Gott Nytt År alla bloggläsare!!!

Hoppas att ni fortsätter läsa min blogg även under 2008!!!

Måste föresten berätta - jag fick en jättefin present av Eva och Emelie idag! Pappersnäsdukar med en jättefin, vit häst på - som nästan ser ut som Reykur! Sådana där fina som man inte kan använda... inte kan man ju snora på Reykur!!! Men man kan titta på dem och bli glad!

Med fara för eget liv!!!

Jag började nyårsafton med att lunchfodra i stallet och satt sedan i Josefshallen och åt min frukost när Eva och Emelie kom. Eva skulle ha "halva släkten" på turridning idag - först ett gäng som skulle rida kl 10 och sedan nästa gäng kl 11. Första gänget hade precis anlänt till Mariebäck när Feykir och jag gav oss iväg på vår ridtur. Vi skulle rida samma runda som turgängen "Vi får väl se om ni hinner upp oss!" skojade jag. Jag skulle bara ha vetat...

Jag och Feykir hade inte ridit just den här rundan på länge och det började så bra, först med fin tölt och sedan lite härlig galopp också innan det blev tvärstopp - bokstavligen! Vi hade kommit till ett ställe i skogen där det alltid är väldigt blött och lerigt när det är barmark, så det krävs oftast lite övertalning innan Feykir vill passera. Jag hade hoppats att det skulle vara fruset nu, men ett litet flöde med rinnande vatten gjorde att det bara var tunn is med vatten och lera under.

Feykir provade att ta ett mycket tveksamt steg ut på isen, men när den brast och han hamnade med framhovarna nere i den blöta geggan hoppade han bakåt igen. (Jag har väl nämnt tidigare att han har vattuskräck...?!) Sedan var det helt enkelt omöjligt att få honom att fortsätta framåt! Jag kämpade på till dess jag hade kramp i benen utan att få honom att ta ett enda steg ner i geggan. Provade att sitta av och gå före, med enda resultatet att jag fick iskallt vatten i skorna... medan Feykir stod kvar som en staty monterad på ett betongfundament... Satt upp igen och gjorde nya försök, men Feykir ville INTE utan började istället stegra sig i protest!

Vid det här laget hörde jag klapprandet av hovar nere på vägen och förstod att Eva snart skulle komma med sitt första turridningsgäng. Det blev vår räddning - annars hade vi nog stått kvar där ännu! Eva skrattade gott när hon såg oss, men berättade sedan att senast hon hade en tur blev hon tvungen att själv rida en av turdeltagarnas hästar över detta ställe för att de skulle kunna fortsätta. Den här gången passerade dock alla turhästarna utan problem. Men kvar stod Feykir och våndades... Han ville INTE gå ner i det där otäcka, geggiga vattnet! Men han ville INTE heller bli lämnad ensam kvar! De andra fick stå och vänta på oss en stund, men tillslut tog han två tveksamma steg ner i geggan och gjorde sedan ett jättteskutt upp på fast mark igen. Sedan var han så stressad att han rusade framåt, men som tur var stod Eva med sin häst tvärs över stigen så han var tvungen att stanna. Det var en mycket uppjagad häst som stod där och flåsade våldsamt - han hade antagligen ett riktigt rejält adrenalinpåslag! (Hade turgängen kommit tidigare hade det väl inte behövt bli riktigt så här spännande för Feykir, men nu hade han ju verkligen haft gott om tid att jaga upp sig över det där livsfarliga, geggiga vattnet...) Eva och jag kom fram till att turgänget skulle tölta en bit, med mig och Feykir sist, så att han skulle få springa adrenalinet ur kroppen.

Sedan kunde vi passera två lite djupare diken också - båda ganska smala så Feykir hoppade över. Resten av ridturen fick Feykir fortsätta att hålla sig längst bak i ledet. Jag passade på att trava ganska mycket när han hade en häst framför sig så att han blev tvungen att trava ganska sakta. Om jag försöker bromsa honom i traven blir det oftast tölt istället - eller grisepass ifall det sluttar lite utför. Det här blev alltså väldigt nyttig träning för honom!



