Atlikurs dag 3

Vi flyttar ut bakdelen i skritt på volt.

Idag var det dags att inviga nya sadeln, tränset och grimman. Och sammanfattningsvis kan man säga att alla tre var i största laget... Hade spänt in grimman (en cob) på innersta hålet, men den såg ändå väl tilltagen ut på Láras smäckra huvud... Får kolla på Häst & Fritid till veckan efter deras minsta cob-grimma, det kan ju skilja ganska mycket i storlek mellan olika modeller och märken.

Även tränset, eller rättare sagt nosgrimman var för stor. Vilket förståss lätt skulle kunna åtgärdas m h a en håltång. Men när jag upptäckte detta var det bara några minuter kvar till dess jag skulle rida och då fanns ingen tid att leta fram någon sådan. Bytte därför snabbt till det av Sylvias träns som jag ridit henne på hittills och skyndade ut för att sitta upp. Vet ju aldrig hur lång tid det kommer att ta - om vi ska behöva bråka eller inte. (Men till hennes försvar vill jag påpeka att när jag satt upp för andra lektionen igår var det FEMTE gången i rad som hon INTE bråkade det minsta! Sedan blev det förståss protester i samband med sadelprovningen - vilket ju måste vara hennes värsta mardröm!) Men idag gick det alltså bra igen!




Fick börja lektionen med att värma upp i skritt och trav på volt. Och från första stund vara noga med att rama in på utsidan så att hon aldrig fick en chans att börja "flyta ut". Atli påpekade att jag hela tiden ska vara aktiv - för att få mer och mer lätthet i hästen. Alltså varvade jag mellan att flytta ut bakdelen och att vända in framdelen på volten. "Det viktiga i uppvärmningen är eftergiften" sa Atli.





När det var dags att förbereda för tölt fick jag ut på spåret för att ha stöd av staketet när jag skulle samla skritten. Då är det ju ett håll mindre som bakdelen kan försvinna åt! Samlad skritt är verkligen svårt - men också något som hon väl egentligen aldrig har behövt göra i sitt liv... och när hon dessutom fortfarande är så omusklad så är det förståss jobbigt för henne! Fick göra några övergångar till tölt också innan det var dags för Atli att rida henne. Vid det här laget hade jag även hunnit konstatera att nya sadeln INTE satt bra med det vidare koppjärnet... den halkade bara runt på ryggen av henne... Måste byta tillbaka till det smalare igen - det var ju bara liite för trång och med det tempo som hon verkar tappa övervikten så blir det väl inte så många ridpass innan den är precis lagom. Atli drog åt sadelgjorden några hål - och fick en demonstration av lilla muränans humör... Men jag hann parera med tyglarna så att hon inte lyckades bita honom. Det skulle ju ha varit aaaaaningen pinsamt!



Han red henne både i samlad skritt och tölt. Sedan gjorde han "Atlivändningar" i varje ände av ena kortsidan, först i skritt och sedan i tölt. Därefter var det min tur igen. Jag fick direkt börja göra vändningarna jag också - och det var verkligen suveränt att få ta över så där direkt efter honom! Nu hade Lára förstått vad de gick ut på - och jag kunde med små hjälper vända henne så att hon trampade under sig mer bak och därmed kom till eftergift i nacken. Atli påpekade också att det är lika viktigt för mig att ge eftergift med skänkeln som med tygeln - så snart hon svarar på min vändande skänkel ska jag "låta henne vila från skänkel".





När lektionen avslutades sa Atli att jag egentligen "bara" behöver tänka på två saker: formen och samlingen. När jag värmer upp och "travar av" ska jag BARA tänka på formen - att jag genom böjning kan få henne att länga halsen i alla gångarter. Och under resten av ridpasset ska jag tänka på formen OCH samling. Han konstaterade att när jag uppnått både samling och form ger jag för stora eftergifter och då tappar jag all samling igen... Visserligen måste jag vara snabb med eftergifterna, men jag måste lära mig att göra dem mindre så att jag inte hinner "tappa ut allt".


Hm... det låter ju enkelt när han säger det, men som alltid med ridningen är det verkligen inte "bara"...!!! Men det är väl därför det är så roligt också - för att man hela tiden har så mycket kvar att lära?!


Nya sadeln fick följa med hem igen efter ridpasset, så att vi kan byta tillbaka till det smalare järnet igen. Nosgrimman fixades redan på plats, när vi hade tid att leta fram en håltång. I morgon måndag har jag lovat Lára en vilodag efter kursen. Men bara en - vilodagar är inte riktigt till hennes fördel utan hon behöver verkligen röra på sig mycket!


En tydlig bild av hennes personlighet fick jag i samband med sadelprovningen på lördag. Då hade hon ju först gått två svettiga ridpass på banan. Så när jag satt upp för att provrida sadlarna sa hon först mycket tydligt: "Jag har INTE tänkt gå från gården!!!" Men inställningen svängde direkt när hon insåg att hon skulle få springa - då var hon direkt med på noterna och det blev tölt, trav och galopp i friskt tempo längs vägen! Samma sak båda gångerna. Det är min racer-Lára det!

Aggressive shopping!

En REJÄL dos shoppingterapi blev det på lördag eftermiddag, när Karin Åberg kom till Mariebäck med bilen lastad med sadlar, träns och allt möjligt annat. Det var faktiskt hela fyra av oss som köpte ny sadel! Själv har jag tvingats inse att min underbara Childeric är för vid för Lára, trots att hon fortfarande har lite "mammahull" kvar. Ett hull som hon dessutom tappar i MKT rask takt. Första gångerna jag red henne med min sadel (knappt två veckor sedan?!) kändes den aningen vid, men i alla fall OK tills vidare. Men för varje dag sedan dess har den känts större och större. Och under lektionerna idag kändes det som att den bara halkade runt på hennes rygg...

Var verkligen i akut behov av ny sadel och då var det ju helt perfekt att Karin "råkade" komma förbi. Provade både en Hrimnir Pro och en Hrimnir-kopia som hette Trainers. Båda hade möjlighet att ändra bomvidden m h a utbytbara koppjärn - vilket kändes perfekt då Lára fortfarande är lite rundare än vanligt. De låg båda två bra på henne också, även om Hrimnirsadeln var aningen trång fram med det järn som satt i f n. Provred först Trainern, men trivdes inte riktigt i den... Det kändes som att jag hamnade så högt över sadeln och jag är ju van vid "close contact" med min Childeric.

När jag sedan provred Hrimnir-sadeln sa det "klick"! Den var verkligen jätteskön att sitta i och jag kände mig mycket mer "hemma" i den än i den andra! Även Sylvia tyckte att den låg bra på Lára och att jag hamnade i korrekt, lodrät sits i den, så då bestämde jag mig för att slå till. Blev dessutom erbjuden ett extra koppjärn på köpet, snäppet vidare än det som satt i nu, som jag skulle kunna ha i sadeln till dess Lára är tillbaka i sin normala matchvikt.

