Dagens flaskpost!

I en helgbilaga från Norrbottens Kurirens läste jag en krönika om kommunikation, skriven av Maria Lindgren. Där slår hon ett slag för flaskposten. "Perfekt förpackad i återvunnet emballage och om man betraktar havet på samma sätt som webben så är det ju faktiskt nästan samma sak som att blogga - det kräver lite mer tålamod bara. Ord som surfar iväg på vågorna utan specifik adress. Man kan aldrig så noga veta vem som tar emot."

Hästarna på sommarbete!

Stoflocken

Allra finaste Feykir!

...men som ni kan se har han fortfarande en hel del rester av (brun) vinterpäls!

Bilderna från midsommarafton

Här kommer färjan!

Gammal svensk långfilm...!!!

Ett litet hingstföl!

... e Axjón från Stormsund föddes i Mariebäck i går morse! Mamma Hamradis är inte så stor själv, men lämnar alltid stora avkommor. Och när jag igår såg de tre halvsyskonen på Åbergstorp kunde jag konstatera att Axjón också lämnar stora avkommor - så det här lär bli en mkt högbent och mäktig kille när han blir stor!



Idag skulle jag rida med Eva och Emelie. Eva hade fått låna Gabriel av Yvonne och Tildra av Sylvia och tänkte att Emelie skulle få rida "lugna, snälla Tildra". Men damen levde inte alls upp till sitt rykte idag - var tvärtom ganska stökig! Är det kanske kärleken som förvridit huvudet på henne? Hon har nämligen fått tillbringa endel tid med Démantur... Så det slutade med att Emelie fick rida Gabriel istället. Och då fick hon minsann jobba endel för att få fart på honom - men det är ju ändå bättre än att det blir för stökigt!



Precis när vi skulle sitta upp utanför stallet fick jag se att Démantur sprang runt utanför sin hage! Fort skyndade vi in med hästarna i stallet igen, jag stängde stalldörrarna om de andra och skyndade med grimma och grimskaft i högsta hugg för att fånga in rymlingen... Men då visade det sig att han inte alls var på rymmen! Han hade fått gå till en annan hage för att få äta gräs. När jag kom närmare såg jag ju att det faktiskt fanns eltråd runt hela området där han var.



Nästa försök att rida iväg gick bättre. Tildra hade mkt bråttom och Feykir och jag hamnade sist. Gabriel var rolig, för han ville INTE släppa förbi oss utan svängde hela tiden in framför oss när vi närmade oss. Och sedan hade han dessutom mage att bli sur för att Feykir "kom så nära"...!!!



Det var riktigt härligt ridväder idag! Termometern visade ca 20 grader i skuggan, solen strålade och ganska kraftiga (men inte kalla) vindar höll insekterna borta. Feykir och jag gjorde fortsatta försök med våra slutor - och först var det svååårt! Men sedan var det som att han kom på "det är ju bara att göra så här!" för då gick det riktigt bra!



Vi töltade längs vägen mot Alviksträsk, svängde upp där turerna brukar rida in och galopperade till dess vi kom överst i lilla galoppbacken. Fast då hade vi inte ridit själva galoppbacken upp - utan den mindre branta väg vi brukar skritta ner igen. (Kan ingen komma med en harv eller något och laga den söndereroderade galoppbacken??!!) Sedan fortsatte vi längre upp i skogen längs en skogsväg som gick parallellt med bilvägen. Jag hade bara ridit längs den en kortare bit förut, men Eva visste att om man fortsatte längre så kunde man sedan komma ner på bilvägen igen så att det blev en trevlig runda. Alltid roligt att prova nya ridvägar!



Det hade verkligen kunnat vara en riktigt fantastisk ridväg - för underlaget var ganska grusigt och fast. Men det måste vara läääänge sedan vägen användes av något fordon, för den hade blivit så oerhört igenväxt. I mittensträngen fanns det träd som var säkert två meter höga. Och tyvärr var de väldigt vida också, så att de växte ut över hjulspåren där vi red.



När vi kom till stället där man kunde rida tillbaka ner på bilvägen blev vägen bättre - den här delen hade uppenbarligen använts ganska nyligt. Mittsträngen var helt fri från träd och sly, så vi bestämde oss för att fortsätta inåt skogen och se var den tog vägen. Underlaget var lite blötare här, men på flera av de blötaste ställena hade någon faktiskt lagt på riktigt grovt grus. Men det blev ändå mest skritt för oss. Fast skritt är ju verkligen inte det sämsta! Det är tydligen den gångart då hästarna använder flest olika muskler. När man dessutom rider i lite ojämt terräng som vi nu gjorde blir det ju extra bra träning eftersom de måste lyfta extra på "fötterna" och därmed jobba med ryggmusklerna. Riktigt mysigt var det ju också att skritta på i det sköna vädret!