Den här bilden skulle förställa en mycket nöjd Feykir som efter ridturen både fått äta kraftfoder och sedan rulla sig rejält i snön! Men det var visst något fel på kamerainställningarna... Nåja, om ni tittar riktigt noga kanske ni ändå anar all snö som han mycket omsorgsfullt gnuggat in i pälsen!

Fotograf saknades, tyvärr...

Åkte till stallet med klippmaskinen "i högsta hugg". Idag skulle jag klippa Feykir på halsen och mellan frambenen igen. Förhoppningsvis - om klippmaskinen behagade fungera. Sist jag klippte gav den nämligen upp när jag bara kommit halvvägs... Motorn gick och skären rörde sig, men inga hårstrån gick av. Den gången fick jag som tur var låna Sylvias klippmaskin och klippa färdigt - för Feykir såg verkligen inte klok ut när maskinen hade lagt av! Nu hade jag i alla fall plockat isär, rengjort och smort riktigt noga och den visade sig fungera betydligt bättre, om än inte perfekt. Mellan frambenen gick det tyvärr inte att klippa, där var han både lite fuktig av snön och dessutom var pälsen extra tjock eftersom jag missade att klippa där sist. Men halsen och bogarna gick bra, bara jag inte rörde maskiner för snabbt. Det är nog helt enkelt dags att lämna in skären på slipning. Undrar vem/vilka som gör sådant här i Luleå?

Red ut på min nyfriserade häst tillsammans med Fia och Lukka. Även Sylvia följde med en bit, med samma träningshäst som igår. Hon red korta intervaller tölt, eftersom det bara är tredje dagen hon rider riktig tölt på den hästen. Det borde nog egentligen Feykir och jag göra också - direkt efter igångsättningarna brukar tölten vara bäst. Fast i vårt fall beror det väl inte på att hästen inte orkar utan på att ryttaren börjar slarva och låter hästen dra iväg i tempo... Feykir var ganska busig så jag fick gräla lite på honom. "Han har ju lite problem att fokusera på arbetet..." konstaterade Sylvia.

När Sylvia sedan vänt hemåt igen insåg Fia och jag efter en stund att vi verkligen skulle ha haft en fotograf tillhands! Tänk er fem svarta djur som springer i bredd på en vit vinterväg: längst ut på var sida en töltande häst och där emellan tre travande hundar. Det såg riktigt läckert ut!!! Men eftersom ingen paparazzi fanns tillhands får ni bara tänka er detta.

Vi red ganska långt, men ridturen tog ändå inte mer än knappt 1,5 timme för vi hade galopperat en hel del på hemvägen. Jag var väldigt glad åt att jag hade klippt Feykir igen - för trots ridturens relativt höga tempo var han inte alls lika svettig som när vi i förrgår bara ridit 30 minuter!

Feykir avslöjade sig själv...

En riktigt härlig vinterdag - med 8 minusgrader, snö och solsken! Hämtade min rimfrostiga häst i hagen för att rida en sväng. (Hm... hämtade var ordet... komma när matte ropar verkar tyvärr inte längre aktuellt...)



Med stadiga skänklar som stöd korsade Feykir vägen över bäcken utan något större trauma. Red bilvägen bort mot Alviksträskhållet - men inte in i byn. Tränade tölt idag. I början var Feykir väldigt busig, kastade med huvudet och hade sig, men sedan skärpte han till sig. På hemvägen försökte jag rida riktigt låååångsam tölt. Men Feykir hävdade bestämt att han inte kunde tölta så långsamt... Sista biten hem hade vi sällskap med Sylvia som red en av sina träningshästar, som precis lärt sig tölta. Det var så sent som igår som Sylvia för första gången bad hästen om tölt - "OK" sa hästen och töltade! Fast, då hade de jobbat med att förbereda tölten i flera veckor. Det är väl oftast så - att om bara förberedelserna är tillräckligt grundliga så blir det för det mesta bra!



