Gott Nytt År!!!

Gott Nytt År önskar Hamingja och jag alla våra blogg- läsare!!! Med en bild Johan fotade på nyårsfyrverkerierna i Luleås Norra Hamn för några år sedan. Jag åkte till Mariebäck på förmiddagen idag - ville för säkerhets skull kolla att Hamingja inte fått feber. Men till min lättnad var tempen fortfarande normal. Det är lite svårt att veta hur länge jag ska låta henne vila - hon har ju BARA hostat när vi travat, aldrig i skritt och har dessutom varit hur pigg som helst... Men några dagar till tänker jag vänta i alla fall innan vi gör ett nytt ridförsök.

Innan jag släppte ut henne i hagen igen hann vi ha en liten mysstund när jag kliade runt hennes öron - det gillar hon verkligen! Tillslut var hon faktiskt så avslappnad att hon ville stå med huvudet på min axel! MYSIGT!!! 

Hamingja har "hästhosta"...

 

Favoritbild i repris: Hamingja, Hremsa, Mysla och Ljufa som föl/unghästar!

Efter morgonfodring av hästarna och egen frukost i Josefshallen var det dags för mig och Hamingja att rida ut. Men först kollade jag för säkerhets skull tempen på henne, eftersom hon hostade vid ett tillfälle i förrgår och sedan ett par gånger när vi red igår. Men när tempen visade sig vara helt normal (37,5) drog jag samma slutsats som igår - att det antagligen varit damm från hö som retade i halsen på henne (balen vi tar ur just nu har ovanligt korta strån, så det kanske blir lite damm som hästarna får i sig trots att de går ute på lösdrift). 

Förutom ett par hostningar var hon ju dessutom riktigt pigg både i förrgår och igår varför det inte kändes troligt att hon hade någon infektion i kroppen så jag sadlade och red iväg i riktning mot Torrbergsvägen.  Så länge vi skrittade märktes inte heller något idag, men så snart vi höjde tempot lite började hon hosta så jag bröt av till skritt igen. Gjorde ett nytt försök att öka tempot en stund senare men när Hamingja återigen hostade några gånger bestämde jag mig för att bara skritta en sväng längs (den nu väldigt väl upptrampade) stigen mot Torrbergsvägen och sedan vände och skritta tillbaka hem. 

När vi kom tillbaka ner på bilvägen hade vi hunnit skritta ganska länge, Hamingja hade inte hostat en enda gång till och kändes dessutom så oerhört pigg så jag bestämde mig för att göra ett nytt försök att öka tempot lite. Men redan efter ett par travsteg kom hostan tillbaka - så det var bara att sakta av och låta henne skritta sista biten hem. När jag sedan satt av utanför stallet såg jag att hon dessutom hade lite snor i näsborrarna... Då var jag VÄLDIGT glad åt att jag kollat tempen innan vi red ut så att jag visste att hon varit feberfri. (För nu direkt efter ridturen skulle ju tempen inte vara lika tillförlitlig.) Och så länge hon inte har feber ska det förhoppningsvis bara behövas några vilodagar för att hon ska bli frisk igen. 

Härligt, härligt och farligt, farligt...!!!

Det är VACKERT ute så här års - SÄRSKILT med Hamingja i förgrunden!

Fast jag skulle vilja ta ett allvarligt snack med SMHI om regnet som kom i natt och dagens plusgrader... VÄLDIGT onödigt!!! I avsaknad av snösulor hade jag bestämt mig för att rida längs bilvägen för att undvika styltor i hovarna - och det skulle visa sig vara en riktig bedömning.

När vi följde vägen bort mot sjön varvade vi uppvärmningtölt och trav. Den tidigare julledigheten hade tydligt fått Hamingja att glömma bort all vår träning för att avdramatisera pisken, för när jag nu lät den nudda hennes bakdel kom en häftig reaktion, nästan i nivå med när vi (än en gång) började projekt avvänjning tidigt i höstas... Men sedan blev reaktionerna inte lika häftiga, så helt glömt var det ändå inte.

Framme i korsningen vid sjön ("världens ände") hade jag först tänkt fortsätta bilvägen till vänster längs med sjön. Men kom på att vi kunde göra en viktig insats genom att istället rida upp ett spår längs traktorvägen i kanten av ängen vid korsningen. Där brukar vi träna galoppintervaller, men hittills i vinter har snön fått ligga orörd. Med dagens plusgrader kommer det att bli rejäl skare när vi får minusgrader igen (enligt prognoserna redan i natt) så det var hög tid att trampa upp en stig!

Det blev fyra intervaller galopp upp till skogsbrynet med skritt på lång tygel tillbaka. (Här fungerar Hamingjas "off-knapp" verkligen perfekt numera! Istället för att stressa upp sig själv mer och mer i galoppen sträcker hon direkt ut framåt-nedåt och slappnar av så snart jag ger långa tyglar efter galoppen! 

Igår var ju Hamingja för spänd för att ö h t prestera någon trevlig galopp och även idag blev hon lite spänd och hög i formen i slutet av intervallerna. Men tack vare underlaget på ängen, som gjorde att hon måste lyfta sig uppåt i varje galoppsprång, blev galoppen ändå "genom kroppen" på ett helt annat sätt än igår - då jag nästan direkt avbröt galoppförsöken för att det kändes som att kvaliteten för dagen snarare var nedbrytande än uppbyggnade. 