När vi kom fram till en stor vändplan vid ett kalhygge bestämde vi oss för att vända tillbaka. Fast Eva kastade ganska längtansfulla blickar längs en stig som verkade fortsätta bort över hygget.... Jag insåg nu att jag faktiskt ridit här förut i alla fall - fast det var på vintern när skogsmaskiner hade packat snön hårt på den här vägen. Vid vändplanen hade det då legat ett stort timmerupplag. Det är nog i alla fall två år sedan... så det var kanske inte så konstigt att jag inte kände igen mig på en gång?! Både Eva och jag konstaterade i alla fall att vi verkligen skulle vilja ha en karta att rida efter för att utforska omgivningarna ordentligt. Jag fick faktiskt en karta över Mariebäck i julklapp av Johan - eller rättare sagt två kartor. För det visade sig att Mariebäck låg just i skarven mellan de båda! Att ha med sig två kartor ut är ju väl krångligt... så jag har tänkt att jag skulle ta med dem till jobbet, montera ihop dem och sedan kopiera så att jag får ett blad som visar Mariebäcks omgivningar. Men det har inte blivit av ännu... det är ju bara ett halvår sedan julafton! ;-)



När vi kom ner på bilvägen igen töltade vi tillbaka hemåt. Feykir kändes riktigt trevlig efter allt skrittande - han hade inte blivit framtung utan bara mjuk och smidig! När hästarna fått lite kraftfoder lunchfodrade vi i hagarna och sedan satte vi oss i trädgårdsmöblerna utanför stallet och åt vår egen lunch. Det här blev sista höfodringen på ett tag - fr o m i kväll kommer hästarna att få gå på bete. Så glada de ska bli!

Fina föl på Åbergstorp!

Martina och jag beundrar ett hingstföl e Axjón från Stormsund.

Hingstföl e Swartur von Hochswald

Hingstföl e Axjón från Stormsund

En riktig fotomodell i hästhagen: Ida hälsar på ett av Åbergstorps fölston.

Midsommardagen

Hade ansvar för lunchfodringen idag, så jag åkte till stallet vid 11-tiden för att hinna rida först. Hade med mig liten kompaktkamera för att fota lite bilder till bloggen - men sedan glömde jag kameran i stallet så jag får uppdatera med bilderna i morgon... Gick i alla fall ut hårt med fotandet redan när jag åkte färja över älven - för det var så vackert med blå himmel och stora vita moln (tänk er gammal svensk långfilm)!

Idag hade vädret ÄNTLIGEN börjat likna sommar - nu var det faktiskt 18 grader i skuggan. Rena värmeböljan skulle man kunna säga - det är faktiskt bara tre nätter sedan vi hade ynka 3 plusgrader! När jag skulle göra upp planen för dagens ridpass hade jag väldigt svårt att bestämma mig... Skulle jag rida på ridbanan för att träna trav på böjda spår samt skritt och tölt på volt (repetera Atlikurs), rida "terrängtölt" i skogen och sedan jobba med samlingen längs vägen hem eller var det dags för en ny omgång i galoppbacken?

Väl i stallet träffade jag Anki, som brukat rida Gabriel men nu börjat rida Katarinas fina Herkules som står i Mariebäck f n. Hon berättade att det var MASSOR av stora bremsar i skogen. Alltså uteslöt jag både terrängtölt och galoppbacke - det fick bli ridbanan.

Värmde upp i skritt på böjda spår då jag hela tiden vände m h a ytterhjälperna. I skritt är vi riktigt duktiga på det! (Vilket ju faktiskt är det första lilla, lilla steget mot att kunna galoppera på volt!) Fortsatte sedan på samma sätt i trav. Det märktes att det var ett tag sedan vi senast jobbat med detta - varje gång jag bytte riktning kom Feykir ur balans och växlade om till tölt... Det är lättare att få till högersidan - om jag bara har koll på ytterhjälperna och kramar lite på innertygeln så slappnar han av och söker sig framåt - nedåt samt håller traven i "kurvan". Men när jag sedan ställer om till vänster blir det mycket knivigare! Ytterhjälperna är OERHÖRT viktiga för att stötta honom även där - men dessutom måste jag jobba väldigt mycket med innerskänkeln för att han inte bara ska välta inåt... Feykir pustade och stånkade i värmen (och det gjorde säkert jag också) men jag gav mig inte förrän jag kunde behålla avslappningen och den låga formen även när jag "svängde vänster".

Sedan var det dags för något annat som vi inte heller tränat på länge: låångsam skritt på volt samtidigt som vi flyttade ut bakdelen och sedan övergång till låååångsam tölt på volt. Just nu är han ju mest ovillig till att flytta undan för höger skänkel. Men när jag hade pisken i högerhanden och påmint honom någon gång med den gick det ändå ganska bra. Viktigt också att jag tänker på att först förhålla på tygeln och sedan ge eftergift innan jag lägger till skänkeln - då samlar han sig och blir lätt i handen! När vi sedan "smög iväg" i lååångsam tölt i högervarvet gick det riktigt bra! Han sökte sig framåt - nedåt och gjorde inte minsta försök att dra iväg i tempo!

I vänster varv är det lättare att flytta undan för skänkeln i skritt. Men när vi sedan övergick till tölt funkade det sämre i det här varvet... Feykir ville hela tiden dra iväg i tempo... Jag fick än en gång repetera det Ia Lindholm skrev i senaste Islandshästen: "Vid all ridning måste ryttaren först kunna bestämma tempot och riktningen för att därefter kunna påverka gångarten.... Det låter som en självklarhet, men vid träning av gångartshästar glöms ofta grunderna bort och själva gångarten kommer istället i första hand."

Tillslut blev jag ändå hyfsat nöjd även med vänstervarvet. Så här efteråt kommer jag på att jag borde växlat varv MASSOR av gånger - det har jag märkt tidigare att jag då kan få med mig mer av känslan från höger- till vänstervarvet! Men det hade jag hunnit glömma eftersom det faktiskt är alldeles för länge sedan vi tränade på denna övning...

Lite tölt längs spåret blev det också, då jag försökte driva in inner bak ordentligt i kurvorna. Testade även någon Sylvia tipsade om på sista ridlektionen för terminen - för att snabba upp mina förhållningar på tyglarna (och därmed också eftergifterna) kan jag istället för att krama på tyglarna bara skaka händerna lite i sidled. Det funkade MKT bra!