Dessutom köpte jag ett nytt träns! På bilden ovan ser ni Lára manekänga i nya tränset. (Men bortse från de gamla tyglarna!!!) Det är i ett alldels underbart, mjukt läderoch jag har längtansfullt klämt på det i samband med flera Vindurtävlingar de senaste åren (Karin brukar alltid vara där och sälja.) Men då tränset enbart finns med remontgrimma och jag behövt bett som inte fungerar med sådan nosgrimma har det aldrig varit ett alternativ. Men nu har jag ju lyckats köpa en häst som behöver remontgrimma för att inte lägga tungan över bettet, så nu hade jag ju tidernas "svepskäl"! Det fanns jättefina tyglar till också, i samma underbara läder. Men tyvärr hade hon slut på dem med silverfärgade hakar och jag hade valt tränsvarianten med silverspännen... Men till Skellefteåtävlingen lovade hon att ta med fler tyglar, så då kan jag ju komplettera!

Sylvia och Yvonne konstaterade besviket att jag så här långt inte hade köpt något alls med bling... och Sylvia sa att hon aldrig skulle komma över att jag inte valt det träns som fanns med rosa stenar. Men rosa är verkligen INTE jag - och jag är övertygad om att Lára inte skulle gilla så´nt trams heller! Men liiiite "bling" blev det ändå, när jag hittade en fin grimma i mörkblått och rött med silvertrådar. Jag har känt så starkt att hon INTE ska ha Feykirs grimmor - de känns alldeles för personliga för honom på något vis... utan hon skulle få en i en helt egen färgsättning. Att racer-Lára fick ferarrirött i grimman kändes ju logiskt - och dessutom blev det ju nästan de isländska färgerna!

På kvällen hjälpte Johan mig att byta koppjärnet i nya sadeln till det vidare. Och jag "marinerade" tränset så att det redan mjuka lädret blev ännu mjukare. I morgon ska vi inviga både nya sadeln och tränset!

Söndagens schema

Här är schemat för i morgon söndag. Jag kommer bara att rida ett pass - en privatlektion. Det optimala upplägget för en tredagarskurs tycker jag är 2 pass på fredag, två pass lördag och ett pass söndag. Gör jag så brukar jag få avsluta när det känns som bäst. Ett andra pass på söndagen brukar alltid gå lite sämre - för jag orkar inte riktigt fokusera längre. Med Feykir och Snarfari tillkom dessutom att hästen började vara trött. Med Lára finns inte det problemet. Hon har visserligen brist på både kondis och muskler - men jobbar det gör hon alltid ändå!

Atlikurs dag 2

Ännu en supernyttig kursdag!!! Fick börja ridpassen med att skritta på volt - och efter Atlis uppmaning direkt stämma av att jag kunde både flytta ut bakdelen på volten och minska volten m h a ytterhjälperna. På bilden ovan använder jag vikt och ytterskänkel för att minska volten. Började precis som igår med att snarast rida en fyrkant, där jag flyttade in framdelen i hörnen. För att vara riktigt tydlig med vad jag ville. Sedan gick det mycket bättre att hålla ytterbogen på plats på volten m h a ytterskänkeln! Atli påpekade även att jag ska ge snabbare signaler och växla mycket mellan att flytta in och ut på volten - för att "bygga upp lätthet" inför tölten.

När jag flyttar ut bakdelen på volten har jag haft ett delikat problem... när Lára väl börjat sidföra så har jag haft svårt att få henne att sluta - hon bara "rinner" iväg. Men idag hittade jag hur jag med rätt position på ytterskänkeln kunde bromsa upp henne - liiite längre bak, men inte för långt bak. För jag måste ju "fånga" upp BÅDE ytterbogen och bakdelen.






Fick sedan jobba med Atlivändningar längs ena kortsidan, först i skritt och sedan i tölt. Så här fick jag göra: rida längs kortsidan med hästen ställd inåt. Efter en halvhalt först sidföra inåt ett par steg, så att bakdelen verkligen var med, och sedan m h a vikten och ytterskänkeln vända henne runt bakdelen. Tillbaka ute på spåret gjorde jag sedan samma sak åt andra hållet. Oerhört bra övning! Tack vare de första sidförande stegen får man verkligen bakdelen med sig i vändningen och övningen blir mkt lösgörande!

Duktiga hästen får välbehövlig skrittpaus - och skrittar faktiskt frivilligt! En liiiiten stund i alla fall, sedan började hon "fråga" om vi inte skulle springa igen snart.

Som avslutning fick vi först trava lite längs spåret - då Atli berömde Láras trav - och sedan även på volt. Märker även i traven att jag har MKT nytta av allt fokus på ytterhjälperna när vi jobbat med skritt och tölt!

Lördagens schema

Här kommer schemat för lördagen, som utlovat. Med reservation dock för att detta är vad som gällde kl 15.45 idag fredag. Ev ändringar efter det vet jag inget om.

Fia och jag

...hade jättemånga trevliga ridturer tillsammas i vintras, på Lukka och Feykir. (Som ju också gick under benämningen "turturduvorna" för att de var så uppenbart förtjusta i varandra.) Sedan dess har mycket hänt, Lukka har flyttat till ny matte och Feykir till de evigt gröna ängarna....

Men idag premiärred vi båda Atlikurs på våra nya hästar! Och vi red dessutom båda dagens lektioner tillsammans. Jag tycker de här bilderna blev lite roliga - skulle man inte kunna tro att vi rider en kadrilj?!

Hästarna är ju snyggt färgmatchade med varandra i alla fall!

Efter lektionen tog vi våra duktiga tjejer på en liten promenad. "Vad är det här för trams??? Ska vi inte ens springa???" undrade Lára. Fias Ljúfa (e Berserkur) tog det hela mer med ro. Tyvärr har jag inga bilder där ni kan få se mer av fina Ljúfa... utöver dessa var Johan totalpatriotisk och fotade bara mig och Lára.

Fia påminde mig föresten om ett Atlicitat: Stora problem - liten volt, små problem - stor volt. Misstänker att vi är många som tenderar att rida på större volt än vad vi egentligen har kapacitet för...!

Edit: ovan kallade jag Ljúfa för Fias nya häst. Jag menade då att det är första gången hon rider henne på en kurs. Men Ljúfa är Fias egen uppfödning, så hon har ju ägt henne i fem år nu.

Atlikurs dag 1

Idag var det ääääntligen dags för Atlikurs! Och vi hade fortsatt fint väder. Som tur var dock mycket moln på himlen så det blev riktigt lika varmt som det varit de senaste dagarna. Vilket både ryttare och hästar var tacksamma för - det var ändå svettigt så det räckte!

Insåg inför dagens första lektion att det faktiskt var ett helt år sedan jag sist red en Atlikurs på egen häst! Missade de två kurserna i höstas p g a att Feykir fick en fläkskada just innan den första av dem och sedan tog det ett tag innan han var återställd så jag missade även nr 2. Efter det hade kursandet vinteruppehåll. Och när vi drog igång igen i början av mars hade ju Feykir redan fått fång... Vilket också inneburit att min ridning känts lite som ett provisorium ända sedan i februari... MEN nu är det kursdags igen - jag rider MIN EGEN HÄST - och kan få lära mig "hur man bär sig åt med den här hästen".

Fick börja med att värma upp med skritt och trav på volt och det sistnämnda gick verkligen över förväntan! Trodde innan att jag skulle "fastna" i racertempo på den där travvolten hela ridpasset... Men vi fick "godkänd" trav i båda varven så jag fick gå vidare och visa upp henne i tölt på volt också för att Atli skulle få en bild av hästen. (Hon har aldrig varit med på någon kurs för honom tidigare.) När jag gjort detta konstaterade han att hon både har bra trav och bra tölt - men att jag behöver jobba med att rama in hennes yttersida bättre. Och han gratulerade mig till hästköpet - vilket förståss gjorde mig glad!

Atli förklarade att första steget i att lösgöra hästen är att böja i innersidan. Men sedan, när du kan göra det måste du börja kontrollera yttersidan. Du måste kunna rida hästen på volten m h a ytterhjälperna, för det är först när innertygeln kan vara helt lös som du kan få hästen helt eftergiven i innersidan. Så länge du behöver innertygeln för att hålla hästen på volten kan du alltså aldrig uppnå fullständig lösgjordhet.

Därför fick jag börja i skritt på volt och minska volten m h a ytterhjälperna. Viktigt är då att använda STORA hjälper (ytterskänkel + vikten inåt) och när hon svarar med att vända inåt DIREKT belöna genom att ta bort hjälperna. (Han påminde också om att det vi hela tiden ska söka är tillfällen att ge eftergift - för det är då som hästen lär sig något. Men vi ska förståss bara belöna det som är rätt!) När detta fungerar är det dags att samla i skritten och sedan göra samma sak i tölt.

Även i traven måste jag tänka mycket mer på ytterhjälperna på volten, för att kunna ge lös innertygel som på bilden ovan. Dock funkar det ännu inte att ta stöd på yttertygeln där, för då går hon direkt över i tölt. Men tydlig ytterskänkel och vikten inåt är nyckeln!

När jag sa att jag inte tycker det är helt lätt att få henne att länga halsen i tölt på volt utan att hon då går över i trav några steg hade han förståss en lösning på det också. Han sa att när jag töltar på volten ska jag BARA lägga till mer innerskänkel, så att hon korsar bak och därmed länger halsen. Innertygeln ska vara stilla, annars uppmanar jag henne bara att "ramla ner" fram och då blir det trav. Hm... Låter ju så enkelt och självklart när han förklarar, men inte lika lätt i praktiken... Definitivt något att jobba mer på - det också!

Det var verkligen jätteroligt att träffa alla ridkompisar igen idag! Och träffa dem under så här trevliga omständigheter! Känner verkligen att jag behöver "ladda" med trevliga stallupplevelser fortfarande. Visst blev det lite tårar idag också, när Feykir kom på tal... Men är så oerhört tacksam att jag redan har Lára att glädjas över, annars hade det varit så mycket jobbigare. Fick så många gratulationer också till min nya häst - och det värmer förståss!

Passade även på att rensa ut mina schabrak med Feykirs namn på - dem kan jag ju ändå inte rida omkring med framöver. Allt sådant är så sorgligt, men ändå skönt att ta tag i. Kunde då till min glädje konstatera att mitt favoritfleecetäcke, från Team Lillhästen, faktiskt har mitt namn på och inte Feykirs. Så det kommer nog Lára att få använda framöver, även om det just nu känns väldigt, väldigt förknippat med Feykir.

The King is dead....LONG LIVE THE QUEEN!!!

Mina damer och herrar, får jag presentera min nya häst: Lára frá Rey­ðarfirði!!!

(Namnet uttalas alltså Laora.)

Jag som inte skulle ha ett sto och absolut inte en islandsfödd häst igen, har helt enkelt blivit beroende av "lyckopillret"! Och jag har aldrig tidigare ridit en häst som passar min fysik (d v s bristande fysik) så oerhört bra. Med en rejäl egen "motor" som kompenserar för mina svaga ben och samtidigt så bra broms att mina svaga händer och armar klarar att hantera henne. Och, som min käre make konstaterade: "Varje gång du kommer hem efter att ha ridit Lára är du ju så glad!"

Jag har förstått att mitt hästköp inte kommer som något stor överraskning... i alla fall endel av er bloggläsare har redan "läst mellan raderna" att jag fastnat för damen med attityden. Trots att jag varit så övertygad om att jag är en "vallack-människa".

En intressant iakttagelse: när jag skulle köpa min första egna häst 1995 sa jag: "Vad som helst men inte en skimmel!" Men sedan träffade jag vackraste skimmel-Reykur och det sa KLICK! Och nästa gång skulle det INTE vara en femgångare, fyra gångarter var alldeles tillräckligt att hålla reda på! Men så kom finaste Feykir in i mitt liv, med sina fem gångarter... Och nu då, "inte ett sto och inte islandsfödd"...och det har vi ju sett hur det gick... Sensmoral: nästa gång jag ska köpa häst får jag verkligen välja med omsorg vad jag "INTE ska ha!"

Och nu blir det Atlikurs i dagarna tre - en bättre start kunde ju jag och Lára inte få! När Feykir var inriden och kom hem till mig så började vi med fem dagars ridläger för Nina K och det var verkligen också en superstart! Johan har lovat att komma till Mariebäck i alla fall på söndag, ev redan på lördag, så då kan det bli "lite bilder" också att lägga ut här!

På lördag kommer visst Karin Åberg förbi Mariebäck också och har försäljning av hästprylar. Passar perfekt, för nu behöver jag ju lite nytt! Lára funkar bäst med remontnosgrimma och jag hade bara engelska nosgrimmor till Feykir så ett nytt träns står högt på "önskelistan". Sylvia sa: "Nu när du har ett sto måste du ju köpa nå´t med bling!" Elisabeth har ett snyggt "bling-träns" till sin Tildra - och vi får väl se vad jag hittar...

En ny grimma tänkte jag titta efter också. Feykirs grimma får hon inte ha, det känns inte bra... Av någon anledning känns hans grimma mycket mer som hans personliga än vad hans träns gör... Jag har visserligen en helt ny grimma också, köpt i våras och som Feykir aldrig hann använda. Med invävda silvertrådar, så där är det ju lite "bling" faktiskt! Men den var ju tänkt till honom och är så lik hans andra i färgerna, så den känns inte heller bra att ha till Lára. Ska leta efter en grimma med annan färgsättning till henne istället.

På måndag börjar jag jobba igen efter semestern. Har då planerat in välförtjänt vilodag till Lára efter kursen. Och till mig själv, som belöning när jag avverkat en hel arbetsdag, ett besök på Häst & Fritid. Hon har ju ett riktigt bra utbud, så hittar jag inte vad jag vill ha hos Karin kanske det finns där istället.

Ny dos lyckopiller!!!

Värmen fortsätter! Jag gillar värme, MEN det är ju inte optimalt för ridningen... I går hann jag inte åka till stallet på morgonen och under dagen var det 28 grader i skuggan... inte direkt ridväder... På kvällen började temperaturen tillslut sjunka lite, men då fick vi besök så Lára beviljades en vilodag. Fast det kändes ganska onödigt när hon nyss vilat en hel vecka! Idag åkte jag till stallet direkt på morgonen, för att "hinna före värmen" så gott det gick. Och 25-26 grader är ju faktiskt svalare än 28...! I o m gårdagens vilodag var jag beredd på stök när jag skulle sitta upp, men hon stod faktiskt "som ett ljus"! Det har nog bara hänt två gånger tidigare då jag ridit henne. Och sedan, när jag satt i sadeln, började ju allt det roliga!!!

