Ridlektion med styltor - är det detta som är att "sitta på höga hästar"?!

Dags för sista ridlektionen på denna termin. Min uppladdning har väl inte varit den bästa... de kraftiga väderomslagen den senaste tiden, med varannan dag minst -10 och varannandag nollgradigt och nederbörd provocerar verkligen min värk... Dessutom har jag inte fått äta något smärtstillande de senaste dygnen p g a att jag ska opereras i morgon. Trodde idag att jag kommit på något smart - jag kunde ju smörja in mig med smärtstillande gel. Men frågade för säkerhets skull Johan och det visade sig att det fick jag INTE heller göra... var ganska tveksam till om jag skulle fixa att rida lektionen, men det gick faktiskt över förväntan!

När vi skrittade igång hästarna verkade det inte heller lovande... det hade hunnit komma ca 5 cm snö på ridbanan och nu duggregnade det - så hästarna fick hemska styltor hela tiden... Ibland höll Feykir på att "stå på näsan" och nästa stund höll han på att sätta sig... Vi fick trava lite som uppvärmning och då halkade han ganska rejält också. Dessutom blir jag själv så spänd när han halkar och då är det ju inte så lätt för honom att slappna av...

När hästarna var uppvärmda fick vi jobba med samling i skritten. Jobba med mycket drivning, snabba förhållningar och dito eftergifter för att hästarna verkligen skulle få med sig rumpan och skritta långsamt men energiskt. Sedan låta hästen få en paus och länga sig i skritten innan det var dags för ny samling igen. Om jag petade till Feykir en gång med pisken i början på varje "samlingsomgång" funkade det faktiskt ganska bra tillslut. Det är ju precis det här vi fått i läxa av Atli att jobba med, så det var jättebra att få jobba med samlingen på rakt spår. Under hans kurser får vi mest jobba på volt, men om vi ska kunna träna samma sak när vi rider ut är det ju bra att fixa det på rakt spår också.

Nästa steg blev att från den samlade skritten - då rumpan verkligen var med och hästen var lätt i handen och gick med eftergift - göra succesiv övergång till tölt. Tölta en kort sträcka och sedan ner i skritt igen, rida samlad skritt och ny övergång till tölt. Bara korta intervaller hela tiden.
Efter en skrittpaus fick vi från den samlade skritten rida längre sträckor tölt. Om jag verkligen hade med rumpan när vi startade tölten, satt bak, höll om med skänkeln och DREV samtidigt som jag plockade loss honom i munnen och sedan mjuknade medan jag fortsatte att sitta bakåt och hålla om med skänkeln - då blev tölten bättre och bättre!

När Sylvia flera gånger berömde takten blev jag ganska förvånad, med tanke på det hemska underlaget trodde jag inte att han skulle vara tillräckligt lösgjord för att vara helt ren i takten! Och det behövdes "bara" att jag satt på rumpan, höll om med skänkeln, kramade loss och sedan mjuknade på tygeln för att han skulle tölta i en trevlig form. Oj, vad sitsen gör mycket! Om jag sitter rätt - och verkligen håller om med skänklarna - så upplever jag det Linda sa så bra: "Plötsligt gör hästen en massa bra saker!"

Jag får bara inte glömma att ge den där eftergiften också! Först när jag börjar få med rumpan så börjar han kasta upp huvudet och gå emot bettet. Men när jag satt rätt och därmed inverkade rätt kom eftergiften förvånansvärt snabbt. Så snabbt att jag ville fortsätta krama på tyglarna, istället för att mjukna och ge stor eftergift. Jag var inte beredd på att han skulle svara så snabbt!
När vi avslutade flåsade Feykir ordentligt! Trots att jag tyckte att vi tagit det ganska lugnt, med tanke på underlaget. Fast när jag direkt satt av för att gå med honom runt ridbanan insåg jag att de där 5 cm blöt snö var ganska jobbiga att gå i!

När Feykir fått gå ut i hagen igen fick jag säga hejdå ordentligt - jag vet ju inte säkert hur många dagar det dröjer innan jag är i skick att hälsa på honom igen. Jag har lunchfodringen på lördag så förhoppningsvis kan jag åka ut då. I annat fall har bussiga Fia lovat att fodra, för hon ska ändå till stallet för att rida vid den tiden.

Jag känner mig ju inte helt avslappnad inför morgondagens operation... Förutom att jag har svåra fobier mot allt vad sjukvård heter så inser jag också att jag har väldigt stort kontrollbehov. På jobbet är jag van att ha mina dagar inbokade så att jag vet vad jag ska göra nästan varje timme, i alla fall en vecka framåt. Och på fritiden vet jag det också egentligen: bassängen måndag och torsdag, rida övriga dagar och förutom det mest vila. Men plötsligt vet jag inte mer än att jag ska infinna mig på operation i morgon kl 07.00 för att sövas. Och att jag sedan kommer att få gå hem igen innan kvällen. Men inte hur jag kommer att må efteråt, hur länge jag kommer att behöva vara sjukskriven o s v. När jag vaknat upp ur narkosen igen ska jag få träffa läkaren som opererat och då ska hon berätta om fortsättningen. Så innan dess vet jag INGENTING om den kommande veckan. Lite läskigt, tycker jag faktiskt. Men det är säkert nyttigt att vara tvungen att släppa kontrollen på det här sättet!

Nu har Johan lovat massera mina onda axlar - som kompensation för att jag inte får ta några värktabletter. Som vanligt är han alltså BÄST!