När vi skulle passera över bäcken igen blev det ett riktigt elddop för Feykir. Sylvia galopperade nämligen uppför den lilla backen med träningshästen, men jag bestämde att Feykir och jag skulle skritta resten av vägen tillbaka till stallet. Oj, så gärna han hade velat galoppera han också!!! Istället blev det tölt i microtempo när jag försökte få honom att skritta. Nu kunde han alltså plötsligt att tölta extremsakta - när motivationen var maximal. Tala om att han avslöjade sig själv!!!

Feykir och grabbarna äter lunch efter vår ridtur.

Feykir fick föresten två positiva omdömen av Sylvia idag. Först när vi töltade tillsammans på hemvägen kommenterade hon att han var så ren i takten. Tillbaka i stallet påpekade hon dessutom att han inte alls blivit tjock i vinter. Jag håller tummarna för att det håller i sig så att han inte blir så där JÄTTETJOCK som förra vintern... Ni kan ju bara titta på min startbild på Lillhästens hemsida så ser ni... Men då hade vi så stora problem med galoppen (som skulle visa sig bero på skevheten i korset) att vi inte kunde konditionsträna ordentligt. Nu kan vi galoppera hur mycket som helst - så förhoppningsvis kan vi hålla honom i form!

När jag kom hem ringde Eva. Hon hade varit på fest i går kväll och där träffat en kvinna som hade islandshäst på Örnäs av alla ställen! När Eva fick höra detta sa hon genast "Där bor ju våran Reykur också!" Då berättade kvinnan att Reykur är så oerhört populär på ridskolan! Det har vi ju hört förut, men Eva och jag kan bara inte höra det nog många gånger! Kvinnan berättade också att hon hade varit med på ridläger på Örnäs i somras och det hade förståss varit jättebra. Eva och jag har pratade lite löst om det förut - tänk att få åka ner och rida för Nina K i fem dagar! Men då skulle jag ju ha velat ha Feykir med mig och rida honom (Eva skulle förståss rida Reykur). Synd att det är så låååångt att åka! Det måste nog stanna vid en dröm.

Feykir blasé...

...idag var det inte tal om att komma när matte ropade... så intressant är hon ju inte... Underbart är kort med andra ord!

Det höll redan på att skymma när vi red ut och dessutom finns det förmodligen kylskåp som är smidigare än känner mig idag - så det blev ingen lång ridtur. Kändes bäst att ta det lite lugnt, ska förhoppningsvis rida många dagar i rad nu!

Valde skogsvägarna bakom stallet: varvade trav och galopp längs den ena och töltade längs den andra innan vi skrittade hem. Feykir var pigg men faktiskt riktigt fokuserad på uppgiften! Inte ens en skogsmaskin ute i skogen fick honom att reagera. Fast när vi var nästan hemma blev det ändå rejält spännande... man kunde ju höra ljudet från fölens hovar mot snön när de busade i sin hage...

Feykir hade hunnit bli ganska svettig under den korta ridturen, men så var det bara 0,5 minusgrader också. Jag skulle verkligen behöva klippa honom igen på halsen och mellan frambenen, pälsen har hunnit växa ut så mycket där. Fast prognoserna säger att det nya året - som så ofta - ska börja med en rejäl köldknäpp så jag kanske vänta lite. Det känns lite onödigt att klippa precis när det ska bli kallare.

Häst till salu (OBS - absolut inte Feykir!!!)

"Arselponny säljes billigt eller skänkes bort till första bästa. Ev. kan jag betala er för att ta honom. Halvdana gångarter och knackig hoppteknik.Totalt talanglös (sämst i sörmland) på både hoppning och dressyr samt ett riktigt nervvrak i skog och mark. Utger sig för att vara trafiksäker, är det dock inte. Ej omtyckt av domare. Ständigt ngt överviktigt, mycket svår att hålla i form, päls som en grizzlybjörn på vintern. Dåligt psyke, främst vidtävling. Går aldrig eller mycket sällan bra. Kan inte någon dressyrrörelse ordentligt. Har ett flertal olater såsom bockning och tungrullning. Kastar av sin ryttare i 95,6% av fallen vid hopptävlan. Har svårt för hinder över30 cm. Kan reagera starkt på stenar, träd, barr, myror och löv vid skogsridning."

Hittade den här annonsen på nätet och tyckte den var så KUL! Något säger mig att den här ryttaren inte kom riktigt bra överens med sin ponny vid senaste ridturen... ;- )

GOD JUL alla bloggläsare!!!

...och ni är uppenbarligen inte få! Såg nyss att min blogg haft över 1600 träffar sedan mitten på oktober - jag är överväldigad!

Stort TACK till alla som läser - hoppas ni får en skön jul med trevligt umgänge och god mat samt förhoppningsvis lite snö!

Feykir ligger bra till!!!

Även idag kom Feykir direkt när jag ropade på honom! Det här kan jag verkligen vänja mig vid!

Fia var redan ute och red när jag kom till Mariebäck - synd, det hade varit kul att rida tillsammans! Vi får försöka ha bättre timing framöver.

Red bara ca 40 minuter idag också. Måste erkänna att jag faktiskt har lite träningsvärk efter gårdagen... :- 0 Upplägget idag var ett annat: fokuserade på tölten, men INTE med sidförande fram och tillbaka över vägen, som vi ägnat oss åt ända sedan Atlikursen i höstas, utan bara ställde höger-vänster för att behålla lösgjordheten. Några gånger kände jag hur han började stelna till och titta på något i skogen - men då sa jag "Nej" och ökade drivningen och det verkade faktiskt fungera. Inte ett enda tvärstopp blev det!

Skönt att hinna rida medan det är ljust - så här års gäller det verkligen att planera för detta. Fast det verkar vara fullmåne, så det hade nog varit riktigt mysigt att rida på kvällen också när fullmånen lyser upp snön! Idag är det föresten vintersolståndet - så fr o m i morgon blir det ljusare igen! Fast det lär ju dröja ett tag innan man märker skillnaden...

Äntligen hemma!

Feykir verkade faktiskt ha saknat mig - för när jag ropade på honom i hagen idag kom han direkt!



Är fortfarande groggy efter resa och tidsomställning, men längtade så efter Feykir att jag självklart ville rida en sväng! Dessutom är det lättare att ställa tillbaka till svensk dygnsrytm om man hinner vara ute i dagsljuset en stund. Det är verkligen ett trist väder vi kommit hem till... +7 grader... Det ligger fortfarande lite snö kvar i skogen och så, men vägarna är rena isgatan. Det ser verkligen extremhalt ut när isen är blöt och jätteblank, men hästarna får ju bra grepp med broddarna eftersom isen blivit lite porös.



Feykir verkade tycka att det var jätteskönt när jag borstade av honom. Trots att han är klippt i två omgångar har han ganska tjock päls och den kan säkert klia i den här värmen! Red bara en kortare sväng idag, på två skogsvägar ovanför stallet. Varvade först trav & galopp - härligt att få rida Feykirgalopp igen!!! Avslutade sedan med lite tölt också innan vi skrittade hem. Feykir skötte sig mycket bra idag - inga monster i farten uppenbarligen. Jag var väldigt nöjd efter ridturen - det är så härligt att få rida! Feykir verkade också nöjd efteråt - han fick ju sitt kraftfoder!

Här ser ni "rabies-Feykir" på spaning i skogen (med reflex på nosgrimman)

Snart på hemväg!

Nu är vi snart på väg hem. Det är sista kvällen i Saigon och den här gången har jag tillgång till dator med svenskt tangentbord.

Just när vi trodde att vi hade lärt oss hantera den hysteriska trafiken här höll först Johan och sedan jag på att bli påkörda, av två olika motorcyklar.... Nåja, vi överlevde båda två i alla fall! Annars är hemligheten här att man går "lagom snabbt" tvärs över gatan UTAN att titta på trafiken, så väjer de och man tar sig igenom det värsta trafikinferno. Anledningen till att man inte ska titta på trafiken är att man kan börja tveka och sakta in - och DÅ blir det farligt. När vi tillslut höll på att bli påkörda ändå så var det i Johans fall på en trottoar och i mitt fall en som körde mot rött ljus. Jo, det finns trafikljus i endel korsningar i den här staden (med 8 miljoner innevånare) och inte ens här får man köra mot rött ljus. I alla fall inte utan att tuta...

En bra sak med att ha häst är att om man är ute och reser och plötsligt inser att den härliga resan snart är slut - då behöver man bara tänka lite på sin häst och vips känns det som att man inte kan komma hem snabbt nog!

Det gar val ingen nod pa mig direkt...

Om det ar nagon som vill kolla hur jag har det nar Feykir ar "matteledig" sa kan ni kolla in pa www.resedagboken.se och ange "johananna" som resenar!

Favoritbilder

Sylvia red Feykir

Den här veckan - sista innan ridskolans juluppehåll - rider Sylvia ut med alla sina lektionsgrupper. För att hennes egen häst inte skulle bli helt "utnött" ska hon bl a låna Feykir idag och på torsdag. Eftersom hon inte ridit honom sedan i våras, då han fortfarande hade problem i korset och "gick med handbromsen åtdragen" var jag väldigt nyfiken på vad hon skulle tycka nu. Jag tycker ju i alla fall att skillnaden är jättestor!

Fick en rapport på telefon efteråt. Jodå, nog var handbromsen borta. Däremot tyckte hon att han var extremt ofokuserad på arbetet, han bara sprang och tittade efter spöken och monster... (Jag blev lite lättad att han gjorde så med henne också!) Hennes recept var att vara bestämd och få honom att tänka framåt istället och efter halva ridturen hade han skärpt till sig. Då var han ganska trött också - för de hade travat en hel del i djupsnö och han hade ju fått gå först.

Sedan Atli-kursen har vi knappt ridit rakt fram, utan jag har hela tiden flyttat honom för skänklarna. Nu tyckte hon att jag skulle varva med att rida rakt fram, men ställa höger-vänster för att behålla mjukheten så. För nu tyckte hon att han började kännas lite vinglig - antagligen för att han förväntar sig att alltid flytta i sidled. Jag får nog försöka boka in en Sylvialektion när jag kommer hem igen.

På torsdag får Feykir en ny "omgång" med Sylvia - det blir nyttigt för honom! Själv åker jag på semester - så det kommer att dröja lite innan bloggen uppdateras igen.

Tips för kallt väder

Var på en föreläsning med Ola Skinnarmo - ni vet han som bl a skidat till Sydpolen. Han var väldigt underhållande och sa en hel del tänkvärt. Som t ex: "Både den som säger - jag klarar det - och den som säger - jag klarar det inte - kommer att få rätt." (Detta var dock inte hans egna ord utan Henry Fords, men ändå.) Han hade många exempel på hur viktig ens egen inställning är för om man ska lyckas eller inte. Hans gode vän Göran Kropp var tydligen en expert inom området - både när det gällde att själv ha en positiv inställning i alla lägen och genom att hjälpa andra till samma sak.





Skinnarmo hade även endel tips på hur man ska klä sig för att klara kyla. (I hans fall handlade det om ner till -72 grader så han visste ju vad han pratade om!) När det gällde fötterna sa han att det viktigaste är att hålla skorna - och tjocksockarna - torra. Och det gäller att hålla dem torra innifrån. Alltså hade han först ett par tunna syntetsockar på fötterna, sedan en plastpåse och utanpå den tjocksockar. På detta sätt påverkades aldrig tjocksockarnas eller skornas värmehållande förmåga av fukten som avsöndras från fötterna när man anstränger sig.





Ett problem när det gäller att klä sig för ridning/stallarbete på vintern är ju att man växelvis svettas och blir kall. Läste t ex en test av olika sport-bh i en hästtidning där man kunde konstatera att de flesta var gjorda för att man skulle svettas kraftigt i dem under en begränsad tid, som man gör på ett gym t ex, för att sedan snabbt byta om och duscha. Men så funkar det ju inte när man håller på med hästar! Man är oftast många timmar i stallet, blir svettig när man rider och gör tyngre stallsysslor men där emellan blir man lätt kall. Då är det viktigt att plaggen närmast kroppen är riktigt tunna, så att de torkar fort innan man börjar frysa. Skinnarmos fot-tips borde också funka! Även om det som tur är inte brukar handla om några temperaturer i närheten av -72 grader här i Sverige så kan det ju vara värt att testa! Jag tänker i alla fall göra det - återkommer efter första rejäla köldknäppen och rapporterar om det fungerar!



Ett eget vintertips jag har är att använda lädergrimma. Vi har inte grimmor på hästarna i hagen och när ska ta på grimman för att ta in hästen är det väldigt mycket lättare att ta på en lädergrimma - särsklit när man har tjocka handskar på sig! På islandshästarna kan det behövas en storlek större grimma på vintern också - för att passa på deras lurviga "mammuthuvuden"!

Feykir vet hur man fjäskar!

Idag var det dags för sista ridturen för mig på ett tag... behövde alltså något att leva på länge, så jag hade bestämt mig för att träna galopp på ridbanan. Lite Feykirgalopp kan göra mig hög för ett bra tag framåt! Men det började riktigt bra redan innan!

Oftast när jag kommer till stallet efter jobbet på vardagarna så har Sylvia redan tagit in ridskolehästarna för att de ska hinna äta kraftfoder och vila lite inför kvällens lektioner. I så fall brukar de hästar som är kvar i hagen befinna sig i närheten av grinden. Men idag var alla hästar fortfarande ute - vilket innebar att de fanns någonstans där ute i mörkret i de stora hagarna... Jag kunde skymta två fuxar i skuggorna under några träd i vallackhagen, det var allt. Mina enträgna försök att lära Feykir komma när jag ropar/visslar har ju inte gått så lysande... (även om han faktiskt kommit till mig de senaste dagarna, men då har han max varit 10 meter från grinden.) Alltså ställde jag in mig på att ägna en lååång stund åt att snubbla runt i mörkret och försöka hitta min svarta häst bland träden någonstans i den mörka hagen.

Kände mig som en obotlig optimist när jag ändå först gjorde ett försök genom att ropa, vissla och klappa på godisfickan. Förväntade mig nästan att de där två fuxarna som skymtade bland skuggorna skulle börja skratta åt mig! Nästan genast hör jag dock att en häst börjar röra sig längre bort till vänster om mig. Jag blir bländad av stallamporna när jag försöker titta åt det hållet så jag kan inte urskilja någon häst, men eftersom den rör sig med så energiska steg, mycket målmedvetet mot mig förstår jag att det inte kan vara Feykir. När han har stått och glott på mig under lugg tillräckligt länge kan han möjligtvis tänka sig att komma lite nonchalant strosande åt mitt håll... Hästen närmar sig mycket bestämt och den ser faktiskt väldigt svart ut... men det är svårt att se eftersom jag måste titta snett mot lampan utanför stallet... Hästen kommer fram och buffar på mig - det ÄR ju Feykir!!! Gissa vilken häst som fick flera godisar???!!! Jag var så oerhört förvånad och överväldigad att när vi kommit ut genom grinden var jag tvungen att titta efter en gång till att det verkligen var rätt häst! Har polletten verkligen trillat ner nu, att om man kommer när matte visslar så får man godis? Det verkade verkligen så idag eftersom han kom med så målmedvetna steg och i princip direkt jag ropat/visslat första gången! Nu hade jag verkligen fått något att vara glad över! Och då hade jag ju inte ridit ännu heller!