Först var vi JÄTTEDUKTIGA och skrittade i lång, låg muskelbyggarform JÄTTELÅNGT! Ja, med Lára mått mätt alltså. Och jag har ju så smått börjat mäta som hon... Och vi lyckades faktiskt prestera flera långa skrittsträckor till under ridturen - det måste vara tack vare värmen som t o m racer-Lára blev lite matt!

Red bort förbi sjön och töltade en hel del. Lyckas inte förbereda tölten på samma sätt med samlad skritt som på ridbanan - utan staket som stöd har jag helt enkelt inte så många skänklar som behövs... Men å andra sidan behöver jag inte ha henne lika samlad i tölten för att kunna länga halsen utan att hon ramlar i trav, så jag kände mig ändå nöjd med den tölt vi presterade. Och det faktum att hon frivilligt sträckte ut framåt-nedåt i skrittpauserna tolkade jag som att hon verkligen jobbat med ryggen och inte bara "rusat på i tölt".

Testade sedan något RIKTIGT häftigt: red ett par galoppsprång och gjorde sedan övergång till tölt. OCH VILKEN HÄFTIG TÖLT!!! Hade aldrig någon nytta av det upplägget med Feykir, då jag inte lyckades sitta tillräckligt på rumpan för att få vettig tölt efter galoppen. Men nu - WOW säger jag bara!!!

I o m att hon inte orkar så mycket ännu fick det bli korta sekvenser: några steg trav, galoppfattning, ett par galoppsprång och sedan övergång till WOW-tölt ett 20-tal meter innan vi tog skrittpaus och sedan började om. Och eftersom vi dessutom behöver träna ihop oss i galoppfattningarna också var ju upplägget bra på flera sätt! Efter ett antal sådana sekvenser var vi rejält svettiga båda två.

Vände hemåt och skrittade faktiskt hela vägen tillbaka längs med sjön, till korsningen! Definitivt nytt rekord för oss! Och det var först alldeles i slutet som jag behövde börja bromsa henne, fram till dess räckte det att påminna om den låga formen ibland. Kunde inte låta bli att testa en trav-galopp-tölt-sekvens även på hemvägen. Lika mycket WOW!!! Efter ytterligare skritt fick hon sträcka ut framåt nedåt i trav en stund innan vi skrittade hem. Behöver ju all travträning vi kan hinna med inför helgens kurs!

Var helt hög när jag kom tillbaka till stallet! Och nu har jag dessutom tre dagars Atlikurs att se fram emot!!! Normalt brukar jag låta hästen vila dagen innan kurs. Men med racer-Lára underlättar det nog bara om hon inte är allt för pigg i morgon när vi ska försöka trava på volt. Dessutom har hon ju nyss haft en hel veckas vila.

Svettiga hästen fick duscha i spolspiltan och jag passade även på att tvätta man och svansrot med ett "anti-svampschampo" som jag brukade använda på Feykir. Han kliade sig alltid lite i man och svansrot i början av varje sommar. Första sommaren fick jag höra att det kallades "unghästkliande" och berodde på svamp. Och efter tvätt med "anti-svampschampot" upphörde också kliandet direkt. Vid samma tid nästa år kom det visserligen tillbaka, men en tvätt med schampot fick det att upphöra igen. Och så var det under alla år jag hade honom - så om det var "unghästkliande" förblev han alltså unghäst livet ut!

Och nu kanske även Lára "blivit unghäst" för hon har kliat endel i både man och svans. Både jag och Sylvia har känt igenom mankam och svansrot noga och inte kunnat känna några "exemknölar" eller andra tecken på exem, så jag misstänker att även detta är svamp. Därför åkte schampot fram igen idag och nu får vi hoppas att det hjälper.

"Ta ingen skit!!!"

Lára och Hremsa betar (Myslas rumpa i bakgrunden).

Efter sju dagars riduppehåll var det så dags igen! Lára har haft lika många vilodagar, så jag räknade med att det säkert skulle bli lite stök när jag skulle sitta upp... Men först fick jag testa att göra i ordning henne utan att kunna binda upp mellan kedjorna i stallet, för där höll Sylvia och KG på att "skura" med högtryckstvättar. Utanför stalldörren finns en bindring i väggen, men det var tydligt att Lára tyckte att ljudet från vattnet som spolade väggarna i stallet var obehagligt (annars är hon ju inte särskilt rädd av sig) så det kändes inte så lämpligt att binda henne där. Särskilt inte som jag måste binda riktigt kort för att hon inte ska kunna bita mig när jag sadlar... riktigt kort grimskaft skulle INTE vara någon "hit" ifall hon plötsligt fick panik...

Först fick hon stå lös medan jag borstade henne och det var ju inte något problem. Oj, så hon njöt och stod blick stilla! Sedan hittade jag också ett ställe där jag kunde binda henne, en bit från stallet och snart var sadeln på plats också. Hon fick sin paus, för att ilskan skulle hinna lägga sig och sedan var det inga problem att tränsa.

Vi gick till ridbanan - jag har ju mycket att träna på inför Atlikursen till helgen - och som väntat blev det lite trassel när jag skulle sitta upp. Men det räckte faktiskt att ryta till en gång så stod hon stilla sedan. Över förväntan!

Ridpasset börjadet TRÅÅÅÅÅÅKIGT, tyckte Lára, för hon förväntades skritta... En HELT onödig gångart, enligt henne! Men om jag är noga med att hela tiden hålla henne låg i formen så skrittar hon utan att takta - fast fort går det förståss!

Efter att vi sedan "joggat igång" med tölt längs spåret tyckte jag det var dags att rida samlad skritt. Och om skritt i allmänhet är en onödig gångart, enligt Lára, så kan ni ju tänka er vad hon tycker om samlad skritt! Hon förvandlades blixtsnabbt till en ål med hur många bogar och bakdelar som helst - vilka omöjligt kunde hållas på plats med bara en skänkel på varje sida... Och ändå var ju detta rena barnleken jämfört med när jag försökte rida samlad skritt längs vägen, utan hjälp av något staket... Jag är ganska så säker på vad jag kommer att få ägna Atlikursen till, om vi säger så... Men det är ju verkligen inte i onödan i så fall!

Insåg i alla fall efter en stund att det går liiiite lättare ifall jag har mitt huvudfokus på att göra snabba förhållningar på tyglarna - drivningen kan komma lite i andra hand, eftersom hon har så mycket motor i sig själv. Hade börjat i vänster varv och det kanske inte heller var optimalt, eftersom hon allra helst vill skjuta ut högerbogen (även om hon med glädje skjuter ut "alla andra bogar" också förståss...) Tillslut fick vi i alla fall några steg som kunde liknas vid samlad skritt, med eftergift. Som belöning fick hon sträcka ut framåt-nedåt en stund och tog faktiskt chansen att verkligen göra detta. DÅ vet man att hon varit tvungen att jobba!

När jag åter försökte samla henne i skritten gick det lite lättare. Smög iväg i långsam tölt, in på en vänstervolt och jobbade med att hon skulle länga halsen UTAN att gå över i trav. Visst kom det enstaka travsteg här och där... men färre än tidigare och det räckte med en halvhalt för att få tillbaka tölten. När hon sedan som belöning fick sträcka ut framåt nedåt i trav gick det riktigt bra att hålla traven. Fast en gång rullade hon faktiskt över i långsam galopp - frivilligt, på den lilla volten! Sådant imponerar på mig!!!