Avslutningsvis fick Feykir sträcka ut i trav några varv längs spåret. Hela dagens upplägg blev därmed som en lektion med Atli: uppvärmning med trav på böjda spår så att han söker sig framåt - nedåt. Skritt på volt - flytta ut bakdelen och sedan samma sak i tölt. Och som avslutning trav med aktiv överlinje. Det sista både för att stärka dessa viktiga muskler och för att programmera hästen att bli avslappnad i traven i o m att den förknippar den med nedvarvning. (Även om den förståss måste jobba ordentligt även i traven - annars får man ingen aktiv överlinje - så blir det inte alls samma krav på samling som i tölten.)

När Feykir sedan var avsvampad och sprayad med insektsmedel fick jag ikläda mig rollen som "good cop" eller "Mrs Nice". Hästarna förbereds för fullt för grönbetet så "lunchfodring" innebar att jag skulle öppna grindarna så att resp flock kunde springa ut i var sin gräshage.

Démantur ser verkligen med förväntan fram mot sitt jobb som avelshingst. Det räcker med att jag passerar hans hage med min (visserligen riktigt läckre) vallack för att Démantur ska utstöta hoppfulla ljud... så ni kan ju gissa hur upplivad han blev när hela stoflocken nu passerade i närheten av hans hage??!! Skulle ha haft en filmkamera för att dokumentera hur han kråmade sig!

Fotade i alla fall några bilder på hästarna som njöt av det gröna gräset - men dessa får jag återkomma med när jag kommit ihåg att ta hem kameran från stallet igen!

Trevlig midsommar!!!

... önskar Anna och Feykir!

Enligt radions P4 är det hela 95 % av Sveriges befolkning som deltar i något organiserat midsommarfirande! Jag hör därmed till en extremt liten och kanske t o m obskyr minoritet?! Det där med midsommarstänger har aldrig riktigt varit min grej... Det kanske är "slöseri" att vi bor bara ett stenkast från platsen för Luleås största midsommarfirande - friluftsmuséet Hägnan. Trots det tråkiga vädret (mulet) tänkte Johan i alla fall gå dit för att fota lite - HELA familjen måste ju inte vara avvikande - men när han såg de låååånga köerna vände han. Så nu är vi avvikande båda två! ;- )

Fast jag arrangerade i alla fall en liten midsommarfotografering med Feykir! De rosa blommorna är faktiskt Norrbottens landskapsblomma: åkerbär. Men innan jag blir lynchad för att jag plockat dem vill jag skynda mig att förklara att dessa växte precis i vägkanten - så ingen hade ändå velat äta just de bären!

Feykir var INTE särskilt imponerad av mitt infall. Det är INTE coolt att ha blommor i luggen när man är en maskulin matcho-vallack!!! Snarare kan det anses knapsu! (Om det mot förmodan är någon som inte kan sin "Populärmusik från Vittula" så finns en översättning av ordet här! )

Nåja, det var stod inte bara fotografering på schemat idag - utan den maskuline macho-vallacken skulle ju även ridas! Och om nu vädret (16 grader och helmulet) inte direkt inbjöd till dans runt midsommarstång så måste man ju ändå säga att det var perfekt för ridning! Trots två vilodagar på raken var Feykir relativt fokuserad och trevlig idag - inte ens passagen över bäcken fick honom särskilt mycket ur balans! Valde sedan att ta till höger och rida mot Alviksträsk.

Vi fortsatte våra enträgna försök att åstadkomma något som kommer i närheten av rörelsen "sluta" - och det med varierande framgång, ifall jag ska uttrycka mig diplomatiskt. Men tillslut kanske t o m vi fixar det! Och med tanke på att redan dessa taffliga försök har sådan positiv på Feykirs tölt så kan man egentligen inte klaga! Joggade sedan igång i en ganska långsam tölt där jag fokuserade på sitsen och att ge honom ganska fria tyglar mellan förhållningarna - eftersom jag rider på halvstången. Måste snart försöka boka in ny Sylvialektion för att stämma av att jag är på rätt väg där! Det känns som ett stort ansvar att rida på ett skarpare bett och vill ju verkligen inte använda det fel!

Även fortsättningsvis jobbade vi ganska långsamt i tölten idag. Efter att ha tänjt på våra gränser genom att rida i ett högre tempo några gånger kändes det som att det var dags att backa tillbaka lite igen.

När vi kom till korsningen vid sjön började Feykir spana längs vägen mot Alviksträsk - och jag förstod snabbt varför. Ca 75 meter från oss var det fyra vuxna kanadagäss och två små ungar mitt på vägen! Just där är det sjö ända fram till vägkanten på båda sidor och det såg ut som att fåglarna tagit en paus när de höll på att passera över vägen. Tyvärr var kamernan kvar i stallet - så ni kan inte få se dem...

Feykir och jag fortsatte vägen åt vänster istället för att inte störa fåglarna i onödan. Vi fortsatte att jobba med vår tölt. När vi sedan vände hemåt igen passade jag på att sidföra för höger skänkeln med MASSOR av tvärning. Oj, så mycket lättare det går bara man är på hemväg! Visst pustar och stånkar han högt - men han gör vad han ska!

