Med fara för eget liv - TVÅ gånger!!!

Idag hade Eva fått låna "Sillen" så vi skulle få sällskap ut på ridtur. Eftersom han är en sådan häst som går fram precis överallt (tror inte ens vet hur man gör när man tvekar) bestämde vi oss för att rida vägen över diket där Feykir hade så traumatiska upplevelser på nyårsafton. Det hade kommit två dm fluffig nysnö under natten, men nu klarnat upp så det var en riktigt härlig vinterdag när vi red iväg!

Sillen hade vilat ett tag och var så pigg att Eva fick sitta och bromsa hela tiden. När vi kom fram till det farliga diket gick Sillen naturligtvis helt utan problem genom geggan och upp på andra sidan. Jag hade trott att Feykir skulle följa efter, med lite övertalning, eftersom han ändå tillslut hade vågat gå över sist. Men nu var det tvärstopp! När Eva och Sillen väntat en stund på andra sidan kom de tillbaka för att ge oss draghjälp en gång till. Men Feykir vägrade fortfarande sätta ner en endaste framhov i den där geggan... Inte ens när Eva och Sillen fortsatte framåt och försvann bakom en kurva vågade han - trots att han blev bekymrad över att bli ensam. Efter en stund kom Eva tillbaka och vi konstaterade att vi borde ha ridit rundan åt andra hållet, så att vi hade draghjälp av att vara på hemväg. Men vi hade ju trott att det skulle gå ganska bra den här gången... Tillslut lät jag Eva ta Feykir som handhäst, så att han fick gå riktigt tätt intill Sillen, samtidigt som jag gick bakom honom och "knackade" lite på rumpan med pisken. Då gjorde han ett jättehopp, landade nere i geggan och tog sig sedan upp på andra sidan. Min jättemodiga häst fick förståss massor av beröm samt en godis. Vi kunde konstatera att han i alla fall inte hunnit jaga upp sig lika extremt den här gången - sist flåsade han som en blåsbälg och var alldeles stirrig när han tillslut vågat sig över, men nu var han ändå ganska lugn.

Vi bestämde oss för att rida en bit längs vägen och sedan vända tillbaka samma väg, för att han skulle få gå över diket en gång till. Eva och Sillen drog iväg i full galopp innöver den slingrande skogsvägen och Feykir & jag var inte sena att haka på. Vi red så att nysnön yrde åt alla håll - härligt!!! Efter några sådana galoppsträckor samt rejäl snöpulsning - där snön bitvis gick upp till magen på hästarna - vände vi tillbaka igen. När vi kom till "farliga diket" lät jag inte Feykir lämna någon lucka till Sillen, som förståss gick först hur oberörd som helst, utan drev på med stadiga skänklar. Feykir stannade till någon sekund och gjorde sedan ett jättehopp. Men precis som förra gången satsade han mer uppåt än framåt, så han landade med bakbenen nere i geggan. När han sedan var uppe på fast mark igen suckade han tungt. Eva vände sig om och skrattade: "Man behöver inte titta efter för att veta om ni kommit er över - man hör det på Feykirs belåtna suck!"

Tillbaka i stallet konstaterade jag att man aldrig känner sig så harmonisk som efter en ridtur där man fått galoppera på ordentligt. Och det verkade som att det inte bara gällde ryttarna!