Efter skrittpaus - började vi om med samlad skritt i höger varv istället. Och sedan tölt på högervolt, vilket gick rätt bra. När jag ville avsluta med trav på samma volt var det lite svårare än i vänstervarvet... hon slog upp i tölt några gånger.... Men när vi hållit traven ett antal varv saktade jag av till skritt som belöning.

När jag använder trav på volt som belöning efter jobb med tölt på volt så funkar det ju faktiskt rätt bra nu. Men på Atlikursen kommer det att bli problem, för han vill alltid att både börjar och slutar ridpasset med trav på volt. Det var problem i början med Feykir också, att få till den där inledande traven på volt innan han var riktigt mjuk i kroppen. Och med Lára blir det istället "racertrav" innan hon hunnit bli lite trött och det är inte lätt att bromsa henne utan att det istället blir tölt... Så när jag tänker efter är det inte säkert att vi kommer att ägna hela kursen åt samlad skritt, vi kanske aldrig tar oss förbi den där första traven... Men hur som helst behöver vi verkligen den där kursen!!!

Skrittade längs spåret som avslutning. Och det märktes att hon var riktigt trött - för hon sträckte tacksamt ut framåt, nedåt samtidigt som hon fortfarande hade rejält tryck i steget. Passade på att rida riktigt många varv i sådan "muskelbyggarskritt" innan jag satt av. Var MKT nöjd med dagens ridpass! Lára var ganska svettig och jag tror det mesta kom av ilskan när människan på ryggen fick för sig något så IDIOTISKT som att det skulle ridas samlad skritt! Då tror jag hon tyckte som Grynet: "Ta ingen skit!!!"

Brändöskär/Uddskär

Hemma igen efter några fantastiskt avkopplande dagar ute på Brändöskär/Uddskär, längst ut i havsbandet. Vi har ju långt ifrån besökt alla Luleå Skärgårds 1312 öar - men av dem vi haft tillfälle att besöka är Brändöskär/Uddskär vår favorit redan sedan tidigare. Och de här dagarna har inte ändrat på den saken! Stugorna i förgrunden samt till vänster på bilden ovan ligger på Brändöskär, medan de till höger ligger på Uddskär. Tidigare var det ett sund mellan öarna, men det har försvunnit p g a landhöjningen så nu sitter öarna ihop. "Vår" stuga ligger längst inne i viken till höger - alltså på Uddskärsidan.

Stugan vi fått låna är jättemysig! Från 1870-talet och utan vare sig el eller rinnande vatten, men med öppen spis och gasolspis. I o m att den är ihopbyggd med sin sjöboda hade vi verkligen havet för våra fötter när vi satt på bryggan och njöt! Det var riktigt grått väder när vi åkte ut på lördag morgon, men sedan klarnade det upp och blev soligt och riktigt varmt hela dagen.

Faktiskt så varmt att t o m Johan badade framåt kvällen! (Han tillhör annars svenska Badkruke-eliten... så det är bäst att lägga ut ett bildbevis om de som känner Johan ska tro mig!)

Efter middag i kvällssolen på bryggan blev det promenad längs stranden och massor av fotograferande i det vackra kvällsljuset.

Sov gott gjorde vi bevisligen också - för vi missade helt det kraftiga åskväder som tydligen drog över ön första natten. På förmiddagen dag två hälsade vi på tre kollegor till Anna, vilka har stugor på ön. (Tre kollegor, men två stugor - för två av dem är ett par.) Och till Johans förvåning visade det sig att en kollega till honom hyrt en av grannstugorna. Även "längst ut i havet" kan man alltså träffa bekanta! På eftermiddagen började det regna, men i o m att det var tak över bryggan kunde vi ändå sitta där och ha det gott.

En brunandshona med tre jättesöta "dunbollar" till ungar uppehöll sig utanför bryggan och stod för underhållningen. Tillsammans med två stora idar som simmade förbi då och då, uppenbarligen med förhoppningen om att få något att äta.

När vi vaknade till sista dagen på ön kunde vi konstatera att det blåste REJÄLT. Och innan det var dags för oss att åka hem hade det ökat ytterligare, så hemresan blev BLÖT! Han som skulle skjutsa oss tillbaka till fastlandet har visserligen en riktigt, riktigt stor fiskebåt. Men i o m att det är så grunt inne i viken där stugan ligger hade han tagit sin lilla, helt öppna båt. När han kom ut till ön varnade han oss att det skulle bli en blöt hemfärd - för det blåste ca 15 sekundmeter. Och när vi sedan var på väg tillbaka konstaterade han att det hade ökat ytterligare, till närmare 20 sekundmeter. Och då gungar det REJÄLT kan jag tala om!

Här har vi ännu inte lämnat den vindskyddade viken på Brändöskär - så ännu ser det ju lugnt ut! Johan passade på att fota en bild innan han omsorgsfullt stoppade undan kameran i vattentät säck. Det var tur - det är tveksamt om den "överlevt" annars... Under den drygt 1,5 timme långa tillbakaresan blev vår stackars "chaufför" ideligen översköljd av den ena "duschen" efter den andra - trots regnkläder var han HELT genomblöt när vi tillslut nådde fastlandet. Flera gånger under överfarten konstaterade han också att om han vetat att vinden skulle bli så här kraftig hade han definitivt valt den stora båten, trots att det inneburit en längre promenad för oss med packningen ute på ön.

Vi som satt mitt i båten klarade oss lite bättre - och jag hade tydligen valt rätt sida för jag var minst blöt när vi klev i land. Jag kunde också konstatera att det som tur var krävs mer än detta för att jag ska bli rädd ute på sjön. Trots att det var rena bergochdalbanan (kombinerat med vattenrutchkana) så tyckte jag mest att det var mäktigt - och imponerande att se hur vant han parerade vågorna och hanterade sjögången. När jag för jag vet inte vilken gång i ordningen fick intyga att jag inte alls var rädd, sa han: "Det märks att du har fiskarblod i ådrorna!" För jag hade ju berättat om att min farmor kommer från en fiskarsläkt utanför Skellefteå - och att även min farfar fiskade. Och kanske är det dessa gener jag har att tacka för att inte överfarten blev den skräckupplevelse den absolut hade kunnat bli för en mer "båträdd" person.

Misstänker att det kommer att kännas i kroppen i morgon dock - det var nog många muskelgrupper som jobbade med att parera vågor och dalar! Var riktigt trött i kroppen efteråt - så det var nog som ett rejält träningspass!

Edit: SUCK - nu gör Blogger så där igen... lägger in MASSOR av blanka rader mellan bilder och stycken i inlägget...och hur jag än gör går de inte att ta bort igen. Så tyvärr får ni stå ut med ett "luftigt" inlägg den här gången. Men njut av bilderna i alla fall!

Ang de tragiska händelserna i Norge...

När man inte finner ord... kan man ju alltid låna av andra:


"Hur bekämpa främlingsfientlighet? Man tar debatten, man idkar nolltolerans mot hatet - och man röstar ut SD överallt där de tagit sig in.
Sörj nu, men sedan: gå med i ett demokratiskt parti, besök en moské, delta i en prideparad, engagera dig i Amnesty, göm en flyktig."
Jonas Gardell

"Om en enda man kan visa så mycket ondska, tänk då på hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans!"
Okänd

Granskärsviken!