Efter två galoppintervaller i resp galopp (status just nu är f ö att när hon går över i galopp själv så tar hon höger galopp) satt jag av för att sadla om. Då kollar jag först alltid om sadeln sitter rakt eller snett - och nu för tiden är det faktiskt väldigt sällan som det visar sig att jag trampat den snett åt höger, vilket jag ALLTID gjorde förr. Även idag satt den kvar rakt över Hamingjas rygg och DESSUTOM hade den faktiskt knappt åkt fram alls. Det brukar den oftast göra - f f a när vi galopperar - och extra mycket när hon är blivit för rund om magen...vilket hon varit under hela hösten. 

När sommarbetet övergick till utfodring med hö gick de andra hästarna ner i vikt - även de som är högst i rang och därmed kan äta mest -  medan Hamingja på något mystiskt sätt länge höll kvar vid sina extra kilon. Men nu börjar dessa vara borta i alla fall - vilket bl a innebär att sadeln passar mycket bättre! Något annat jag upptäckte i samband med att jag sadlade om var att ridningen i snön på ängen skapat REJÄLA styltor i båda framhovarna... 

I brist på hovkrats försökte jag slå ur dem med metalländen på min pisk men utan framång... så när vi vände hemåt började jag rida längst ut på ena vägkanten, där det låg ett par cm orörd snö och därmed inte var lika halt som på resten av vägen. Och med hjälp av ett antal töltintervaller fick vi styltorna att lossna så att hennes broddar nådde ner och åter kunde göra sitt jobb. 

Idag tyckte jag att ett par av töltövergångarna blev riktigt bra, när jag lyckades hitta känslan Atli beskrev som att det skulle vara mina höfter som "sköt iväg" Hamingja upp i tölt. (Annars har jag SÅ lätt att istället falla framåt i övergången.) Och genom att - i alla fall bitvis - rida med höjd blick kunde jag också känna hur jag behövde bibehålla/återställa samlingen genom att "tänka rygga" med sätet resp lägga in ett par steg högersluta. 

Fast sedan stökade det till sig alldeles för min lilla häst... när två svarta hundar kom springande mot oss ut ur en kurva - följda av sin husse på spark. Det var Sylvia och Jannes enda granne och vi har ju träffat på dem flera gånger - men kanske aldrig med spark. Så trots att Hamingja i princip är född med hundar runt benen och grannen dessutom snabbt kallade in sina lydiga hundar så blev detta VÄLDIGT dramatiskt för lilla fröken... 

Hon frös verkligen fast och skulle inte röra sig en milimeter framåt. Inte ens när jag efter en stund blev less och satt av för att gå före henne som "mänsklig sköld" vågade hon slappna av utan det var ändå svårt att få henne med sig fram till hundar och granne... Vi stannade och pratade en stund så Hamingja fick gott om tid på sig att komma fram till att varken hundar eller granne utgjorde någon akut livsfara, men det var ändå spännande när de efter en stund fortsatte iväg. Och jag får väl erkänna att det faktiskt lät lite speciellt från sparken när underlaget bestod av snö som det regnat på, men ändå...! 

Efter detta fick det bli en lång sträcka "muskelbyggarskritt" med tygelkontakt där hemvägen gjorde att hon skrittade riktigt trevligt "genom kroppen"! När hon kändes riktigt avslappnad i skritten kunde hon också prestera en godkänd nedvarvningstölt innan det blev skritt igen resten av hemvägen. Trots all skritt var hon rejält svettig, men det var ju varmt väder för hennes päls och dessutom hade hon fått jobba ordentligt i galoppen. Då kändes det bra att kunna låta henne stå med Back on Track (ryggvärmare och hasskkydd) efteråt - och ÄNNU bättre när Anneli dessutom erbjöd sig att släppa ut henne sedan hon ridit sin Fina, så att Hamingja kunde ha BoT på ännu lite längre. (Tidigare hade jag hasskydden på i hagen ibland, men det brukar snabbt skava bort så mycket av vinterpälsen - som tydligen är mer porös - så jag undviker det numera.)

Ofarlig timmerbil men FARLIG soptunna...!

När jag tagit mig igenom årets sista bankdag med livet i behåll var det dags för nyårshelgens första ridtur! Hamingja har haft lite jullov medan jag och Johan varit i Umeå och firat med föräldrar och syskon (och igår var jag för trött efter jobbet för att orka rida.) Men nu är det alltså nya tag! Jag red upp bakom vägbommen där jag under alla mina år med häst i Mariebäck ALDRIG sett till något enda fordon förrän för ett par veckor sedan då Hamingja och jag överraskades av en bil med några jägare som verkade leta efter sin hund. 

