I´m back!

...i alla fall hjälpligt! En planerad, snabb titthålsoperation och hemgång samma dag utvecklade sig till en betydligt mer långdragen operation med buköppning och inläggning. Istället för en veckas sjukskrivning och ett par veckors riduppehåll blir det drygt FYRA veckors sjukskrivning och kanske så mycket som sex veckors riduppehåll! :-o Fast när Reykur-Eva hörde det sistnämnda sa hon: "Det KAN inte vara hälsosamt att behöva avstå ridningen så länge"

Nåja, i första hand gäller det att vara försiktig så att inga infektioner tillstöter. Eftersom operationen höll på ganska länge är risken tydligen större för sådant. Dessutom måste ju magmusklera få chans att växa ihop ordentligt. Just nu känns då ridning väldigt avlägset... när jag fööööörsiiiiiktigt tagit mig upp ur säng eller stol går jag ihopvikt som en fällkniv, för att det inte ska strama så i operationssåren.

Efter två nätter på sjukhuset har jag i alla fall ÄNTLIGEN fått komma hem idag! Min stöttande make har förståss besökt mig under tiden. En fördel med att han jobbar på sjukhuset är att han kunde komma flera gånger/dag - först tog han med sig sin lunch och kom upp till mig för att äta och sedan tittade han förbi när det var fikarast och avslutningsvis innan han skulle åka hem. Han var också så "vänlig" och fotograferade sin mycket medtagna fru. "Du behöver väl en bild till bloggen?!" sa han så glatt. Fast jag tänker nog förskona er från det!


Nu gäller det alltså att fylla bloggen - utan ridning - i sex veckor... Som tur är har jag i alla fall några uppslag redan. Dessutom måste det ju bli besök hos Feykir även om jag inte kan rida (jag får inte ens lyfta ett mjölkpaket f n!!!) Men det är så väldigt halkigt ute så jag måste definitivt hålla mig inomhus ett tag - får ju inte riskera att halka så att såren slits upp igen!

För tillfället går det alla fall iingen större nöd på mig. Sitter framför vår tullikivi-kamin där Johan tänt en eld, jag har datorn i knät, ljudbok laddad och tekopp inom räckhåll. Dessutom fungerar smärtlindringen f n precis som den ska. Man kan definitivt ha det värre! Jag undrar bara varför de hade så bråttom att ta bort den där kateterna jag hade första dygnet - den var ju VÄLDIGT praktisk! Droppnålen i handen fick jag däremot minsann tjata på dem för att bli av med när jag slagit i den i sängbordet en massa gånger så att blodet rann...