So much fun!!!

...lies ahead!!! 

Jag åkte till Höbäcken på förmiddagen idag och efter två dagar med tillsynsansvaret kunde jag idag lägga allt "krut" på att rida! Jag valde skidspåret och sedan Hultetvägen till korsningen med anslagstavlan där vi tog av mot Avan. Längs grusvägarna försökte jag hela tiden rida ute i gräskanten mot diket. Dels för att undvika det vassa gruset men också för att skritten skulle bli mer ansträngande för Hamingja. 

Det gör OTROLIGT stor skillnad att behöva lyfta hovarna/fötterna någon dm extra när man går - det märker jag själv så oerhört tydligt när jag behöver många andhämtningspauser när jag går i beteshagarnas höga gräs! Skritt är dessutom den gångart då hästarna använder flest muskler och därmed är det tydligen effektivare än man kan tro med skritt (f f a i terräng) när man försöker få en häst att gå ner i vikt. 

Här om dagen utgick jag ifrån att det måste bli ett annat år som jag får utforska "Evas väg" mellan ängarna nära Avan, där hon och Hamingja bl a galopperade. När jag orkar rida högre tempo och längre sträckor. Men idag kändes allt så bra att jag bestämde mig för att testa redan nu! I o m att vi inte ridit några större omvägar i skogen idag, bara längs skidspåret som går ganska parallellt med Hultetvägen så tog det oss bara drygt 30 minuter att skritta till "Evas väg". Och väl framme MÅSTE vi ju få "känna" lite på den också!

Den slingrade sig fram mellan olika åkrar och jag tänkte hela tiden: "Vi måste bara få se vad som är bakom nästa krök!" och nästa, och nästa...! Jag mindes inte vad Eva sa om hur långt man kunde rida, så tillslut bestämde jag mig för att nästa krök ÄR den sista - så att vi vänder innan jag är helt slut. För jag ska ju helst orka hela vägen tillbaka till Höbäcken också...!!!

Efter den där (för oss) sista kröken vände vi i alla fall och jag var så upplivad att jag bestämde mig för att "känna" lite på tölten i kortare sekvenser! Jag gjorde några igångsättningar som inte blev något vidare, utan jag fick Hamingja i handen och blev alldeles spänd själv. Men så har jag ju bara töltat en handfull gånger det senaste året...! :-O 

Tillslut fick jag i alla fall till en trevlig känsla i den samlade skritten, där hon började komma upp med bogarna och lätta i handen! Jag red i en högeröppna och fortsatte med det när vi smööööög över i tölt - och då var det plötsligt WOW-känsla när Hamingja bar upp sig och jag klarade att hålla mig avslappnad och följsam som belöning! Efter en kortare sekvens tölt saktade jag av och tog en liten skrittpaus för att sedan börja om att förbereda tölt. 

Efter några sådana sekvenser insåg jag att jag gjorde det hela svårare för oss genom att direkt ge Hamingja långa tyglar när vi saktade av - jag UPPMANADE ju t o m till att hon skulle "dyka ner" på framdelen. Och när matte skärpte sig på denna punkt blev det allt lättare att hitta tillbaka till den lätta känslan först i skritt och sedan behålla den i tölt!

Det blev ganska många, men väldigt korta töltsekvenser innan jag tillslut gav henne hellånga tyglar igen. Och som hon då frustade och frustade och frustade! Det var som att hon sa: "Är jag bra eller är jag BRA??!!" och jag kunde bara hålla med henne!!!

Min pulsklocka har av någon anledning sagt upp kontakten med träningsappen... men ovanstående karta fick jag fram i alla fall, där tiden och sträckan anges. Tänk ändå att jag orkade detta - och det utan att bli helt utslagen resten av dagen! Jag kanske t o m orkar rida igen i morgon?! Fysioterapeuten och Nils van der Poel verkar faktiskt veta vad de snackar om: lågintensiv mängdträning bygger den bästa grunden!!!