Och idag händer det IGEN - denna gång en stor timmerbil som kom körandes på den vänstra skogsvägen och verkligen fyllde hela vägens bredd och lite till... Föraren visade med sin blinkers att han skulle köra vidare in på den högra skogsvägen så vi stannade och släppte förbi den för att sedan rida upp till vänster. Säga vad man vill om Hamingja, men i sådana här situationer med STORA fordon som skramlar och lever om är hon oftast riktigt cool! Det är det där med "tomtar, troll och monster" som ställer till det för henne... eller t ex Sylvia och Jannes soptunna som låg omkullvält i vägkanten när vi lite senare skulle försöka ta oss förbi ut på bilvägen...! :-O

Men nu går jag händelserna lite i förväg! Innan vi ställdes öga mot öga med den lömskt lurande soptunnan red vi alltså skogsvägen upp till den vänstra vändplanen (där den ENORMA timmerbilen med släp bevisligen lyckats vända!) Vi nyttjade däremot bara en liten del av denna yta när vi ägnade oss åt voltarbete i skritt en stund. Och när matte tänkte "less is more" med hjälperna svarade Hamingja på dessa hur lätt och smidigt som helst!

Under vägen tillbaka mot stallet övergick vi till samling i tölt och när jag lyckades hålla blicken lyft hittade jag en riktigt bra känsla för hur jag med sätet kunde bibehålla bärigheten och när jag behövde lägga in några steg sluta med böjning i högersidan för att åter få henne inramad på ett bra sätt. När vi dessutom - mot alla odds - klarat oss levande förbi den lömska soptunnan nere vid bilvägen fortsatte vi töltträningen längs vägen bort mot Alviksträsk. 

Jag hade tänkt rida några galoppintervaller vid infarten upp mot gamla soptippen, men Hamingja hade uppenbarligen inte riktigt kunnat lägga nära soptunna-upplevelsen bakom sig utan var lite för spänd för att prestera en trevlig galopp... Så istället vände vi hemåt igen och hann med lite mer töltarbete innan hon fick börja sträcka ut i nedvarvningstölt då hon kändes hyfsat avslappnad. Men den avslutande skritten var lite spänd så jag satt av och gick före henne sista biten för att hon verkligen skulle vara avslappnad när vi kom tillbaka till stallet. 

God Jul!!!

God Jul önskar Hamingja och jag till alla våra bloggläsare!!!

Drag under galoscherna (eller ska man säga pjäxorna)??!!

 

Idag fick vi en HÄRLIG ridtur med trevligt sällskap: Carola på Dotla och Lovis på skäck-Hremsa - och så Carolas hundar förståss! Vi red genom skogen bort till Torrbergsvägen och följde den åt vänster bort till skoterleden mot Ale, där vi svängde in och tog oss en lång galopp. MYCKET uppskattat av de fyrfota damerna!!! Och ÄNNU  mer "taggade" blev hästarna när vi vänt tillbaka hemåt. 

Hamingja och jag låt i täten och vi började så sansat med att trava, men när Hremsa sedan passerade oss i (lugn) galopp slog Hamingja igång dunderturbon och då var det bara att hålla i sig...! Innan jag tillslut fick stopp på henne hade hon varit SÅ nära att springa över en av Carolas hundar, som inte var riktigt beredd på att vi skulle komma farande i sådan fart... och det var väl inte vi andra riktigt beredda på heller... Men uppenbarligen hann ändå Freja kasta sig åt sidan i sista stund, så det tjut av smärta som jag befarande kom aldrig som tur var, men det kan inte ha varit många cm till godo...! 

När vi sedan skrittade tillbaka hem genom skogen konstaterade vi att vi verkligen gjort vårt bästa för att trampa upp och hålla stigen ridbar när vi nu ridit med tre hästar både fram och tillbaka! Och några större snömängder verkar det inte ska komma under den närmaste veckan, så förhoppningsvis kan vi fortsätta att nyttja Torrbergsvägen ett bra tag till! 

"To the end of the world - and beyond!"

 Ingen dagsfärsk bild - det blev mörkerridning med pannlampa igen och därmed inget fotoläge - så jag får köra en favoritbild i repris. Kvällens träningspass blev också till stor del en repris av onsdagens då jag försökte ha fokus på "less is more" även idag. Både när jag inledde med voltarbete i skritt utanför stallet och sedan när jag fortsatte "projekt korsa bakbenen" med att rida skänkelvikning ut från gården.

Nere på bilvägen övergick vi till uppvärmningstölt med lååång hals vilken jag efter en stund vidareutvecklade genom att rida sidförande i tölt. Och här fick jag verkligen försöka hålla gårdagens "less is more" i minnet. SÄRSKILT när Hamingja var lite ovillig att gå undan för högerskänkeln... Om jag inte får önskad reaktion när jag ber om något är min reflex att göra mer - i det här fallet att bli stum i skänkeln och trycka hårdare. Vilket verkligen är HELT korkat, eftersom hästar är mottrycksdjur och Hamingjas reflex då är att trycka MOT skänkeln istället för att gå undan för den... (Det är t o m mer korkat än när jag trycker hårdare på tangenterna för att datorn inte gör som jag vill...!)

Men idag försökte jag bibehålla en lätt och lite vibrerande skänkel och istället fokusera på att förbättra precisionen i hjälpgivningen. Och tänk: tillslut började Hamingja flytta undan även för högerskänkeln. HÄPP!!! Vid det laget var vi nästan framme vid korsningen som tidigare under Hamingjas liv var "världens ände". Så hon fick skritta sista biten fram till korsningen och jag konstaterade nöjt att hon var så avslappnad att allt längre tyglar innebar att hon successivt sträckte ut mer och mer framåt-nedåt.

