När vi kom fram till korsningen vid sjön stannade jag en stund för att pusta ut. Feykir passade på att spana inåt byn - antagligen hörde han några av hästarna som finns där.
På hemvägen fortsatte jag att rida på samma sätt i tölten. Jag har alltid tyckt att vägen mot Alviksträsk är optimal för töltträning, eftersom den är så plan hela tiden. (Rider man bilvägen mot Avan är det hela tiden backar upp och ner.) Men nu kom jag på en till fördel med denna väg: det är många långa raksträckor. Inspirerad av Johanna Elgholm försökte jag hela tiden tänka på att låta blicken vila långt bort i fjärran när jag red (och det är ju lättare om man har ett ganska fritt synfält - t ex på en lång raksträcka). Och jag kunde konstatera att Johanna hade rätt även i detta fall: om man INTE fokuserar blicken utan låter den vila "i fjärran" så blir inte synen det helt dominerande sinnet utan man kan mycket lättare känna hur hästen arbetar och känna hur man själv rider. Nu kunde jag t ex väldigt tydligt känna hur jag satt snett till vänster, så jag fick göra halt och korrigera detta. Hon vet uppenbarligen vad hon pratar om den där Johanna!
Både häst och matte var svettiga när vi kom tillbaka till stallet. Den här gången åt Feykir sitt kraftfoder med mycket god aptit. Sist jag red var inga andra hästar uppe vid stallet, utan alla var nere på betet och då hade inte Feykir ro att äta något. Men nu var det alltså inget problem... Synd att han aldrig har några aptitproblem mitt i vintern när de har fri tillgång på hö...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar