reagerar på, som vanligt... Var bara trött och anti... men vid 14-tiden åkte jag ändå till stallet. Ångrade mig nästan när jag satt på färjan - hur skulle jag orka med någon vettig ridning idag?!

Men när jag väl satt på hästryggen så fick jag en REJÄL dos av min "favoritdrog" - och den var ett lika effektivt "uppåttjack" som vanligt!!! Jag bara red och red och red - och blev bara piggare och gladare och piggare och gladare!!! Det kan bara vara en tidsfråga innan myndigheterna får upp ögonen för detta och narkotikaklassar Feykir! ;- )

Red bort till sjön, svängde vänster och red längs sjön "åt stan till". Och töltade hur mycket som helst! Försökte hela tiden aktivera honom genom att sidföra, ställa omväxlande höger-vänster och rida tempoväxlingar. Ibland fick jag påminna lite med pisken på vänster bak - eller rättare sagt vifta till lite så han i alla fall såg den i vänstra ögonvrån. Tidigare har det resulterat i en våldsam reaktion - nu fick jag bara den önskvärda, d v s att han slutade fuska och verkligen tog i även med det vänstra bakbenet.

Feykir har blivit mycket trevligare att sitta på också! Jag har tidigare helt och hållet skyllt på mig själv att jag ramlat framåt i sadeln och "tappat sätet". Men här om året, när Sylvia tränade honom, sa hon att det är Feykir som kastar mig framåt - han försökte nämligen hela tiden göra samma sak även med henne. För att man inte skulle "komma åt" honom - det är ju så jobbigt att arbeta...!!! Denna ovana från hans sida blev betydligt mindre när jag började rida med halvstången - det blev väl för obekvämt att kasta sig framåt mot bettet. Men även om han slutade med det så fortsatte han att skicka mig framåt med ryggen. Anna M har han dock uppenbarligen inte klarat av att "slänga fram" på samma sätt - så nu när jag red fick även jag sitta på honom. Trevligt!

Måste än en gång citera Ersnäs-Lindas uttalande från Johanna Elgholms clinic då vi fick jobba så mycket med sitsen: "När man sitter rätt börjar hästen plötsligt göra en massa bra saker!" Och så var det verkligen med Feykir nu! När jag klarade av att sitta på rumpan (bättre än tidigare i alla fall) så töltade han och töltade och töltade!

Vi kom alltså fräsande där i tölt längs vägen, när jag i ögonvrån ser något svart nere på vägkanten. Precis när vi passerar tittar jag ner och ser att det är en huggorm! Vi hade ridit JÄTTENÄRA ormens huvud - den hade ju faktiskt kunnat bita Feykir! Och det verkade vara en huggormsunge - vilka tydligen är allra giftigast! När denna insikt gick upp för mig blev jag helt stel. Vilket förståss inte gick Feykir förbi. Han antog uppenbarligen att matte för en gångs skull fått syn på ett monster framme i skogen FÖRE honom - så han tvärnitade och började backa. Tillbaka mot ormen!!! Jag ville ju absolut inte att han skulle komma nära den igen, så jag petade till honom med pisken i rumpan för att få honom att gå fram igen. Men det tänkte han verkligen INTE - utan kastade sig tvärs över vägen istället... Då närmade sig förståss en bil också (vi brukar sällan träffa på mer än 1-2 bilar per ridtur så det var verkligen MAXIMAL otur!!!) Jag tog det säkra före det osäkra - hoppade snabbt av och gick före min uppjagade häst bort från ormen. Tveksamt följde han efter, men blev för varje steg något lugnare - han hade ju faktiskt sin supermodiga matte före sig! Bilen passerade förbi oss utan problem och sedan satt jag upp igen och fortsatte rida.

Jag brukar nästan alltid vända tillbaka hemåt igen när jag kommit så där långt, men det var ju så ROLIGT att rida så jag kunde inte låta bli att forsätta. Dessutom ville jag ju inte vända precis när Feykir fått för sig att det fanns något farligt där i skogen - för det skulle han garanterat komma ihåg nästa gång! Så vi fortsatte framåt och galopperade uppför en lång backe (vänster galopp och vänsterställd häst) innan vi vände hemåt igen.

Skrittade nerför backen och sedan red vi framdelsvändning för vänsterskänkeln 45 grader, skritt tvärs över vägen, framdelsvändning för höger skänkel 45 grader, skritt några steg längs vägen, ny framdelsvändning för höger skänkel 45 grader, skritt tvärs över vägen... osv. Det var länge sedan vi gjorde den övningen och först verkade han lite förvirrad men snart kom han ihåg och var riktigt duktig! Passade även på att sidföra lite både för höger och vänster skänkel i skritt innan det var dags för mer tölt. Red mer tempoväxligar - det är så KUL att det äntligen fungerar så bra!!! Efter en ny skrittpaus testade jag istället att rida riktigt samlad tölt - och fick en härlig känsla av att bogarna lyftes upp framför sadeln! Och jag som var ganska "hög" redan innan! :-)

Hann med några fler tempoväxlingar också - försökte komma ihåg att sitta kvar på rumpan i ökningen och att sidföra eller i alla fall ställa höger-vänster för att han inte skulle styva sig. Feykir var rejält trött när han sedan fick sträcka ut i trav som avslutning. Jag fick verkligen driva i varje steg för att han skulle ta i bakifrån. Men är han inte trött så satsar han på Solvalla - så trött häst är faktiskt det bästa läget för oss att träna trav längs vägen, när vi inte kan jobba med böjda spår.

Var MYCKET nöjd med min duktiga häst när vi kom tillbaka till stallet! Nu när han gått ner så mycket i vikt får han rejält med kraftfoder efter ridturerna - och det uppskattar han verkligen! Så vi är nog lika nöjda med hans viktnedgång båda två! Fortfarande rejält "hög" efter ridturen satte jag mig sedan bakom ratten och körde hem. Säg inget till Polisen! ;-)