Efter detta ville jag gärna återuppleva lite av gårdagens härliga trav, så vi tog av till vänster efter vägen längs med sjön och travade nästan ända bort till skoterklubben. Hamingja gör verkligen klockrena travövergångar nu! Vilket jag tolkar som att vi tagit oss igenom perioden med riktigt hårt ridunderlag utan att hon fått tillbaka muskelbesvären i bakdelen. Skönt! Men det gäller ändå att vara fortsatt uppmärksam/försiktig eftersom massör-Tomas konstaterat att hon även är känslig för den extra påfrestning på muskulaturen som vinterbroddarna innebär.

Framme vid stugan innan skoterklubben satt jag av och sadlade om innan vi vände hemåt igen. I brist på uppsittningspall flyttade jag Hamingja så att hon stod en liten bit ner i ena diket - så kunde även hennes "kassaskåps-smidiga" matte kravla sig tillbaka upp i sadeln utan allt förstår påfrestning vare sig på min egen eller Hamingjas kropp.

Sedan nyttjade jag hemvägen till att rida töltintervaller där jag "tänkte rygga"  med sätet för att uppnå och bibehålla samlingen i tölten. Ibland använde jag även några steg sluta (med böjning i högersidan) för att hitta tillbaka till samlingen. Och Hamingja bjöd på riktigt trevliga moment här och där! Vid ett par tillfällen blev det dock tvärstopp för att lilla fröken trodde sig se ett monster i mörkret, men det dröjde aldrig någon längre stund innan hon åter blev avslappnad och kontaktbar så jag kunde inte vara annat än nöjd! 

*Less is more!"

 Det var ett lätt snöfall och bara -7 grader när Hamingja och jag red ut i kväll. Det blev en sväng med pannlampa längs bilvägen bort till "världens ände-korsningen". Inledde utanför stallet med skritta på volt och flytta ut bakdelen när jag verkligen försökte använda så lätta hjälper som möjligt - för jag har (än en gång) insett att "less is more" definitivt gäller i ridningen! Hamingja kändes mjuk och smidig när hon korsade med inner bak i båda varven - och fortsatte på samma trevliga sätt när vi red skänkelvikning ut från gården!

Nere på bilvägen ägnade vi oss f f a åt uppvärmningstölt med lååång hals då vi även red endel öppna. Men Hamingja fick även briljera med en "travknapp" som fungerade klockrent - trots att vi red rakt fram - och sedan en trav med härligt tryck i steget! Hela tiden kändes hon fortsatt mjuk och smidig - så än så länge verkar vi ha klarat broddsäsongen utan att hon fått besvär från musklerna i bakdelen!

Framme i korsningen vid sjön passade vi på att lägga in lite voltarbete igen när hon fick fortsätta stretchingen att korsa över med inner bak medan vi växlade mellan höger och vänster varv. När det sedan var dags att vända tillbaka hemåt var det så dags att också börja samla henne i tölten. Under en Atlikurs för ett antal månader sedan fick jag en viktig "aha-upplevelse" när jag tillslut började förstå hur jag ska använda mitt säte för att uppnå och bibehålla samling i tölten. Det kändes verkligen revolutionerande!

Men när jag sedan behövde fokusera på att avdramatisera användandet av ridspö för Hamingja så fick min hjärna så fullt upp med detta att den inte hade tid med så mycket annat och ridningen med sätet hamnade i en undanskymd vrå någonstans... Nyligen råkade jag dock "få syn på den" där i vrån och under dagens ridpass kan man säga att jag "dammade av den" ordentligt! Nästan hela hemvägen red jag nämligen töltintervaller då jag verkligen försökte "tänka rygga" med sätet, som Atli instruerat mig. Och uppenbarligen var det något som fungerade, för samling och bärighet blev successivt allt bättre för varje intervall! (Annars brukar det oftast bli bäst när vi precis vänt hemåt så vi har maximal "draghjälp" av att det är hemväg.)

Den senaste tiden har jag lyssnat på Nattfari Islandshästpod som verkligen är RIKTIGT bra!!! Där säger Johan Häggberg när han pratar om att rida samlad tölt att man ska använda sina magmuskler och "få hästen att vänta in dig". Han säger också att ett korrekt arbetstempo/långsamt tempo i tölt faktiskt känns som om det går för långsamt/nästan segt eftersom det innebär att hästen kliver in under sig med längre men därmed lite långsammare steg. Och jag kände igen båda dessa beskrivningar under hemvägen i kväll!

Oj, vad det är ROLIGT att rida på min FANTASTISKA häst!!!

Hamingja måste ha missat flockdjurskursen!

 

Flockdjur? Bara ibland! säger Hamingja.

Hamingja brukar nästan alltid få vilodag på måndagar, eftersom jag i regel ridit fredag, lördag och söndag. Men p g a behandling på Smärtkliniken för mig i fredags och kylan lördag-söndag blev det vilodagar hela helgen. Fast istället lite ridning idag, dock med betoning på "lite". Det hade varit en så intensiv dag på jobbet (och i morgon kommer det dessutom att bli ÄNNU mer intensivt) så egentligen var jag för trött för ridning... men när jag väl erkände detta för mig själv var jag redan i stallet...!