När vi nu var på hemväg hade Feykir plötsligt kopplat ur bromsen. Så snart jag började korta upp tyglarna för att förbereda tölt satte han i väg i full fart! Hm... Med Ia Lindholms artikel i senaste Islandshästen i färskt minne ("renodla hjälperna" samt "vid all ridning måste ryttaren först kunna bestämma tempot") var det bara att backa till baka och börja från början. Med att skritta och göra halter. Tillslut blev vi så avancerade att vi kunde gå vidare till skritt och halvhalter! Först när även dessa fungerade kunde vi börja tänka på tölt igen.

Fick sedan till min förvåning se att fåglarna var kvar på vägen - trots att faktiskt fyra bilar hade passerat från det hållet! Hade de kanske svårt att välja om de skulle bada på höger eller vänster sida om vägen??!!

Fick några korta glimtar av "bogarna lyfts upp"-tölt idag när jag petade till lite med pisken och samtidigt lyckades hålla koll på min sits. Detta gjorde mig än mer motiverad att rida Sylvia-lektion snart!!!

När vi började närma oss stallet jobbade vi med traven också. Och det på en OERHÖRT hög nivå: trava högerställt på vänster sida av vägen. Ja, ni hör ju - men siktar man inte mot stjärnorna når man aldrig trädtopparna! ;-)

I den avslutande skritten bar sig Feykir riktigt bra och hade koll på alla ben - så vi behövde inte ens snubbla omkull vid bäcken, som här om dagen.

Och tillbaka i stallet upptäckte Feykir att Funi varit så bussig och lämnat lite kraftfoder i en krubba åt honom!!! Det var en fin midsommarpresent tyckte han!

LCHF-livet är verkligen tufft...

... ska man följa dieten fullt ut kan man t ex behöva äta så här:

Black Angus beef med sparris, sallad och hemlagad kryddmajonäs. På Kyrkbyns Kök & Matsal, som alltså har ett av de högre betygen i White Guide!

Till förrätt fick jag stå ut med vin- och gräddkokta musslor och aioli... Man brukar visserligen få bröd att suga upp den goda skyn med - men jag fick en sked att äta den med istället!

Denna fantastiska restaurang ligger alltså bara ett stenkast hemifrån oss. Men prisnivån gör att man inte går dit så ofta... Men den här gången kunde vi festa på andras beskostnad! Förra sommaren, när vi fyllde 40 både Johan och jag, fick vi nämligen ett presentkort på Kyrkbyns kök av goda vänner. Och nu passade vi på att använda detta när vi firade vår 15-åriga bröllopsdag!

Men de har faktiskt riktigt prisvärda luncher - så vi ska definitivt gå dit igen senare i sommar när vädret förhoppningsvis tillåter att man sitter på uteterassen!

Feykir vilar och Kyrkyn hemsöks av Berserkur-hund!

Det blev vilodag för Feykir idag för vi har ägnat dagen åt att måla altanräcket. (Jo, endel tänker bara på nöjen...!!!) Har grundmålat allt idag och ska förhoppningsvis måla det färdigt i morgon bara det inte börjar regna igen. Säga vad man vill om dagens väder - men det var ju faktiskt perfekt för målning: uppehållsväder och bara 14-15 grader. Hade ju egentligen varit perfekt ridväder också... men Feykir tyckte garanterat att det var perfekt vilodagsväder!






Här har Johan fotat trastungen som sket på vår altan... men det var innan jag satte upp remsor av aluminiumfolie. Sedan dessa remsor kom upp har vi inte fått en enda fågelskit på altanen! Det ska definitivt bli folieremsor i körsbärsträdet också - förra sommaren hann jag bara plocka ETT körsbär själv, resten tog fåglarna... MORR!!!

Men när man ser fåglarna så här ser de ju helt oförargliga ut!

På ängen nedanför vårt hus brukar många rasta sina hundar - eller träna sina hästar. De senaste dagarna har jag några gånger hört en tjej ropa hysteriskt efter en hund och när vi nu var ute och målade hörde vi det igen. Och sedan såg vi det vi senare skulle komma att kalla "Berserkurhunden". Den såg ut som en brun-vit spaniel i färgerna, men kroppen var mer som en stor vinthund. Och den sprang runt, runt i stora cirklar och verkade inte alls kontaktbar - medan matte ropade och ropade...

Många vändor var den inne på närmaste grannarnas tomt och sprang. Vi hade återgått till målningen igen när vi plötsligt hör ljudet av en krasch - då har hunden sprungit rakt in i vårt staket med sådan fart att det gick sönder!!! Hade aldrig kunna tro att en hund skulle kunna bete sig så! Men hunden bara fortsatte springa runt, runt i stora cirklar lääääänge till. När tjejen tillslut lyckats fånga hunden kom hon och bad om ursäkt samt erbjöd hjälp att laga staketet. Undrar just vad hundexperterna på TV skulle säga om en sådan Berserkur-hund?!

Feykir vill INTE gå hem!

Vaknade med rejält ont i kroppen igen och hörde vinden piska regnet mot sovrumsfönstret... :-( När jag sedan kollade prognosen på yr.no verkade det inte som att man kunde förvänta sig mycket mer än 14 grader och mulet både denna vecka och nästa... Yr.no brukar ha fantastiskt tillförlitliga väderprognoser - fast just nu kunde man ju önska att de hade fel... (Nyligen hade de faktisk gjort en STOR miss - de hade uppgivit att det skulle börja regna kl 17, men redan kl 16.22 började det droppa från himlen... :-O ) Tala om att vi misslyckats totalt med beställningen av semestervädret! Fick smått panik - vilket slutade med att vi i em bokade en sista minuten-resa till Santorini! Avresa är redan tisdag om precis en vecka - perfekt! Jag hade gärna åkt ÄNNU tidigare om det bara funnits något att boka!







Åkte till stallet på kvällen för att rida. Det var ENORMT mycket knott... Så jag preparerade både Feykir och mig själv med massor av insektsmedel innan vi red iväg.







Även idag försökte jag mig på öppna och sluta - och efter att ha förstärkt ytterskänkeln lite med pisken så lyckades vi faktiskt över förväntan med slutorna! Några gånger hade nog faktiskt inte ens en dressyrkunnig person behövt skratta sig fördärvad! Och precis som tidigare hade våra sluta-försök fantastisk effekt på Feykirs tölt!







Red mot Avan och tog båda våra varianter av travslingor i skogen, där vi varvade trav och galopp samt gjorde några skutt över nedfallna träd. När vi sedan kom tillbaka ut på bilvägen ville Feykir INTE gå hem! Jag försökte förklara för honom att ALLA hästar vill gå hem - ALLTID!!! Men han hade tydligen inte läst den boken... När jag försökte samla ihop honom i skritt för att förbereda för tölt så vände han hela tiden och försökte gå tillbaka bortåt igen!







Hela hemvägen var han sedan konstig och motsträvig - och matte fattade verkligen ingenting...







När vi skulle passera över Mariebäcken var han dessutom så distraherad över att spana efter Mariebäckus odjurus att han inte ens hade koll på sina egna fötter... plötsligt snubblade han så rejält på den plana marken att han gick ner på knä! Och det krävdes tre försök innan han tillslut lyckades ta sig upp på "fötterna" igen. Jag fick rejäl kramp på baksidan av låren av dessa akrobatiska övningar... Eftersom han varit så konstig hela vägen hem var jag dessutom rätt less på honom vid det här laget...

Efteråt lyckades jag fånga detta bildbevis med mobilkameran. Leran på hans knän syns inte på bilden, men i övrigt är det ju ganska tydligt att han inte RIKTIGT haft koll på sina "fötter"...

Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att sadeln fortfarande satt helt rakt över hästen - men så hade jag även idag kommit ihåg att dra åt sadelgjorden ett extra hål. Note to self: om hästen minskar från 389 till 360 kg är det bra att dra åt sadelgjorden ett extra hål!

Ornitologiblogg

När jag körde hem från stallet igår gick mamma stare med fem SMÅ ungar mitt på grusvägen! När jag stannade bilen och klev ur med kameran i högsta hugg sprang ungarna åt alla håll.

Men en av dem stannade faktiskt precis i vägkanten så att jag kunde ta den här bilden. Observera att precis som när jag fotade trastungen på altanräcket så hade jag även denna gång bara kamera utan zoom. Men när jag hade turen att få komma så här nära går det ju bra ändå! Mamma stare uppskattade definitivt inte mitt intresse för hennes söta avkomma - ju närmare jag kom ungen desto mer desperat blev hon i sina försök att distrahera mig genom att flyga runt och skrika.

"Gå inte ut på vägen igen - det är farlig!" sa jag innan jag återvände till bilen och körde hem.

Till alla ston!

Jag är hemma i Mariebäck igen - och har tillstånd att betäcka!

Demantur frá Minni-Borg

Första semesterdagen!

När jag vaknade sken solen! Gårdagens ihållande regnande gav mig känslan av att det ALDRIG skulle sluta regna igen... men det gjorde det alltså som tur var! Enligt väderprognosen kunde det börja igen efter lunch, så jag bestämde mig för att börja dagen med att åka till Feykir. Bättre kan man väl inte börja sin första semesterdag heller??!!

Feykir såg riktigt semesterledig ut när jag kom - han låg och vilade och hade absolut ingen brådska att stiga upp! Johan har ju inte hunnit förklara för honom att "semester för Anna innebär motsatsen för Feykir"...

Tillslut kom han upp på benen i alla fall och jag kunde konstatera att hela vänstersidan var omsorgsfullt täckt med blöt smuts... det skulle inte bli lätt att få honom ren! Hade piggborsten med mig ut i hagen och borstade så gott jag kunde, men blöt smuts blir man ju helt enkelt inte av med...





När vi sedan skulle gå in i stallet blev det TVÄRSTOPP - precis här. Det var faktiskt så att han gjorde "slide stop" med framhovarna på betonggolvet! Orsaken var ett exemtäcke som hängde på tork tvärs över stallgången. Har läst någonstans att hästarna visserligen har lika bra mörkerseende som människor - men att det tar mycket längre för deras ögon att ställa om från ljus till mörker. Så när Feykir kom från ljuset ute såg han förståss bara täcket som en stor svart skugga!

Men han är ju en modig kille, så snart gick han med dödsförakt fram och nosade på täcket!

Senast jag red hamnade min sadel riktigt snett åt höger efter ett tag. Jag har alltid en tendens att "ramla" åt höger... men som tur är brukar min underbara Childeric-sadel kunna motverka detta bättre än alla andra sadlar jag testat. Men alltså inte nu senast... Fast sedan kom jag på att jag fortfarande använder precis samma hål i sadelgjorden som jag gjorde när viktmåttbandet visade 389 kg. OCH NU VISAR JU VIKTMÅTTBANDET BARA 360 KG! (Det är väl ingen som missat Feykirs nya matchvikt??!!) Så tillslut drog alltså Einstein-Anna slutsatsen att hon kanske skulle dra åt något extra hål - och efter ridturen kunde jag nöjt konstatera att sadeln fortfarande satt perfekt!

Tog till höger nere på bilvägen och red mot Alviksträsk. När vi skrittat igång och sidfört endel började jag med min favoritövning *not* från ridskolan: öppna med övergång till sluta. En person med minsta dressyrkunskaper som sett våra försök till sluta hade nog inte vetat om hon skulle skratta eller gråta... Men trots att det inte känns som att det blir många rätt så gör "sluta-försöken" underverk för Feykirs tölt! Vilket får mig att dagdrömma om hur det kommer att bli när vi lärt oss att rida sluta på riktigt. Om en 100 år eller så...

Varvade skritt (öppna och sluta) med tölt och Feykir kändes riktigt, riktigt trevlig! I korsningen vid sjön svängde vi vänster längs vägen som går in mot stan och fortsatte på samma sätt. När vi sedan vände hemåt passade jag först på att sidföra för högerskänkeln med jättemycket tvärning. Det är nästan omöjligt när vi rider bortåt, men går riktigt bra bara vi är på väg hemåt. (Även om Feykir pustar och stönar högt vid varje steg för att jag inte ska missa hur DUKTIG han är när han korsar bakbenen så där mycket!)

Sedan testade jag att rida ett lite högre tempo i tölten samtidigt som jag sidförde fram och tillbaka över vägen för att hålla honom mjuk. Lyckades faktiskt riktigt bra med att "sitta bakåt" och hålla om med skänklarna samt ge ganska fria tyglar mellan förhållningarna. Och Feykir svarade med att gå på riktigt bra! Han vågade mer och mer tro att han verkligen fick öka tempot - det kändes lite som att "han släppte handbromsen"! Någon riktigt ökad tölt var det ju inte frågan om - snarare mellantempo. Men steg 1 måste ju vara att vi kan behålla mjukheten i mellantempot innan vi försöker öka mer.

Efter en skrittpaus och en kortare sträcka med mycket mer samling i tölten, gjorde vi en riktigt snygg övergång till trav. Tack vare att han nu var så pass trött hade han inga tankar på Solvalla utan jag kunde direkt komma till läget där jag fick driva honom fram emot bettet. Red honom lätt högerställd för att hålla högerbogen på plats och han jobbade riktigt bra, i en trevlig form! Tror inte ens att Sylvia hade tyckt att han var för lång!

Tillbaka i stallet var jag riktigt nöjd med min häst! Och med att sadeln fortfarande satt där den skulle! Impregnerad i myggmedel - de är verkligen aggressiva de små flygfäna så här i början på säsongen - fick Feykir gå tillbaka till grabbarna i hagen och han verkade mycket nöjd med det!

22 mm, and still counting....

Det här regnet tar verkligen aldrig slut - det bara varierar i intensitet! Feykir fick vilodag idag eftersom jag hade så mycket värk... men nu i kväll känns det bättre så förhoppningsvis blir det ridning i morgon. På förmiddagen förväntas det vara uppehållsväder, innan regnet börjar igen, så jag ska försöka rida då. Det är ju också första riktiga semesterdagen för mig. Hm... min beställning av bra semesterväder verkar inte riktigt ha fungerat...

I kväll ringde "Reykur-Eva". Det var första livstecknet från henne sedan den stora Nato-övningen här i Norrbotten började i måndags. Hon har haft fullt upp med att dirigera en massa F15-plan, förutom de vanliga Jas och SAS-planen. Men nu hade hon fått en liten andningspaus i alla fall. Vi preliminärbokade en stalldag med ridning och gott fika tillsammans med Emelie måndag efter midsommar. "Royal Arrow" - som övningen heter - avslutas nämligen innan midsommar så då kan hon börja ha ett liv igen! ;- )

Det är kul med de nya medlemmarna i Team Lillhästen tycker jag - ett nytt gäng att lära känna via deras bloggar! Kan inte låta bli att genast citera Alexandra De Geer:

"...allt inom ridning är mycket svårare än man tror och att det är en lång bit kvar dit jag tror att jag befinner mig."

Det är verkligen SÅ sant!!! Det känns ju aldrig så lätt med ridningen som när det är länge sedan man red för intruktör sist... men sedan kommer instruktören och har synpunkter på att både bakben och bogar ska vara på plats, o s v... och plötsligt är det hur svårt som helst att rida igen! Pappa har ibland frågat, när han hört att jag ska på ridkurs: "Men har du inte lärt dig rida snart??!!" Men då får jag svara med ett annat citat: "Still confused - but on a higher level!" I alla fall kan man ju hoppas att man succesivt ändå höjer sin nivå! (Vet tyvärr inte vem jag citerar i det här fallet.)

Jag behöver ett högtryck!!!

Aj, aj, aj... Har varit vaken ett antal timmar i natt och nu när jag åter släpat mig ur sängen gör det fortfarande ont överallt... Ute har det regnat i många timmar nu - och ibland kommer det riktiga skyfall - så jag tar definitivt chansen att skylla på vädret! LCHF-kosten kan uppenbarligen inte balansera riktigt vilket väder som helst... Skulle lunchfodra i stallet idag och har hoppats att Johan skulle hinna hem så att han kunde följa med och hjälpa mig med det. Men så ringde Christina och sa att eftersom hon ändå var i stallet kunde hon fodra hästarna. TACK Christina!!!

Istället drömmer jag mig bort till värmen under Vindurtävlingen för några veckor sedan... bilden är visserligen tagen på lördagen då det var lite svalare, d v s 20-25 grader, men det hade varit ett helt OK väder för mig idag! "Attackpudeln" från Mariebäck var ju förståss med på tävlingen också.

Bakom mig och Loppan skymtar ni två personer på en bänk - en ljushårig tjej och en kille med keps. Det är Johans bror Janne med sambon Ragna, som svängde förbi på tävlingsplatsen när de passerade på väg från Umeå till Luleå. De har aldrig varit på islandshästtävling förut - tror inte de varit på någon annan hästtävling heller - men skulle se vår första uttagning på förmiddagen eftersom de ändå skulle vara i närheten. Och tyckte sedan att det var så intressant att de faktiskt stannade hela dagen! Verkligen imponerande tycker jag! Det kan inte vara så vanligt med annan publik än de "närmast sörjande" på sådana här evenemang!

Janne, vars stora intresse är att meka med bilar och som bl a har ägnat många år åt att renovera sin morfars gamla Mercedes från annu dazumal blev extra intresserad när jag berättade att tölttakten kunde beskrivas som "blackodecker, blackodecker..." Och han hittade snabbt verktygsmärken som kunde användas för övriga gångarter!

Semestern har börjat bra!

Jag har - något motvilligt - börjat min semester redan idag. Det kändes liiite tidigt...särskilt med tanke på det svala vädret vi haft efter värmeböljan under Vindurtävlingen. Men semestern har börjat bra i alla fall: först svenska jordgubbar i morgonyoghurten och sedan rida på Feykir!

Det var hela 19 grader och trots att det var mulet kändes det ganska "tryckande" - som om det skulle komma åska. Så det var VÄLDIGT skönt att det då och då kom ganska kraftiga, men ljumma vindar. Tack vare dem slapp man ju insekterna dessutom!

Eftersom vi fokuserade på trav och galopp sist var det dags för töltträning idag. Började ganska snabbt jobba med sidförande i skritt då han fick tvära kraftigt. Efter den "morgongympan" tyckte jag att vi var redo för tölt. Med böjning i högersidan, lite pisk på höger bakben och stort fokus på min sits så blev tölten riktigt hyfsad! Red mot Alviksträsk och när vi kom till korsningen vid sjön stod vi en stund och svalkade oss i de friska vindar som blåste där. Fortsatte in mot byn och galopperade uppför lilla backen innan vi vände hemåt igen.

Efter att ha sidfört i skritt längs dikeskanten, både för vänster och höger skänkel gjorde jag övergång till tölt och försökte rida ett lite högre tempo. I början gick det riktigt bra - jag lyckades hålla om ordentligt med skänklarna och sitta på rumpan och han tog verkligen i bakifrån! Sidförde fram och tillbaka över vägen för att hålla honom mjuk hela tiden. Och jag tyckte faktiskt jag lyckades riktigt bra med att ge stoora eftergifter också!

Efter skrittpauser gjorde vi två ytterligare försök med en tempoökning - men det gick inte riktigt lika bra. Jag tror att han började vara för trött i värmen - och jag också, jag lyckades inte fokusera riktigt lika bra på sitsen heller. Men på det hela taget var jag nöjd med dagens prestation - vi måste ju faktiskt få träna lite innan vi fixar det! Avslutade med att rida riktigt kort tempo tölt en liten sträcka innan jag saktade av i skritt - för att han skulle behålla bärighetern i övergången tölt - skritt trots att han var trött. Det gick riktigt bra!

Hade saktat av till skritt ovanligt tidigt, eftersom jag tyckte han jobbat så bra, så det blev ovanligt mycket skritt på hemvägen. Men inte skritt på lång tygel utan red honom lätt högerställd och försökte hela tiden hålla högerbogen på plats med kramningar på högertygeln och högerskänkeln samtidigt som vänsterskänkeln såg till att vänster bak "kom med". Det var nyttigt! Jag tycker annars det är lätt att glömma bort att träna skritten - man bara förväntar sig att den ska fungera när man väl är på tävlingsbanan...

Tillbaka i stallet träffade jag Fia och Maud som varit ute med en tur på förmiddagen. Mauds Sómi fick ju tölta till Trapalanda förra fredagen och hon sa att det var lite lättare nu när det gått en vecka. Perfekt också att hon kunde låna en häst av Sylvia och följa med på turen så fick hon ju ändå rida!



Innan Feykir fick äta kraftfoder plockade fram viktmåttbandet igen - och nu visade det bara 360 kg!!! Här har ni ett bildbevis på att han börjar bli i bättre form!

Kan föresten rapportera från Norrlandsmästerskapen att när Sylvia och Demantur för första gången red på en ovalbana tillsammans så gick det riktigt bra! De fick poängen 5,17 i V3 och kom därmed på en hedrande åttondeplats i uttagningen! Fia hade pratat med Sylvia igår och hon hade förståss varit jättenöjd - bättre hade hon inte kunnat hoppas på med tanke på förutsättningarna. Han är ju bara riden ett halvår ännu i sitt liv! Det blir VERKLIGEN spännande att se vad det ska bli av den hästen i framtiden!!!

Nu ska jag fortsätta semestern med att plantera ut växter i mitt orangeri! Har väntat med det för att ha något mysigt att pyssla med när semestern börjar. "Din semester börjar nu... men för Feykir börjar väl det riktiga arbetet!" sa Johan...

Feykir i en klass för sig!