Har varit i Umeå några dagar, där vi firat både pappas och Johans födelsedagar i sällskap med mina föräldrar och två yngre syskon med familj/respektive. Vi bodde i mina föräldrars stuga i Granskärsviken (vid havet utanför Innertavle, för den som är bekant med Umeås geografi). Åka båt, fiska abborre och äta nyfångad abborrfilé hann vi bl a med. På bilden ovan ser ni båda jubilarerna - när Johan ror oss genom kanalen mellan Granskärsviken och närliggande Ulterviken. Under denna fisketur träffade vi dessutom på fyra kanadagäss med var sin unge - det har vi aldrig varit med om förut!

Umeåbesöket innebar dessutom att vi - viktigast av allt - fick träffa lillasysters nye pojkvän. Som (förståss) visade sig vara en riktig toppenkille! Att han enbart behövde ytterst begränsad debriefing, trots att han vid ett och samma tillfälle utsattes för större delen av Jonsson-klanen, visar ju också att det är en stabil kille!

När Johan och jag under eftermiddagen styrde hemåt Luleå igen fick vi till vår bestörtning ta del av händelserna i Oslo via radions nyhetssändningar. Ville först inte tro att det var sant, utan att vi hamnat mitt i någon radioföljetong av Anne Holt eller Jo Nesbö... Men så väl var det ju tyvärr inte... i fortsättningen kommer alltså Johans födelsedag att förknippas med ett terrordåd...

How to be British

Om man håller på att drunkna i Storbritannien är det säkrast att veta hur man ska uttrycka sig! ;-)

Häst med servostyrning

När jag kom till stallet för att rida Lára hade Sylvia ännu inte hunnit hämta upp hästarna från "nattbetet". Det var lite "pyssel" att få upp båda flockarna, men under tiden hann ösregnet först övergå i duggregn och sedan sluta helt. Visserligen har vi knappt haft något regn i sommar, så det skulle säkert behövas mer, men jag var ju tacksam för uppehållsväder när jag skulle rida!

Efter några pass på ridbanan för repetition av Sylvialektionen tyckte jag det var dags att rida ut igen. Det var roligt att upptäcka hur mycket nytta jag hade av lektionsridningen även när jag red ut! Kunde t ex få henne att sträcka ut framåt-nedåt i "muskelbyggarskritt" flera längre sträckor . Längre för att vara Lára alltså. Har kommit på att jag ska bestämma i förväg hur långt vi ska skritta - t ex förbi tre kraftledningsstolpar. Annars är hon expert på att övertyga en om att man skrittat JÄTTELÄNGE redan efter 15-20 meter!

Vi jobbade även med att länga halsen i tölt och det är betydligt mycket lättare när man rider ut än när man töltar på volt - traven ligger inte alls lika nära. Lyckades även prestera en sträcka ökat tempo tölt, som jag var riktigt nöjd med! Hade henne riktigt samlad innan - och det blev verkligen "drag under galoscherna" när jag bad henne öka. Det är roligt att "känna på" ett högre tempo ibland, även om hon förståss bara orkar korta sträckor ännu.

Det svåraste vi gjorde var samlad skritt - eller kanske man ska säga försök till samlad skritt?! Jag kände bara "Ge mig ett staket att ta stöd mot, eller i alla fall två skänklar till!!!" För multi-gångjärns-Lára ålade sig som en mask och jag hade stora problem att försöka rama in henne... Antar att jag kommer att få jobba MYCKET med det på Atlikursen - och det behöver jag ju verkligen!

Att rida Lára är lite som att köra en bil med mycket känslig servostyrning - det gäller att tänka sig för och ta det lite försiktigt! Jag gjorde denna reflektion när jag på femte försöket tillslut lyckades fatta höger galopp. Hade ställt henne ordentligt åt vänster inför sista fattningen och när jag skulle ställa om till höger igen var det som att hon tänkte vända runt på vägen i galopp! Det är VERKLIGEN lärorikt att rida olika hästar! Visst är det roligt med en egen häst - men man blir också väldigt insnöad på hur just den hästen ska ridas...!

Sadeln är föresten putsad nu - jag bättrade mig faktiskt tillslut! Här kan det kanske passa att citera den skånske författaren Fritiof Nilsson-Piraten (som f ö var god vän till Johans morfar). På hans gravsten på Ravlunda kyrkogård står det: "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972." Aldrig för sent att bättra sig m a o!

A girl with attitude!!!

Har fått en ny dos av "lyckopillret" Lára idag! Men hon var tydlig med att påpeka att hon verkligen inte är någon "mesig vallack"... det här är en tjej med MKT attityd! Trots att hon ÄLSKAR att bli riden så avskyr hon att bli sadlad - och visar det MKT tydligt. Det gäller att binda henne riktigt kort - eller mellan dubbla kedjor - annars har man snart hennes tänder sittande i armen... Idag gjorde jag missen att tränsa direkt efter att jag sadlat (brukar annars ge henne en liten paus så att ilskan ska hinna rinna av henne) och då gjorde hon faktiskt ett försök att bita mig, även om hon normalt inte har något emot tränset.

När vi sedan kom in på ridbanan blev jag tvungen att ryta till ordentligt flera gånger innan hon lät mig sitta upp. Men sedan var hon så där fantastiskt rolig att rida som hon alltid är - och då förlåter man ju det mesta!

Efter igångskrittningen blev det "ökat tempo skänkelvikning" på volt innan jag lyckades "hitta bromsen" - verkligen en ny situation för mig som är van att behöva DRIVA för att ö h t få hästen att korsa ordentligt bak...!!! Joggade igång lite med tölt längs spåret och sedan försökte jag mig på tölt på volt då jag ville att hon skulle länga halsen... och visst längde hon halsen när jag bad om det men då blev det ju genast trav...

Insåg efter en stund att jag måste ha henne mycket mer samlad i tölten för att detta ska fungera - lätt att glömma samlingen när hästen har så lätt för tölten! Alltså gick jag ut på spåret igen och började med samlad skritt. Här kom damens attityd fram igen - oj, så irriterad hon blev, för det är ju faktiskt JOBBIGT att samla sig! Särskilt när man varit mammaledig och tappat alla musklerna! Men även om hon protesterar initialt är hon väldigt mycket lättare att samla än både Feykir och Snarfari - det gäller bara att jag är tjurig och har timing med drivning & eftergifter. Men jag behöver inte driva så att benmusklerna domnar och hon vräker sig aldrig i handen - tacksamt för en klen typ som jag!

Efter en stunds protester fick jag så min samlade skritt med eftergift - och kunde smyga iväg i tölt. Vilken härlig tölt det blev - "med rygg"!!! Hon är ju en häst som, precis som salig Reykur, kan tölta i alla lägen. Men det är verkligen skillnad på tölt och tölt!!! Det gäller bara att göra förhållningar tillräckligt ofta för att hon inte ska dra iväg i tempo - "ju snabbare desto bättre" är ju Láras motto!