Men innan det kunde bli ridning behövde jag ju hitta hästen... vilket inte var helt lätt...! Jag var VÄLDIGT glad att jag i alla fall kommit ihåg att ta pannlampa, när jag hittat resten av flocken men ingen Hamingja och det alltså bara var att fortsätta leta ute i mörkret... Tillslut hittade jag henne också - lååångt nere i hagen där hon inte ens skulle ha haft de andra inom synhåll ifall det varit ljust. Det händer faktiskt ganska ofta att hon står helt ensam, långt från de andra. Uppenbarligen måste hon ha missat att gå flockdjurskursen...! 

Planen för dagens träningspass var att fokusera på träning av samling vid hand, på ridbanan. Först skulle vi bara "riva av" en Atliuppvärmning. Det hade kommit ett tunt snötäcke under dagen så det var svårt att bedöma underlagets status. Hamingja halkade till redan när vi red skritt på volt, så när det var dags att gå vidare med uppvärmning i tölt och trav tyckte jag det var säkrast att lämna volten och rida längs spåret. 

Redan vid den andra hörnpasseringen gled dock Hamingjas ena framhov iväg så att hon var nära att gå omkull framåt. Som tur var lyckades hon ändå hålla sig på benen! Och jag tänkte inte utmana turen en gång till så jag satt av och övergick direkt till att träna samling i skritt vid hand. Använde en lite längre pisk och började med att peta lite på omväxlande höger resp vänster bakben för att provocera fram lite extra lyft. som Atli visade mig senast. 

Efter ett par sådana sekvenser i resp varv fick det räcka för dagen - och Hamingja protesterade inte alls när hon så snart fick gå tillbaka in i stallet och äta sin betfor med mineraler och vitaminer. Fast ännu mer nöjd blev hon förståss när hon sedan fick gå tillbaka ut i hagen igen. "Tillbaka till flocken" tänkte jag skriva, men så länge hon är hemma i tryggheten i Mariebäck är hon alltså inte så brydd över de andra hästarnas närvaro eller frånvaro. Men däremot vill hon INTE stå på box - hon vill vara UTE!!!

Den som väntar på något gott...väntar kanske på lunchfodringen!

Lilla Hulda och moster Hamingja väntar på MAT!

Igår var jag på Smärtkliniken i Piteå igen. Många sprutor blev det - som vanligt... Med tanke på hur svåra sprutfobier jag haft i så många år är jag fortfarande förvånad över att jag åker dit helt frivilligt OCH överlever varje gång!!! De senaste veckorna har jag haft väldigt mycket kramper i ländryggen så det var SÅ skönt när sprutorna började verka (så att musklerna slutade värka). Och i natt kunde jag också sova HELA natten - så SKÖNT!!!

För att minska risken att ländryggsproblemen skulle komma tillbaka direkt igen så bestämde jag mig för att stå över ridningen idag. Jag fick hålla till godo med att klappa lite på Hamingja i samband med att jag lunchfodrade. Några av vattenkopparna hade frusit när det varit -28 i Mariebäck några dagar, så nu är det vattentunnor istället, som behöver fyllas manuellt, i två av hagarna. Men bussige Ronny hade redan fyllt på dem åt mig så jag behövde inte släpa några tunga vattendunkar - stort TACK till supergroomen!!!

Förutom sprutorna är micropauser en viktig del i behandlingen på Smärtkliniken. För att komma till rätta med syrebristen i musklerna, som enligt smärtläkaren är orsaken till besvären vid fibromyalgi, ska man en gång/timme, minst 5-6 gånger/dag, ligga ner i 1 minut för att musklerna ska få hjälp att syresätta sig igen. Jag använder timern i mobilen för att få en påminnelse om att det är dags att lägga sig ner, men det är ju inte alltid det funkar att lägga sig precis då så det varierar ju hur bra det går att få till de där pauserna... 

Sitter jag i ett kundmöte på jobbet t ex är det ju inte bara att gå iväg till fikarummet för att lägga sig ner på soffan mitt i allt...! De senaste veckorna har dessutom vårt kök och fikarum på jobbet renoverats (det var original från 50-talet, förutom den "nya" spisen och spisfläkten som var från 70-talet) så jag har fått leta upp något ledigt mötesrum där jag kunnat lägga mig ner på golvet... 

Men igår fick jag ett nytt tips från smärtläkaren som kanske kan göra det lättare att få till pauserna. Han berättade nämligen att en annan patient testat att lägga in fem pauser på tio minuter, alltså ligga ner varannan minut och gå runt och röra på sig var annan. Personen tyckte sig t o m få bättre effekt av att göra på det sättet. Och när han sedan tipsat andra patienter att testa detta tyckte även de att det fungerade ännu bättre. Så när jag kom hem från stallet idag - med värkande armar och axlar gjorde jag ett första försök. Och nu, ett antal timmar senare, kan jag konstatera att smärtan faktiskt har gett med sig! Så det här ska jag definitivt testa fler gånger!!!

Note to self: gör som Atli säger!!!

