Benböj med tung skivstång

Det snöade för fullt när jag körde till stallet på förmiddagen. Grusvägen var ännu inte plogad så där fick jag köra i ca 2 dm nysnö! Höll hårt i ratten, var SÅ tacksam för min fyrhjulsdrift och att jag inte behövde få möte med något annat fordon! Bara att möta en vanlig bil hade varit onödigt spännande - och tänk om jag skulle behöva ge plats för plogbilen!!! Tidigare i veckan var de och plogade undan plogvallarna mot dikeskanterna, så nu ser man inte riktigt var var vägen slutar och diket börjar... så man vill helst hålla sig mitt på vägen!

Riktigt grått och mörkt kändes det också p g a det kraftiga snöfallet... Så här såg det ut i hagen där vallackflocken "hängde" runt det gamla utedasset. Det är Feykir som står i mitten.

När jag red ut var jag förståss minst lika oroad över att behöva möta plogbilen... Med de stora snömängderna finns det ingen möjlighet att ta sig från vägen någonstans... Men till dess snön tinat bort har vi inget alternativ till bilvägen heller, förutom ridbanan vilken normalt har mkt bra underlag. Fast nu hade den inte hunnit skottas efter nattens snöfall så där var det ju också 2 dm nysnö... Så det fick ändå bli en kort men MKT intensiv ridtur på bilvägen. Tog höger mot Alviksträsk, för åt det hållet är vägen inte lika krokig och backig så jag skulle i alla fall ha chans att se plogbilen på lite längre håll ifall den dök upp. Avsaknaden av uppkörda hjulspår uteslöt töltträning så jag bestämde mig för att utnyttja underlaget till galoppträning.

Red omväxlande höger och vänster galopp med trav emellan. Feykir blev MKT upplivad av att få galoppera nästan från start - utan en massa "tölt och tjafs" först! Snön gjorde ju att han tog i uppåt automatisk så det blev runda fina språng. I högergaloppen jobbar han i trevlig form ganska automatiskt, men när jag i vänstergaloppen tänkte på att INTE ramla framåt utan sitta kvar på rumpan kunde jag rida honom i hyfsad form och behålla vänsterställningen genom att någon gång påminna med vänsterskänkeln.

När han började kännas lite matt av all styrketräning (gissar att galopp i så här djup snö kan liknas vid benböj med tung skivstång) och genast fick han ny energi! Fortsatte med galoppintervallerna och gjorde några riktigt snygga galoppfattningar från skritt. Det är faktiskt något vi är riktigt duktiga på! :-) Men för det mesta varvade vi trav och galopp. Har fått lära mig av Ia Lindholm att man på hästar som har mycket pass helst ska rida trav före och efter galoppen så att de hela tiden "tänker trav" medan de galopperar - för att undvika taktproblem i galoppen.

Red allra mest vänster galopp på hemvägen - eftersom Feykirs vänster bak behöver stärkas lite extra. När vi kom till uppfarten mot Mariebäck ville Feykir förståss gå hem, men jag hade bestämt att vi skulle fortsätta förbi ett stycke. Och Feykir var faktiskt oerhört lydig! Han gjorde bara en liten antydan om att svänga upp, men sedan fortsatte han snällt framåt i den djupa snön! Nu travade vi och han jobbade i en MKT trevlig form. Han har nämligen lärt sig att om man gör så får man vända hemåt mycket snabbare än om man försöker rusa på på traven. Och det funkade den här gången också! Efter en sträcka riktigt trevlig trav fick han bryta av och skritta hemåt.

Under mitt tidigare, friska liv brukade jag träna body pump på gym (styrketräning i grupp) och det var verkligen suverän träning! Nu när jag inte ens kan hålla i en tom skivstång är det tyvärr inte möjligt längre... I alla fall så brukade instruktören alltid utmana oss att ta i liite extra. När man kämpat så att musklerna darrade och mjölksyran gav sig till känna skulle man alltid göra några upprepningar till - eller någon annan övning där samma muskelgrupper fick jobba. Och idag var jag en sådan där jobbig instruktör för när Feykir nu äntligen fått vända hemåt red jag öppna för vänster skänkel uppför backen, så att hans vänstra bakben fick kämpa lite till. Sedan satt jag av och gick tillbaka till stallet.

Totalt hade vi bara ridit 30 minuter, men man kan inte heller köra benböj med tung skivstång någon längre stund i sträck! När det sedan var dags för "godisstrech" visade Feykir att han mycket väl visste vad som var på gång. Han stod som vanligt lös i gången, nu med rumpan mot mig. Och när han hörde mig skära morotsbitarna vände han först huvudet bakåt mot mig och sedan satte han det mot bogen - redo att ta emot sin första godbit!