Det har snöat ända sedan i går kväll och eftersom Sylvia ska rida ut med alla ridskoleeleverna denna sista vecka innan ridskolans jullov var jag lite orolig att ridbanan inte skulle vara plogad... Men det var den! Det hade dock hunnit komma lite ny snö ovanpå, så när vi skrittat igång med lösgörande övningar fick jag sitta av och knacka styltor ur skorna. Övergick sedan till att varva trav och galopp med förhoppningen att ett högre tempo skulle hålla skorna styltfria. Det gick bra till att börja med - fick uppleva många härliga galoppsprång! (Red bara 4-5 språng i galopp, sedan ner i trav igen och ny galoppfattning.) Vi började i höger varv som är det bästa, men jag vågade inte försöka galoppera på volt p g a underlaget. I vänster varv är det lite svårare - Feykir vill gärna hålla ett högre tempo där och nu började han halka i kurvorna... Provade att tölta lite, för om det bara är mindre klumpar i hovarna brukar de lossna av sig själva, men han fortsatte halka... Men jag hade ju redan fått uppleva många härliga galoppsprång samt dessutom lite tölt som var riktigt trevlig (hade boots p g a galoppträningen och det ger ju trevlig effekt på tölten också). Avslutade med energisk skritt i båda varven för att han inte skulle ramla ner på framdelen som han gärna gör.

Sedan fick han mumsa kraftfoder och jag passade på att "hänga" lite med honom, eftersom vi inte kommer att träffas på ett tag nu. Förklarade hur mycket jag kommer att sakna honom... men då var kraftfodret slut och han verkade mest intresserad av att få gå ut i hagen igen. Nåja, han hade ju redan fjäskat rejält för mig idag genom att komma när jag ropade så jag fick väl vara nöjd!

Artikel om ET-Maria

Norrbottens Kuriren hade ett helsidesreportage om vår equiterapeut Maria här om dagen. Hon som genom sina behandlingar har gett mig den gamla, roliga Feykir tillbaka! Här kan ni läsa artikeln:



http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=2592922

Sidförande i galopp och terränghoppning

Sylvia är på Globen i helgen (och jag är inte alls avis...jo, det är jag förståss!!!) så jag skulle lunchfodra idag. Red först en dryg timme. Eftersom vi styrketränade med låångsam, samlad tölt igår satsade jag på att lösgöra med trav och galopp längs bilvägen och några skogsstigar idag. Sedan Atli-kursen i augusti kan vi inte ha ridit många meter rakt fram... det har varit sidföra, sidföra, sidföra hela tiden. Ja, inte i galopp förståss - men i de andra gångarterna. Fast idag satsade Feykir på endel sidförande i galoppen också - när han fick syn på misstänkta monster i skogskanten.

Sedan höjde han svårighetsgraden ytterligare! När vi kom galopperande uppför en liten backe kastar han sig plötsligt från ena dikeskanten till den andra för att sedan direkt göra övergång från galopp till halt. Det visade sig att någon parkerat en bil på en liten väg som gick in i skogen och just när vi närmade oss passade människan på att starta motorn och börja skrapa rutorna! Feykir vet dessutom sedan tidigare att det gäller att vara extra uppmärksam just där, för tidigare har någon placerat ut något som ser ut som en huggkubbe vid vägkanten! Uppenbarligen tänker folk inte alls på att försvarslösa hästar ska kunna passera också!!! ;- )

Varvade trav och galopp längs en skogsstig som jag kallar "travslinga 2" och som leder upp på en höjd. Skrittade ner till vägen igen där vi svängde in på "travslinga 1" för mer trav och galopp. Denna slinga kallar jag ibland lite kaxigt för vår terränghoppningsbana - för det finns faktiskt tre små stockar att skutta över! Även denna slinga leder upp på höjden och när vi skrittat ner blev det ytterligare ett varv på "terränghoppningsbanan" innan vi vände hemåt.

Efter lite samlande övningar red vi lite tölt och jag testade att låta honom höja tempot lite - samtidigt som jag fortsatte att sidföra fram och tillbaka över vägen. Det gick riktigt bra! Fast riktigt som den ökade tölten man fick se från Globen igår var det ju inte förståss... Ni får ge oss några år till! ;- )

Det är föresten inte klokt att vi ska göra det så svårt för oss när vi ska tävla islandshäst! Ställa sådana krav på lösgjordhet och samling (korrekt arbetstempo tölt motsvarar samlingen i piaff eller passage) samtidigt som vi rider långa sträckor rakt fram. Hur svårt som helst ju! I "vanlig" dressyr ser de minsann till att variera ridvägarna hela tiden, vilket gör det mycket lättare att behålla både lösgjordhet och samling. Mycket smartare!