"SKYNDA dig med maten matte, jag är JÄTTEHUNGRIG!!!"

Vår trevliga Adventsritt i söndags blev lite väl mycket för skröppelkroppen... men efter två vilodagar var jag idag tillbaka i sadeln igen! Med -17 på termometern var det tangerat köldrekord hittills i vinter och därmed hög tid att leta fram täckbyxorna! 

Hamingja har ju inbyggda "täckbyxor" - att rimfrosten inte smälter är ett bevis på hur fantastiskt bra pälsen isolerar!!! Jag hade bestämt mig för att rida upp bakom vägbommen idag och tanken var att låta Hamingja galoppera en hel del. Fast hon fick lite väl livlig fantasi där i mörkret så efter varje galoppfattning blev hon ganska snart spänd, körde upp huvudet och tappade bärigheten... 

Efter fjärde galoppförsöket med samma resultat blev jag less och bestämde att vi skulle ägna oss åt tölt istället. Senast vi red denna väg var det någon dryg dm snö, så galopp och trav kändes som de lämpligaste gångarterna. Men nu var vägen plogad som förberedelse för att de ska hämta allt timmer som avverkats, och därmed bra underlag även för tölt! 

Framme på vändplanen blev det lite voltarbete i skritt resp tölt innan vi vände tillbaka hemåt och fortsatte töltträningen. Efter några övergångar från samlad skritt till tölt bjöd Hamingja på riktigt trevlig bärighet med den där härliga känslan att hon inte gjorde någon ansats till att öka tempot utan liksom vilade i steget. Jag började fundera på vad som gjorde att vi hittat till denna känsla - uppenbarligen gjorde jag ju något rätt, men vad?!? 

Tillslut kom jag på det: jag gjorde helt enkelt som Atli instruerat mig att göra. Nämligen att använda sätet till att "tänka rygga" och kunde därmed skapa och bibehålla samlingen i tölten! Tillbaka i korsningen var jag alldeles för peppad av denna upplevelse för att vilja avrunda redan. Så jag red in på den högra skogsvägen - som också var plogad. Här har Hamingja nästan travat mig ur sadeln de senaste gångerna, när snödjupet fått henne att ta i som om vi red över förhöjda cavaletti. Nu hade vi inte den hjälpen av snön, men traven blev ändå härligt bärig - kanske för att jag redan lyckats aktivera hennes bakdel ordentligt i tölten?!

Vi travade bort till vändplan nr 2 där det blev ytterligare lite voltarbete innan vi töltade hemåt igen. Och när matte fortsatte att "tänka rygga" fortsatte Hamingja att bjuda på en härlig bärighet i tölten! Tänk så bra det blir bara man gör som Atli säger att man ska göra! (Och varför gör man inte ALLTID det??!) Tillbaka i stallet fick Hamingja stå med BoT-ryggvärmaren en stund  - och trots att jag var upprörande sölig hann jag som tur var ändå servera kraftfodret sekunden innan den stackars hästen svalt ihjäl...!!! Nu laddar jag för morgondagen, då det förhoppningsvis också blir ridning efter jobbet!

Den traditionsenliga adventsritten!

Så här skulle vädret ha sett ut idag om bara SMHI gjort sitt jobb... Men det hade de tyvärr inte så vi fick hålla till godo med plusgrader och styltsnö. Den årliga adventsritten skulle förståss genomföras ändå - men eftersom varken Démantur eller Hamingja har snösulor fick vi planera om. Istället för att rida bort till Torrbergsvägen och galoppera längs skoterleden mot Ale, vilket kändes som en kanonidé igår när det var minusgrader, fick det bli bilvägen in till och genom byn (Alviksträsk). 

Innan vi red iväg hade jag sprayat pälsglans i Hamingjas hovar med förhoppningen att det inte skulle fastna så mycket snö. Det var första gången jag testade detta knep som jag läst om på nätet flera gånger och jag vet ju inte hur det fungerat idag utan sprayen. Men det var i alla fall bara vid några tillfällen som hon halkade till av vad jag tror var styltor på någon av bakhovarna.

Massor av tölt blev det under de nästan två timmar som vi var ute. Hästarna tyckte förstås att det var jätteroligt att rida ut med sällskap - och det gjorde ju vi ryttare också! Under många år brukade Yvonne bjuda på ett av sina legendariska "enkelt fika" (d v s ett smärre julbord!) efter vår adventsritt.  Nu finns hon ju inte längre hos oss... så evenemanget fick genomföras till hennes minne. 

Den här gjorde jag till Yvonnes begravning, i mars i år.

Hej hopp i galopp!

Snömule!!!

Blev så inspirerad av Annelie, Elisabeth, Carola och Lotta igår när de berättade att de ridit "Torrbergsrundan" så idag satsade jag på att göra samma sak! Vi ska försöka hålla i alla fall första delen genom skogen (om man rider rundan medsols) bort till Torrbergsvägen upptrampad så länge vi bara kan i vinter - eftersom Torrbergsvägen är så fin att rida på! Nu är ju dessutom även de sanka partierna hårdfrusna och med sviktande snö ovanpå. Fast när Hamingja och jag travade längs stigen genom skogen blev det uppenbart att hon vet PRECIS var dessa områden är, när hon plötsligt hoppade av stigen ut i terrängen för att undvika dem. Ett MYCKET effektivt sätt att hålla matte vaken och allert!!!

Framme på Torrbergsvägen nyttjade vi den fina underlaget av packad snö till att rida galoppintervaller. Med pisken lätt mot bogen som en förstärkning av galoppsignalen gjorde Hamingja superfina galoppfattningar från stillastående med en härlig bärighet i galoppen! Dock kunde jag bara bibehålla bärigheten en stund, sedan förvandlades hon till en giraff med huvudet i vädret, spänd i kroppen och gick över i pass...

När jag saktade av för att börja om lyssnade hon varje gång väldigt spänt in mot skogen innan hon åter blev kontaktbar och jag kunde göra en ny galoppfattning. Själv hörde jag aldrig något - så jag vet inte om det var älgar, spöken eller tomtar hon tyckte sig höra... Men jag fick i alla fall glädja mig åt att galoppfattningarna och de första sträckorna med galopp var riktigt trevliga även om vi sedan tappade den trevliga galoppen varje gång...

När vi kom till stigen som leder genom skogen tillbaka till Mariebäck var jag VÄLDIGT glad att vi kunde följa spåren efter de andra som red där igår. För där första halvan av stigen tillbaka går är det numera kalhyggen så det är inte lätt att hitta vägen tillbaka... Där det inte är kalhygge är det istället snårig skog och nu efter de senaste dagarnas snöfall väldigt många snötygnda träd som hänger ner över stigen. M a o blir det långa skrittsträckor - varför vi oftast brukar rida rundan just medsols så att dessa skrittsträckor kommer på slutet när hästarna hunnit "springa av sig".

Tillbaka på skogsvägen bjöd Hamingja på trav med riktigt härligt schvung sista biten hem till stallet! Där vi mötte Annelie och Carola som precis skulle rida iväg. Bussiga Annelie erbjöd sig att släppa ut Hamingja sedan, ifall jag ville lämna henne inne med Back on Track en stund. Det tackade jag GÄRNA ja till! Jag brukar låta henne stå med BoT i alla fall en stund efter varje ridpass. Efter gårdagens träningspass fick hon gå ut med regntäcket från BoT på, för att förhoppningsvis kompensera för påfrestningen på de känsliga musklerna i hennes bakdel när jag planerat att rida flera dagar i rad. När jag idag tog av regntäcket var hennes päls visserligen torr men täcket fuktigt på insidan just över bakdelen... Det hade jag INTE väntat mig av ett så pass dyrt täcke och innan det torkat ville jag ju inte lägga på henne det igen.

Fredagsfeeling!

Sköööönt att sträcka ut när man jobbat med samling i tölten!!!

När Hamingja och jag red iväg från gården mötte vi Annelie, Carola, Elisabeth och Lotta som precis kom tillbaka efter att ha ridit "Torrbergsrundan". De berättade så entusiastiskt om detta att jag blev riktigt sugen på att göra detsamma! Men jag hade lite ont om tid, för jag skulle tillbaka till jobbet igen efter ridningen, så jag fick spara Torrbergsrundan till en annan dag.

Istället red vi längs bilvägen - där underlaget nu äntligen består av den packade snö som är både fast och samtidigt sviktande och därmed måste vara världens bästa underlag att rida på! Eller som ödmjuka Ia Lindholm, en av de första i Sverige som fick bära titeln Ridlärare för islandshäst, beskrev saken: "När  man rider på packad snö går hästarna så oerhört bra att det verkligen känns som att man kan rida!" (Och tro mig - Ia kan definitivt rida oavsett underlag!) 

Hamingjas matte - som ihärdigt försöker lära sig rida - inledde med uppvärmningstölt då pisken då och då fick nudda Hamingjas bakdel. Ute längs vägen var detta uppenbarligen en mycket värre upplevelse än vad det numera är när samma sak händer inne på ridbanan - så det behöver vi definitivt träna mer på nu när underlaget äntligen börjar tillåta träning även längs bilvägen!

Korsningen borta vid sjön - "världens ände" - fick idag leva upp till sitt smeknamn när vi där vände tillbaka hemåt igen. Under hemvägen varvade vi sedan samlad skritt med övergångar till tölt, men jag tyckte det var svårt att bibehålla ridningen med sätet när vi väl töltade... Delvis berodde det nog på att jag hade för korta stigläder...  Inför dagens ridpass bytte jag nämligen till de compositstigbyglar jag brukar använda på vintern för att lättare hålla värmen i fötterna när jag rider. Vinterstigbyglarna sitter på de gamla stiglädren från min Childericsadel, som uppenbarligen fortfarande var inställda på den längd jag hade innan Atli under en kurs i somras längde mina stigläder för att jag lättare skulle hitta en bra töltsits. Jag tog mig inte tid att justera detta idag men inför nästa ridpass bör jag länga stiglädren MINST ett hål!

Tillbaka i stallet fick Hamingja gå ut i hagen med regntäcket från Back on Track för att kompensera musklerna i hennes bakdel för att jag - förhoppningsvis - kommer att rida fyra dagar i rad!

Ja, se det snöar - det var ju roligt HURRA!!!