Med denna samling som utgångsläge gick det betydligt bättre att länga halsen på volt utan att hon gick över i trav! Och när jag sedan som belöning lät henne sträcka ut framåt-nedåt i trav på volten höll hon traven jättebra, utan att gå över i tölt. (Det är nämligen så att när vi töltar på volt går hon gärna över i trav när jag ber henne länga halsen. Och när vi travar på volt så slår hon gärna upp i tölt istället...gångarterna ligger så nära varandra och marginalerna är så små. Det gäller för mig att lära mig nyanserna!)

Efter en skrittpaus började vi om med samlad skritt och sedan samlad tölt på volt i höger varv också, med lika bra resultat. Och till min glädje gick det sedan utmärkt att hålla traven på samma volt - när jag erbjöd det! Högervarvet brukar annars vara det svårare. Oavsett gångart så skulle jag dock önska mig MINST två skänklar på varje sida när vi rider på volt! För det är som om hon har gångjärn överallt och verkligen inte lätt att lyckas rama in henne ordentligt, så att hon inte "försvinner iväg" åt något håll med någon bog eller med bakdelen...!

Johan var med till stallet idag och medan jag red var han bussig och bytte till sommardäck på min hästtransport. Har haft transporten som förråd till Feykirs hö (enligt veterinärens ordination åt han torrhö ända sedan fångutbrottet i mars - medan övriga hästar har ätit hösilage) så det har inte känts prioriterat att skifta däcken tidigare. Men nu är allt hö urlastat och det är dags att boka in den på service innan besiktningen, så det var bra att få sommardäcken på plats tillslut!

För att Johan inte skulle behöva vänta hur länge som helst på mig stod jag därför över sadelputsningen - idag igen. Får väl köra med den klassiska "Det är aldrig för sent att bättra sig. Nej, jag vet det - därför väntar jag ett tag till!" ;-)

Häst-abstinensen botas!

I går kväll kom vi hem från Storbritannien. Vi flög direkt från London till Luleå - tack för det SAS!!! Och i morse ville jag ju genast åka till stallet för att bota den värsta hästabstinensen! Väl där kunde jag konstatera att Lára lyckats trampa av sig ena framskon - och hur jag än letade lyckades jag inte hitta den i hagen... Men hon hade i alla fall gjort det mycket prydligt, det verkade inte ha lossnat minsta flisa ur hoven.

I o m att hoven såg så fin ut bestämde jag mig för att ändå rida en stund på ridbanan. Hade min egen sadel på henne för första gången - den är verkligen så SKÖN att rida i! Och tack vare att hon fortfarande är ganska rund så passade den riktigt bra. (Hade hon varit sitt normala, slanka jag hade den antagligen varit för vid.) Tränade mycket "Atli-vändningar" i skritt, men även lite tölt och trav på volt. När jag ridit pysslade jag en bra stund med Lára, tvättade bl a svansen. Sedan kom Sylvia hem och slog på en ny sko, så i morgon törs jag rida mer! Behöver verkligen repetera hela Sylvialektionen - hann ju tyvärr bara rida en gång till efter lektionen innan vi åkte utomlands.

När Lára väl var riden, ompysslad och åter hade skor på alla fyra hovarna fick hon gå ut i hagen igen. Sedan passade jag på att gå igenom och tvätta mina borstar, samt väskan jag förvarar dem i. En sen "vårstädning" skulle man kunna säga. Borde även ta tag i att putsa sadeln, för det var läääänge sedan sist... Det kanske blir i morgon!

One week in UK!

Har just kommit hem från en trevlig vecka i Storbritannien! Johan fotade förståss en massa fina bilder, men Blogger verkar tyvärr inte vilja att jag lägger ut fler än tre... så snart jag försöker med en ytterligare så hänger det sig... så ni får hålla till godo med dessa! Ovanstående bild visar den fantastiska utsikten från vår enorma svit (!!!) på hotellet i Torquay! Orten ligger på det som kallas Storbritanniens riviera - och där växer faktiskt palmer!

Resan inleddes med två dagar i Bath - precis som vår kyrkby ett av Unescos världsarv. En MKT vacker gammal stad, där rommarna redan för 2000 år sedan byggde ett thermalbad vid den naturligt varma källa som finns där. Sedan körde vi till Torquay och därfrån gjorde vi även utfärd ner till Cornwall - med oerhört vacker natur! Om Blogger blir på bättre humör ska jag lägga ut några bilder därifrån också!

Resan avslutades med två dagar i London - och bilden ovan är faktiskt fotad mitt inne i storstan, inte alls i någon lantlig by, som man kan tro... Och när vi gick längs gatan började jag plötsligt vädra hästdoft! Det visade sig att ihopbyggt med alla bostadshusen längs gatan fanns Hyde Park-stable! Det finns tydligen drygt 8 km ridvägar i Hyde Park, men de hade inte en endaste hage, så jag tycker lite synd om hästarna...

Hyde Park stable.

Besökte även tre ridsportbutiker i London och kunde konstatera att om dessa tre är representativa för brittiska ridsportbutiker så är det VÄLDIGT synd om engelsmännen!!! Det hade nämligen knappt några grejor alls! :-O Eller vad sägs om två träns (ett svart och ett brunt, det ena cob och det andra fullstort) ett fleecetäcke tre schabrak och en vojlock...

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha ett schabrak i de islänska färgerna (mörkblått med rött kantband och vit passpoal - visst låter det snyggt??!) Och eftersom det även är de brittiska färgerna tänkte jag mig att jag skulle kunna hitta ett sådant på resan. Men inget av de tre schabraken hade den färgsättningen... Så ska min nya häst (för en ny häst måste det ju bli tids nog) få ståta i de islänska färgerna får jag uppenbarligen satsa på att hitta ett här hemma!

Om någon vill läsa mer om vår resa finns mitt "resereportage" här: http://www.resdagboken.se/m/JohanAnna/storbritannien-2011-425761/dagbok/

Tyvärr har de en hel del problem på resedagboken f n - tydligen har man lanserat en ny version som visat sig ha en hel del problem... så vi har hittills bara lyckat ladda upp en enda bild där... Inte bara Blogger som trilskas f n alltså! Men det kommer förhoppningsvis fler bilder framöver

Vaaart å´ schwååårt!

...som man säger i Västerbotten. Skulle väl kunna översättas till "så varmt att det är jobbigt". Hade därmed varit en perfekt dag för en tur ut i skärgården... men jag ville ju RIDA så det blev en sväng till stallet istället. Johan var med och han går ju ingenstans utan minst en kamera, så här kommer lite bilder också! På bilden ovan jobbar Lára så bra med magmusklerna att man inte ser så mycket av "fölmagen"! Men hon har ju alldeles för lite muskler och kondis ännu för att man ska kunna börja kräva så mycket i tölten.

Red Lára på ridbanan för att repetera övningarna från gårdagens lektion. Efter tips från Sylvia tränade jag lite extra på trav på volt - att kunna hålla nere tempot UTAN att Lára går över i tölt. Dessutom en hel del "Atli-vändningar". Jag kommer att få rida Atli-kurs sista helgen i juli på Lára och då skadar det ju inte att ha "tjuvtränat" lite... (När jag red Snarfari på första Atli-kursen hade jag aldrig ens suttit på honom innan, kom hem från Dubai kvällen innan... Inte optimalt!)

