Dunder och brak!!!

Redan vid 03-tiden i morse började jag känna i kroppen att ett oväder var på gång... Men då var himlen fortfarande klar. Efter att ha legat och snurrat i sängen för att förhoppningsvis hitta ett bekvämt sätt att ligga upptäckte jag plötsligt kl 07.20 hur någon "släckte lyset" ute. I nästa stund började åskan dåna. När jag kom ner i köket kunde jag konstatera att det var så mörkt att gatlyktorna tänts! Nu började regnet VRÄKA ner också - på 10 minuter kom över 15 mm. Mörkret och regnet gjorde tillsammans att jag inte kunde se bort till vägen på andra sidan ängen nedanför vårt hus! Tänk att vi fått TVÅ så EXTREMA åskväder samma vecka - jag har aldrig upplevt något liknande! När det var dags för mig att åka till Mariebäck för Atlikurs hade regnet börjat avta. Jag packade för säkerhets skull några extra ombyten - ifall ösregnet skulle komma tillbaka när jag red kunde det vara skönt att ha torrt ombyte efter lektionen tänkte jag. Torrt ombyte kom också att uppskattas - fast inte av den anledning jag trott.

Det var Sylvia och jag som red dagens första lektion. Jag tycker alltid det är spännande att svara på Atlis inledande fråga om hur det går för oss med träningen. Vad ska jag våga svara? Förra kursen vågade jag mig på att säga att det går bra - för jag tyckte verkligen det. Sedan blev första lektionen en riktig katastrof - Feykir fick flera "frispel" - och jag kunde riktigt se hur Atli tänkte: "Om människan tycker att det här går BRA så vill jag INTE se när hon tycker det går dåligt...!" Och även om det inte behöver bli en sådan katastroflektion som den gången så är det ju pinsamt om jag säger att det gått bra men Atli tycker att det gått bakåt sedan sist... Men trots detta vågade jag mig faktiskt på att än en gång säga att jag tycker det går så sakta framåt. När lektionen var slut sa Atli till min lättnad att även han tyckte att det var bättre än senast (och då menade han inte den första katastroflektionen utan resten av förra kursen, då vi faktiskt fick en hel del beröm av honom.) KUL!

Som vanligt fick jag börja mjuka upp Feykir i trav på böjda spår. Sedan skritt på volt och flytta ut bakdelen följt av samma övning i tölt. Innan lektionen började hade jag berättat att vi tränat en hel del på tölt i ett högre tempo och att jag tycker att det hjälpt mig att rida även det kortare tempot. "Antagligen för att du får mer energi som du sedan tar med dig till korta tempot" sa han. Därför fick jag nu gå ut på spåret och gasa på lite mer. Först fräsa på så snabbt som möjligt och sedan i ett snabbare mellantempo. Jobbade då med att flytta ut bakdelen ordentligt i hörnen för att han skulle trampa under sig mer med inner bak.

När vi sedan åter gick tillbaka till ett långsamt tempo tölt längs spåret - i vänster varv - och fick koll på ytterbogen m h a stöd på yttertygeln så lyckades vi faktiskt prestera riktigt trevlig tölt i riktigt trevlig form! KUL!!! När vi avslutat med lite trav lång och låg sa Atli alltså att han höll med mig om att det gått framåt sedan sist. Vad jag nu måste jobba med är att bli SNABBARE i min eftergift när Feykir gör det jag ber om. "Det är den snabba eftergiften som ska göra hästen mjuk!" sa Atli.

Vi hade klarat oss från regn under vår lektion. Men jag var ändå mkt glad åt mina ombyteskläder - för jag var nämligen genomblöt av svett! En sjö att ta ett dopp i hade inte suttit fel i värmen... men ett byte till torra kläder var inte så dumt det heller!

Lektion 2 fick jag börja med att värma upp med trav på böjda spår och skritt på volt - flytta ut bakdelen. Sedan var det dags för oss att än en gång tölta längs spåret. Ni som brukar rida kurs för Atli vet att detta är STORT - oj, så många kurser jag fått tillbringa på volt i tölt... den volten får man inte lämna förrän Atli anser att man är redo, det spelar ingen roll hur många år det tar! Först fick jag tölta på i ett lite högre mellantempo - och driva in inner bak ORDENTLIGT i hörnen. Sedan göra övergång från samlad skritt till låååångsam, samlad tölt.

höger varv fick jag ett kort "halleluja moment" då Feykir töltade i SÅ trevlig form och mer drivning bara verkade få honom mer och mer UPP! "JÄTTEBRA där!!!" ropade Atli. Jag tror bara jag upplevt den töltkänslan en gång förut, strax innan vi skulle rida in på banan på Midurtävlingen i våras. Tyvärr lyckades jag inte upprepa inne på banan... Och när dagens halleljua-moment alldeles för snart var över lyckades jag aldrig heller hitta tillbaka dit... Men nu har det hänt två gånger i vårt liv i alla fall! :-)

Fick gå in på en volt igen och tölta långsamt, böja i innersidan och vara SNABB i eftergifterna när Feykir började sträcka ut halsen. När jag väl lyckas med eftergiften kommer nästa problem... att bibehålla energin ändå! Jag har ovanan att även sluta driva när jag ger efter på tygeln - INTE bra! Ibland lyckades jag bibehålla drivningen och då blev det ju väldigt mycket bättre förståss! Just detta tog Atli upp när lektionen var slut - att det blir alldeles för mycket "av och på" när jag rider... Jag laddar Feykir med energi, han sträcker ut halsen, jag ska belöna och tappar då ut all energi igen... Och det är ju energin som ska lyfta honom fram. Här har jag VERKLIGEN något att jobba på!!! "Men, som Atli tröstande sa, det är bättre att det går långsamt åt rätt håll än att det går snabbt rakt åt fanders!" Och det har han ju rätt i. Fast det hade ju varit roligare om det gick fort åt rätt håll förståss! Jag säger som komikern Lasse Eriksson: "Gode Gud, ge mig tålamod... men gör det FORT!"