ÄNTLIGEN SNÖ!!!

Vilken OERHÖRD skillnad det blir när snön kommer!!! I kväll har Hamingja och jag galopperat längs skogsvägen till vänster bakom vägbommen, hela vägen upp till vändplanen. Det hade vi INTE kunnat göra förra veckan när höstmörkret var som värst...! Men med snö och en pannlampa gick det hur bra som helst! Hamingja glömde t o m att bli rädd för de tre stora timmerupplag som nu ligger vid ena sidan av vägen men som inte funnits där tidigare. 

Lilla fröken tyckte verkligen att det var ROLIGT att galoppera!!! Och det var också ett bra tag sedan sist... delvis p g a höstmörkret men f f a p g a det hårdfrusna underlaget. Vilket nu - tack vare snön - är ett minne blott! Ungefär halvvägs upp till vändplanen bytte vi galopp för att träningen skulle bli så liksidig som möjligt. Vi hade börjat med höger galopp och först ville hon fortsätta med den... Vid mitt andra försök att fatta vänster galopp testade jag därför knepet från tidigare i höst: att lägga pisken mot vänster bog och då blev det rätt galopp direkt!

Min plan var egentligen att vi skulle galoppera tillbaka hemåt också. Men så snart jag började korta upp tyglarna tyckte Hamingja att det var dags för samlad skritt och övergång till tölt. En dm snö utgör uppenbarligen inget hinder för att prestera tölt med härlig bärighet! Och den upplevelsen kunde jag ju inte tacka nej till, så det fick bli töltintervaller längs vägen tillbaka istället! 

Tillbaka vid bommen fortsatte vi in på den högra skogsvägen också och här tyckte jag att det var dags för trav. Hamingja gjorde några försök att övertyga mig om att det åter var galopp som gällde. Men när hon insåg att jag inte skulle låta mig övertalas denna gång höll hon nästan på att "trava mig ur sadeln" när snön fick henne att trycka ifrån REJÄLT med bakbenen! Det var ungefär som att rida över förhöjda cavaletti!

Den enda nackdelen med den efterlängtade snön är att ridbanan "snöat över"... trodde jag... Men det visade sig att Ronny skottat den mycket omsorgsfullt med traktorn - han vet minsann hur man ska prioritera!!! Så i morgon kan det bli träning på samlingen vid hand igen - kanske i kombination med att vi rider ut en sväng sedan!

Söndagsträning

I söndags var favoritfotografen på plats när vi tränade för Atli - roligt med nya bilder!!!

Vi hade verkligen supertur med vädret under förra helgens kurs - soligt och bara några minusgrader alla tre dagarna! Den här helgen har vi däremot inte haft lika tur... regn och plusgrader på 1:a Advent... det är verkligen INTE rätt...!!! Men ridunderlaget är ju sviktande och bra i alla fall!

Efter morgonfodring följt av egen frukost i Josefshallen var det dags att göra Hamingja redo för veckans andra träningspass med repetition av övningarna från senaste kursen. Strömmen var avstängd i stallet så det var lite mörkt... men det gick ju att lösa m h a en pannlampa - de är inte bara bra när man rider ut i mörkret!

När vi började uppvärmningen i skritt på volt påmindes jag om att jag måste jobba med min vänsterskänkel... Den blir så lätt stum när jag ska be Hamingja gå undan och då ger jag ju henne något att trycka emot istället... men om jag lyckas göra den lite vibrerande istället korsar hon över riktigt bra med vänster bak och länger sin överlinje! Note to self!!! Efter fortsatt uppvärmning i tölt och trav på volt fick hon "jogga" i tölt i båda varven en stund innan det var dags att träna samlingen från marken.

Idag blev det två långsidor arbete vid hand i vardera varvet, med stillastående "piaffträning" både i början av och mitt på varje långsida. I höger varv har jag tyckt att det är mycket svårare att hålla ordning på högerbogen när vi tränar från marken, men det var faktiskt lite lättare nu när jag håller båda tyglarna i samma hand (för att ha den andra handen fri till att peta långt ner på hennes bakben vid behov). Nu behövde jag bara vrida tygelhanden lite för att högerbogen skulle komma på plats och genast bar hon upp sig mycket trevligare i samlingen!

När jag sedan sadlade om för att fortsätta uppsuttet kunde jag konstatera att hon även idag arbetat så intensivt i markarbetet att hon flåsade lite. Vi gjorde ett antal övergångar från samlad skritt till tölt när jag försökte komma ihåg alla instruktionerna från Atli: sitta på rumpan och driva så att hon kommer upp med bogarna, påminna om formen så att hon inte blir spänd och kort i  nacken, "skjuta" iväg henne i tölt med höfterna och sedan också "tänka ryggning" för att bibehålla bärigheten i den efterföljande tölten.

Precis som i galopp är det övergångarna som är den bästa styrketräningen för hästen. Fast själv behöver jag även träna på att rida längre sträckor för att lära mig bibehålla bärigheten i tölten lite längre sträckor... så jag får se till att vi tränar både ock framöver - även om det idag blev f f a övergångar.

I morgon blir det vilodag för Hamingja och själv ska jag på hot stone-massage efter jobbet. Det är alltid lika HÄRLIGT!!!