Vi rider ökad tölt så det ryker!!!

Svettig Lára efter ovalbaneträningen i Ersnäs i söndags.

Åååååh, vad min häst är INTE till salu!!! Idag kändes det verkligen som om en jättepolett trillade ner för oss båda i ökade tölten!!! Och det var - förståss - tack vare goda råd från Sylvia! Atli pratar ju hela tiden om vikten av STORA eftergifter och att det är dessa som gör hästen mjuk och avslappnad. Så jag har försökt rida så även i ökat tempo. Men nu sa Sylvia att jag inte kan göra några stora eftergifter i högre tempo, för då "hinner hon försvinna iväg med bogarna åt alla möjliga håll". Utan jag måste rida med mer tygelkontakt är jag brukar och bara slappna av i handen ett kort ögonblick som eftergift.

Efter uppvärmning på ridbanan i skritt och trav på volt red vi ut längs vägen mot Alviksträsk. Efter fortsatt uppvärmning i tölt med låååång hals och lite samlad skritt gav vi oss direkt i kast med ökade tölten. Och när jag höll tygelkontakt, bara gav "microeftergifter" samt sidförde lite med vikten FLÖG vi fram längs vägen i ökat tempo!!! Och hon kändes helt fantastiskt stadig i takten! Och istället för att vara hög i formen och spänd i nacken (något jag alltså helt misslyckades med att åtgärda m h a mina stora eftergifter) slappnade hon nu av på ett helt annat sätt och jobbade i en mkt trevligare form!

Varje sekvens ökat tempo avslutade jag med en nedtagning med MASSOR av drivning, till arbetstempo - för att träna på att bakdelen verkligen ska vara med i nedtagningen. Använde som tidigare knepet att börja med att ge en större eftergift på tygeln för att sedan sidföra lite i nedtagningen - allt för att hon hela tiden skulle vara lätt i handen. 

På hemvägen brukar vi ha störst problem med ökade tempot - Lára brukar bli överladdad och försöka springa fortare än vi klarar, så att hon nästan slår knut på sina egna ben. Men nu gick även detta hur bra som helst!!! I början var dock formen lite hög, men när jag började sidföra med vikten så löste även detta sig! Oj, vad jag blev hög av detta!!! Nu får vi verkligen hoppas att det faktiskt var en polett som trillade ner för oss - och inte bara en engångsföreteelse!

Intressant nog verkade det ökade tempot inte alls lika jobbigt för henne nu heller, när hon var stabil i takten. Och det kan nog faktiskt vara så att jag längtar lika mycket till morgondagens "springtur" som Lára gör!!!