Hamingja och jag passade på att utnyttja det härliga vintervädret till vad som just nu får anses vara långtur och konditionsträningspass. Visserligen var vi bara ute en knapp timme, men allt är ju relativt och p g a rehab är det väl snart ett år sedan vi red någon tur längre än så... Dagen till ära valde jag att rida genom skogen bort till Torrbergsvägen och andra vägen genom skogen tillbaka. Tror att vi kallat den "midsommarrundan" tidigare.
När vi ridit genom skogen bort till Torrbergsvägen tidigare i höst har det fortfarande varit flera blöta områden, men nu hade även dessa frusit till så vi kunde i princip trava hela vägen genom skogen. Ute på Torrbergsvägen hade det visserligen kört några bilar, men ute i kanterna var det tunna snötäcket fortfarande fluffigt och kändes OK att låta Hamingja tölta på. Som motvikt till all träning på samlad tölt lät jag henne istället gå på i ett lite högre tempo med fokus på att halsen fortfarande skulle vara riktigt lång.
Vi avslutade med en galopp uppför den sista lilla backen innan det var dags att rida in i skogen igen och för första gången på väldigt länge blev formen i galoppen trevlig och hon kom upp mer i sprången! När vi kommit så långt i rehabträningen att jag vågade låta henne galoppera igen ville jag inte genast be om samling i galoppen och när jag sedan försökt med det har jag inte lyckats... förrän nu! Och det bästa av allt var att jag faktiskt också förstod VARFÖR det gick bra idag: för att jag vågade ha tillräckligt korta tyglar när jag gjorde galoppfattningen!
Kom då också ihåg att det var samma sak för ungefär ett år sedan, när Sylvia hade tränat Hamingja en period och då bl a jobbat med galoppen. När det sedan åter var min tur att sitta i sadeln fick jag njuta av en galopp med härlig bärighet vid de första försöken, men sedan fick jag inte längre till det på samma sätt... Förrän jag insåg att jag omedvetet börjat ge henne längre tyglar när vi skulle fatta galopp. På både Reykur och Feykir gällde det att inte ha för korta tyglar i galoppen för då blev de spända och galoppen blev sämre... Men på Hamingja har Sylvia förklarat att det är tvärt om: hon behöver det stöd som korta tyglar innebär för att "hitta sin plats" i galoppen.
Jag brukar göra galoppfattningarna från en halt, för att det ger maximal träningseffekt för hästen samtidigt som jag får finslipa min hjälpgivning. Och när jag nu alltså hade "kortare tyglar än vad jag tror att jag ska ha" så lyfte hon verkligen upp sig fint i galoppfattningen och jag kunde också m h a drivningen behålla formen och höjden i sprången. HÄRLIGT!!!
Det blev några galopper till längs vägen tillbaka genom skogen, men då lät jag henne gå i en friare form för att kunna parera i terrängen på bästa sätt. Vid ett tillfälle blev det en riktig turbogalopp uppför en backe - och gissa om hon frustade belåtet efter det?!! Tillbaka nere på vändplanen tog jag några varv på volt för att stämma av att vi kunde flytta undan för innerskänkeln utan motstånd. Sedan avslutade vi med några sekvenser samlad skritt och en sekvens samlad tölt innan hon fick skrölta hemåt på hellånga tyglar.
Både häst och matte var ganska svettiga när vi kom tillbaka till stallet - det är nog bra för oss båda att vi kan börja rida lite längre pass nu! Och får vi bara lite mer snö, så att jag inte behöver oroa mig för att underlaget ska vara för påfrestande för henne, så ska det minsann bli BETYDLIGT mer krävande konditionspass än idag! När Hamingja återförenats med sina kompisar i hagen och alla hästarna var lunchmatade åkte jag hemåt och kände att jag redan längtade till i morgon då jag planerat att rida igen. Undrar vad Hamingja och jag ska hitta på för något kul då?!!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar