När hästen själv får välja!

Man har ju sett endel roliga exempel på hur det kan se ut när små barn själva fått både välja kläder och (försöka) klä på sig… och så här kan hästvarianten se ut! Fast hon höll egentligen på att ta av sig - eller rättare sagt klia av sig - grimman. Matte hade för en gång skull satt på grimman när hon sadlat av istället för att bara låta Lára stå lös i gången. Kände mig SÅ ordentlig! Men inte mer ordentlig än att jag lät hakremmen vara oknäppt… och då tog Lára saken i egna händer!

När jag vaknade i morse hade jag verkligen flera anledningar att vara glad! Först och främst för att jag i går kväll lyckades häva kroppens rejäla "smärtattack" så effektivt att jag faktiskt fått sova i natt! Och dessutom att jag inte heller när jag vaknade hade mer ont än vanligt. M a o fanns det ett tredje stort glädjeämne: jag skulle kunna rida idag!!! Med gårdagens klara vinterhimmel och 15 minusgrader, men utan gårdagens hårda vindar, såg det verkligen ljust ut på alla fronter!!!

Och när matte dök upp i Mariebäck "med ridning i blick" såg förståss även Lára mycket ljust på tillvaron! Elisabeth och jag konstaterade sedan att det verkligen syns på hästarna att de trivs nu när det ääääntligen blivit riktig vinter - inte heller de har uppskattat nollgradigt och regn.

Min plan för dagen var att precis som igår rida ut längs vägen för att försöka bibehålla lösgjordhet i tölten även när vi ökade tempot. Att arbetet med lösgjordheten kompliceras av att hennes flyktreflex (där första steget är att sätta upp huvudet och spänna kroppen) är så mycket starkare så snart vi är utanför ridbanan blev väldigt tydligt redan innan vi kommit ner på bilvägen. Några personer befann sig nämligen nere vid skjutbanan och trots att de pratade så högt och ljudligt att hon lätt borde ha kunnat avgöra att det var ofarliga människor, även om deras rörelser bara skymtade då och då mellan träden, så blev det oerhört spännande…

Det är ju inte så länge sedan några vinterkamouflageklädda personer, som knappt kunde anas i skymningsljuset,  just på denna plats fick henne att göra sig beredd att slåss för sitt liv… och det måste ha varit den upplevelsen som satt kvar så pass att hon inte vågade lita på sin hörsel den här gången. Och medan jag ville skynda mig förbi, innan de började skjuta, så ville Lára definitivt inte gå ett enda steg närmare… Lite motstridiga viljor där m a o… men tillslut fick jag henne med mig på min linje - och vi hann också passera och komma i alla fall 100 meter bort innan de började skjuta.

Bestämde mig ändå att det var lika bra att gå ut hårt för att få henne att slappna av - d v s ingen "fegvariant" via tölt - utan nu var det trav i öppna med mycket böjning som gällde. Utifrån Atlis devis: "Hästen talar om för dig vad den behöver: vill den böja sig lite behöver den böja sig mycket!" Och mycket böjning i kombination med att vi under Atlis ledning så tydligt fått programmera in att uppvärmingstrav (och nedvarvnings-dito) betyder avslappning så hördes förvånansvärt snart avslappnade frustningar!

Övergick till att göra samma sak i tölt och när jag var nöjd med avslappning och halslängd där gjorde jag några försök att bibehålla detta även i tempoväxlingar. Och precis som igår fick jag påminna om formen väldigt ofta… Hennes flyktreflex (och därmed sämre fokus på mig) är inte det enda som försvårar arbetet med lösgjordhet när vi rider ut - jag har ju dessutom inte möjligheten att lägga in volter eller vändningar för att lösa upp spänningar.

Men när vi kom till korsningen vid sjön passade jag på att både rida volter och små åttor i långsam tölt - och först när hon var tillräckligt lösgjord för att bibehålla den jättelånga halsen även när vi bytte om volt vände jag hemåt igen. Efter detta gick det betydligt bättre med våra tempoväxlingar! Faktiskt särskilt bra när jag red henne vänsterställd med stödet på högertygeln. (Intressant i o m att det var just detta som hon kallade HELT OMÖJLIGT när vi började med det på lektionen förra veckan…!!!) Och ett par gånger frustade hon t o m i det ökade tempot - vilket HÄRLIGT bevis på att hon inte "sprang på spänning"!!!

Tidigare när vi tränat på ökat tempo har det känts som att vi behövt rida ganska långa sträckor i taget i det högre tempot, för att hon skulle få tid på sig att hitta balansen och "få ordning på alla benen". Men så länge jag lyckas hålla henne lösgjord även när det börjar gå lite fort så känns takten hur stabil som helst, så istället red jag kortare sekvenser och många ökningar resp nedtagningar.

Och när vi avslutade i riktigt lugnt tempo hade hon hur lätt som helst att slappna av och sträcka ut halsen och överlinjen riktigt, riktigt fint! Både Atli och Sylvia har ju betonat hur viktigt det är att vi alltid återgår till riktigt lugn tölt som avslutning när vi tränat på det ökade tempot. Den sista tölten "hon har i kroppen" från ett ridpass ska alltid vara så avslappnad som möjligt!

Precis som igår hade jag idag slagit av värmen i mina elsulor innan jag red iväg. Men idag uppstod behovet av mer värme redan innan det var dags för avskrittning. Kom dock på att jag ju inte måste dra upp benen på täckbyxorna för att fixa detta - utan kunde ju trycka på resp sulas "startknapp" genom byxtyget. Jag vet ju att en tryckning ger högsta värme, en andra tryckning lägre värme och en tredje slår av dem igen - så det gäller bara att hålla reda på hur många gånger man tryckt! (Och även känna genom tyget om man tryckt på knappen eller bredvid… det sista var inte helt enkelt, men blir det inte varmt efter en stund är det ju bara att fortsätta trycka!)

Även Elisabeth fick värmesulor i julklapp, men hon fick den dyrare varianten med fjärrkontroll att ha i fickan så hon behöver inte "famla längs byxbenen" som jag. Men båda konstaterade vi idag att man även håller värmen om händerna bättre när man har värmande sulor! Och att det är jätteskönt med värmen i skorna när man är kvar och fixar i stallet. Man blir inte alls lika kall och frusen efter en svettig ridtur när man får "undervärme"!