Lára lyssnar mycket på vikten, så precis som det mesta annat verkar Atli-vändningarna inte så svåra för henne. F f a inte i tölt. När jag gjorde dem i skritt hade jag dock lite problem med vändningarna åt höger - hon vände snarare runt framdelen än runt bakdelen... Vet inte riktigt hur jag ska få till det... när jag red vändingarna med Snarfari sa Atli att jag skulle ha innerhanden helt stilla, men kanske jag ändå skulle testa med ledande tygeltag på den här hästen? Ja, det där får vi helt klart jobba vidare på i alla fall!

Nu blir det dock en veckas riduppehåll för mig. Men det är skönt att jag kommit igång så smått med ridningen igen, den betyder så mycket för mig både mentalt och fysiskt! Och nu behöver jag inte gruva mig för att åka till stallet - den tröskeln har jag kommit över!

To be, or not to be...hästägare

Varför utsätter man sig egentligen för att ha häst - när man vet att det innebär att man någon dag i framtiden kommer att behöva fatta det svåraste av beslut??? Jag har verkligen undrat den senaste tiden... Men idag fick jag en påminnelse om varför det är värt det: red lektion för Sylvia på Lára och det var verkligen ett riktigt "lyckopiller"!!!





Fast inte helt odramatiskt... damen är ju under igångsättning efter "mammaledighet" och det var första gången på 1,5 år som hon var på en ridbana. Och då måste hon ju stämma av ordentlig ifall hon verkligen MÅSTE gå på volt m m.





Intressant nog verkar hon ha betydligt fler leder än vanliga hästar... hon verkar kunna böja sig åt alla möjliga håll - samtidigt. Det gäller att verkligen rama in henne ordentligt, finns minsta "hål" någonstans så försvinner hon ut där... Men när man lyckas få henne mellan hjälperna är hon så ROLIG att rida!

Och så otroligt ambitiös! När vi började jobba med sidförande ville hon först INTE vara med, så det krävdes en hel del övertalning. Men när hon väl accepterat att det skulle sidföras korsade hon benen så att hon nästan gick ner i spagat - fast tvärt om! Och fort gick det - hon gör helst allt i 180 knyck ifall hon får bestämma. Verkligen en ny situation för mig! Istället för att kämpa för att få hästen att ö h t korsa bak (Feykir och Snarfari) hade jag här fullt sjå att försöka ta ner tempot i skänkelvikningarna...!!! Fanns en klass "ökat tempo skänkelvikning" så skulle Lára dominera totalt!

Som sagt, att rida lektion idag var som att få ett lyckopiller! Nu minns jag varför man vill ha häst!

Reykja!

Måste få gratulera Anna H, Reykurs sista matte som gav honom så fina sista år. Hennes fina Kolbrá har nämligen nedkommit med ett stoföl! Stort GRATTIS!!! Och jag blev alldeles "varm i hjärtat" när jag fick veta vad lilla underverket ska heta: Reykja!

Puh!!!

...nu har jag gjort det: varit tillbaka till stallet igen, för första gången när inte Feykir längre finns där. Hade bestämt att jag MÅSTE dit i veckan, för antagligen skulle jag bara gruva mig mer och mer ju längre jag väntade. (Tänker mig att det är ungefär som när man ramlat av en häst och ska upp i sadeln igen så fort som möjligt.)

Jag visste verkligen inte hur jag skulle reagera när jag kom till stallet, skulle jag bryta ihop totalt? Hade faktiskt riktig hjärtklappning när jag körde dit... men som tur var gick det bra. Inte utan tårar, självklart, men bättre än jag hade kunnat hoppas. (Fast jag undvek noga att titta bort mot Feykirs tomma hage.)

Fick låna Lára för att rida ut en sväng och det finns ju verkligen värre ställen att gråta på, än på ryggen till en naturtöltande häst! De flesta människor jag träffade avstod dessutom mycket taktfullt från att nämna Feykir och det var jag tacksam för.

Framöver gäller det att åter kunna förknippa stallet med lite roligare saker. Och redan i morgon kommer jag att få hjälp med det, för Sylvia har lovat att jag får rida lektion på Lára. Har flera gånger tänkt att jag skulle behöva några lektioner för att lära mig hur jag ska jobba med henne - hittills har jag mest bara ägnat mig åt motionsridning. Planen är sedan att även rida på fredag, för efter det dröjer det någon vecka innan jag har möjlighet att rida igen. Och då borde det kännas lite lättare ifall jag redan hunnit vara i stallet tre gånger.

Tack!

...för alla tröstande ord via bloggen, mejl och sms!





Oj, vilket stort tomrum Feykir har lämnat efter sig i mitt liv... För första gången på 15 år har jag ingen häst - jag som (i princip) varit i stallet 5 dagar/vecka förutom när jag varit bortrest... Vad gör man när man inte har en häst att pyssla om och rida??? Idag kom jag på mig själv med att tänka: "Jag åker till Feykir i kväll, när det blivit lite svalare." Men så kom jag ihåg att det inte längre finns någon Feykir att åka till... Och det är ju inte bara min vän och roliga ridhäst jag förlorat - utan även min sjukgymnast/personlige tränare...





Snart tror jag ändå att jag ska vara redo att åka till stallet igen... tänker mig att det är ungefär som när man ramlat av och så snabbt som möjligt ska upp i sadeln igen. Väntar jag för länge så är risken att det bara känns jobbigare och jobbigare att åka dit...

Tack igen för all omtanke - det värmer verkligen!!!

Farväl, finaste Feykir...

Matte tar farväl sista kvällen.

Nu behöver finaste, finaste Feykir inte ha ont mer utan betar på de evigt gröna ängarna tillsammans med Reykur, Krummi och de andra som gått före...

Det är så sorgligt... Hade verkligen klamrat mig fast vid hoppet att Feykir skulle kunna bli bra, om han bara fick ordentligt med tid. Men istället vände det och han blev snabbt bara sämre och sämre och sämre... Han försökte förtvivlat avlasta sina onda framhovar, måste han vända backade han runt och han låg gärna ner.

Det enda som var värre än att behöva ta det definitiva beslutet, var att se honom plågas så... Fick stöttande ord från Lasse, veterinär på Djursjukhuset: "Du har gjort allt du kan och nu återstår bara att tänka på Feykirs värdighet... Det är ett tungt beslut men utan tvivel det enda alternativet och i rätt tid."

Sylvia har verkligen varit ett ENORMT stöd i detta svåra - hon & KG var t o m med när det var dags, för jag orkade inte själv. Kändes så bra att veta att Feykir hade sällskap av två personer som han kände sig trygg med. En helt uppriven matte skulle antagligen bara oroat honom istället.

Det ingår ju i att äga ett djur att man också någon gång måste fatta det svåraste av beslut, men jag hade ju verkligen trott att vi skulle få MÅNGA fler år tillsammans. Nu fick han bara bli 11 år, 1 månad och 1 dag... Men han behöver inte plågas längre - och det är verkligen en stor lättnad!

Han har fått en grav på hästkyrkogården i Västmark, bara en knapp mil från Mariebäck. Och någon gång i framtiden kanske jag t o m orkar åka dit. Hur som helst känns det fint att han har en plats där.

TACK finaste, finaste, finaste Feykir för alla fina minnen!