Sorg i Mariebäck...

I sommar väntades två föl i Mariebäck. Hamradis fölade redan för några veckor sedan och mina trogna bloggläsare har förståss redan sett bilden ovan på det lilla underverket!

För det andra fölstoet: Merja tog det betydligt längre tid att bli dräktig. Hon betäcktes först med Kraftur, det "tog sig" aldrig men till sist blev hon dräktig med Ísar. Så sent som i går kväll konstaterade Sylvia att Merja inte visade minsta lilla tecken på att fölningen närmade sig... Men i morse låg det tyvärr ett litet dött föl i hagen... En liten hingst, troligen rödblack, med vit stjärn... STOR sorg naturligtvis!!! Och allra mest olycklig var förståss Merja, som buffade och buffade på den lille för att han skulle resa sig... När han sedan flyttats bort sprang hon och gnäggade efter honom så hjärtskärande att en sten borde ha fått tårar i ögonen...

Min alldeles personliga teori är att fölet av någon anledning dött i magen och sedan stöttes ut av Merjas kropp. Eftersom hon inte visat minsta lilla tecken på att det snart var dags. I normala fall skulle ju hennes kropp först börjat förbereda sig på att fölet skulle komma - t ex genom att juvret börjat fyllas. Men exakt vad som hände får vi nog aldrig veta...

Det var helt klart en avslagen stämning när Anki, Anna M och jag sedan red ut på våra hästar... I början skrittade vi väldigt mycket och jag passade på att sidföra för båda skänklarna längs dikeskanterna. Feykir var faktiskt RIKTIGT duktig! Jag hade halvstången idag igen - så jag försökte verkligen tänka extra mycket på att ge STORA eftergifter. Koordinationen är också viktig - att inte krama på tygeln samtidigt som jag lägger till skänkeln utan först krama, ge eftergift och sedan lägga till skänkeln. Då blir han hur lätt i handen som helst!

När vi töltat lite hade Feykir och jag kommit före de andra så vi stannade för att vänta in dem. "Såg du älgen som låg där inne på sidan av vägen?!" frågade de. Jag hade inte alls sett någon älg. Och det hade DEFINITIVT inte Feykir heller - för är det något som gör honom totalt panikslagen så är det älgar. Men vinden låg från oss mot älgen så han hade inte haft en chans att få vittring på den. Vilken tur! Anna vände hemåt ganska snart, hon hade ju uppgifter på ridlägret att ta itu med.

Och ganska snart lyckades vi "skaka av oss" Anki och Herkules också! ;-) Jag började nämligen jobba med tölten och det gick så BRA - snart red jag som i trance!!! Förberedde tölten genom att hålla honom böjd i vänstersidan och flytta undan för vänster skänkel. När jag kände att han började samla sig rätade jag upp honom lite och drev fram i tölt. Lyckades riktigt bra med att sitta på rumpan (mycket bättre än igår!), hålla om och driva. Och han töltade! Såg till att vara aktiv genom att sidföra fram och tillbaka olika många steg hela tiden samt verkligen DRIVA. Och långa sträckor fick jag uppleva den härliga känslan när bogarna kommer upp framför sadeln - och det redan på vägen bortåt!

Någon gång vaknade jag upp så pass ur min tölt-trance att jag kom ihåg att Anki och Herkules varit med på ridturen också. Jag vände mig om och såg dem låååångt bakom oss. De har det lite kämpigt med tölten än så länge... men jag tänkte att om de verkligen hade velat komma i kapp hade de ju kunnat galoppera - så jag gick in i min trance igen och fortsatte tölta!

Red samma väg som när vi nästan red över ormen här om dagen - och det krävdes en hel del övertalning för att Feykir skulle vilja passera det stället. För matte hade ju varit så tydlig med att hon såg något RIKTIGT farligt där någonstans!!! Men vi tog oss förbi och snart hade jag fått tillbaka min mjuka, trevliga tölthäst igen. Red vänster galopp uppför en lång backe - ställde höger, vänster för att hålla honom mjuk och påminde lite med pisken när han började fundera på att fuska med vänster bak.

Sedan vände vi hemåt igen och efter en lååång skrittpaus var det förståss dags för mer tölt! Testade att rida lite tempoväxlingar - och det är ju faktiskt inte helt omöjligt längre! Men det förutsätter ju att jag RIDER och inte bara sitter och håller andan av förvåning över att han kan öka tempot...!!!

Nu när jag kan använda pisken utan att han blir hysterisk har jag ju god hjälp av den när vi ska öka! Dessutom har Anna lärt honom att ett "pussljud" betyder ökning - och det funkar riktigt bra! Jag varvar mellan att sidföra och att bara ställa höger-vänster för att han inte ska styva sig. Nedtagningarna funkade faktiskt också JÄTTEBRA! Jag kom nämligen ihåg att ställa honom lite vänster i varje nedtagning - och då behöll han bärigheten och bromsade utan att bli framtung. Trevligt!

När vi började skymta Herkules och Anki framför oss - också på hemväg - blev Feykir lite okoncentrerad ett tag. Men sedan skärpe han till sig och nu när jag töltade i långsammare tempo fick jag återigen uppleva den härliga känslan när han kom upp med bogarna framför sadeln! Vi passerade förbi stället där de sett älgen tidigare och jag kunde konstatera att den låg kvar! Men den låg kanske 15-20 meter från vägen, inne bland slyn på en igenväxt åker, så Feykir såg den inte nu heller. "Älgen är kvar!" meddelande jag Anki och insåg sedan att jag viskat, antagligen för att Feykir inte skulle höra mig!!! :-O

Som avslutning fick min underbara tölthäst sträcka ut i trav lång och låg. Just på den sträckan har han hunnit bli ganska "programmerad" att trav ALDRIG betyder att vi snart ska galoppera - så han slappnar av riktigt bra och jag kan driva honom fram mot bettet.

Trots att vi ridit minst 1,5 timme idag - och han fått jobba ordentligt i tölten - kände jag att Feykir hade massor av "krut" kvar hela vägen. Det är alltså inte bara att han SER snygg ut - han är mer vältränad också! :-)

När jag kom hem lyssnade jag på Malin Baryards (min idol!) sommarprogram. Och nu avslutar jag detta blogginlägg på samma sätt som hon avslutade programmet: "Av allting här i världen jag önskar allra mest, önskar, önskar, önskar allra mest: att aldrig jag ska skiljas ifrån min lilla häst, från min lilla häst!"