...lyder en rubrik på tidningen Ridsports hemsida idag. Konstigt nog handlar det inte om MIN Feykir...utan om hans namne från Knutshyttan. Men det beror nog på att de helt enkelt inte känner till min Feykir ännu! ;- )

Var till stallet och lunchfodrade idag, men bestämde att Feykir skulle få en vilodag. Det blev ju rejält ansträngade för honom i galoppbacken igår - p g a hans "galoppombyten" fick jag ju dessutom rida fler vändor än planerat för att även vänster bak skulle få jobba ordentligt. Så jag gissar att han har endel träningsvärk idag. Hade först tänkt att vi bara skulle skritta i skogen en stund - för att röra på de troligen ömma musklerna. Men eftersom han går på lösdrift rör han sig ju hela dygnet ändå - så jag kom fram till att det fick räcka. Det var dessutom varmt (19 grader) och helt vindstilla och med tanke på att insekterna precis verkar ha börjat kläckas kan jag tänka mig att skritt i skogen kunnat utvecklas till en ganska "blodig" historia...

Idag håller vi tummarna för Sylvia och Démantur! De rider nämligen uttagning på Norrlandsmästerskapen på Wången! När de ändå var där båda två med anledning av avelsbedömningen tidigare i veckan tyckte hon att det var lika bra att passa på att göra deras tävlingsdebut också. Sådana små detaljer som att han varit borta på träning så att första gången hon skulle sitta på honom på över en månad skulle vara på värmningen inför dagens första klass, eller att de aldrig ö h t befunnit sig på en ovalbana tillsammans - det är inte sådant som avskräcker Sylvia! Här om veckan insåg hon att de aldrig ridit en enda tempoväxling i tölt heller... Men hon har viss erfarenhet av liknande situationer i alla fall! Hennes tidigare tävlingshäst Krummi hade ovanan att få en hovböld några dagar innan det var tävlingsdags - och då har Sylvia flera gånger "snabbtränat" någon av ridskolehästarna ett par dagar och sedan tävlat med den istället. Och tro inte att hon bytt till lätt klass dessa gånger - nej, nej, det vore ju att göra det alldeles för lätt för sig!

Jag tycker i alla fall att Sylvia gör HELT rätt - både hon och hästen är redan på plats på Wången. Då hade det ju varit dumt att missa chansen att tävla - särskilt som nästa chans att tävla blir först i augusti. Men det förutsätter ju förståss att man har de nerver som krävs att hantera situationen - JAG hade ju aldrig fixat det!

Edit: Sylvia och Demantur tävlar V2 och T3.

Fyra trevliga gångarter och två galoppombyten

När jag kom till stallet idag efter jobbet hade Feykir inte alls tid med mig... han var strängt upptagen med att:
















Insåg då att jag kanske borde ha bokat tid med honom så att han varit beredd på att jag skulle komma. Det var ju faktiskt torsdag och eftersom jag haft en stående tid i varmvattenbassängen på torsdagar i princip hur länge som helst är det MINST ett halvår sedan jag sist red en torsdag. Inte så konstigt att Feykir tyckte det var vilodag m a o!



Men jag fick liv i honom tillslut i alla fall och fick sedan uppleva fyra riktigt trevliga gångarter! Inte hela tiden - DET hade ju varit häftigt - men glimtvis i alla fall! Red ner till bilvägen och tog vänster mot Avan. Efter en hel del sidförande i skritt med mycket tvärning var det dags att höja tempot. Jag ställde honom till höger och petade till lite med pisken på höger bak - och det blev genast fyrtakt! Kämpade verkligen med att sitta ordentligt på rumpan och hålla om honom med skänklarna - och så länge jag lyckades med det töltade han så bra! Ja, det var ju inte någon maximal samling eller så - men takten kändes (och lät) hur bra som helst!



Det var dock inte tölt vi skulle fokusera idag utan den fick mest fungera som uppvärmning innan vi skulle rida galoppintervaller i vår "lilla galoppbacke 2". Eftersom "nr 1" eroderat sönder så under årets snösmältning är det tur att vi har en backe till! Det var ju första gången för i vår vi skulle träna detta så jag hade bara tänkt rida fyra vändor uppför backen. Vänster-höger-vänster resp högergalopp. Det var alltså planen och till att börja med gick det bra. Backen blir brantare och brantare och brantare - så när vi kommit ganska långt upp brukar jag sitta av och gå nerför. När jag suttit upp igen och skulle rida tredje gången började Feykir med vänster galopp precis som jag ville - men så kom han på att när det blev för jobbigt var det ju bara att göra ett galoppombyte mitt i backen...!!!



Fjärde vändan uppför backen gjorde han det igen... Då bestämde jag mig för ny taktik. Skrittade iväg ganska långt från backen, så vi skulle ha gott om tid att förbereda oss. Vände tillbaka, red samlad trav en liten bit och gav sedan galoppskänkel innan han hade hunnit börja ladda för galoppen. Han rullade då över i en rund och fin vänstergalopp som var en riktig njutning att rida!!! Och med mycket drivning från min sida höll han sedan denna galopp uppför hela backen. DUKTIG!















Oj, vad han flåsade när vi vände nedåt igen! Det var ju faktiskt ganska varmt också: 17 grader och helt vindstilla. I varmaste laget om man envisas med att behålla endel vinterpäls... På bilden har vi pausat på ett flackare parti mitt i backen - innan den blir riktigt brant.



När vi kom ner på bilvägen igen hade vi en liten diskussion kring om vi skulle vända hemåt på en gång eller om vi skulle fortsätta en bit till först. Den av oss som ville fortsätta vann! Passade på att jobba honom i trav i låg form och tack vare att han var ganska trött efter galoppen kunde jag komma till ett driva framåt mot bettet-läge trots att vi red rakt fram längs vägen. Satte faktiskt ribban riktigt högt: han skulle kunna trava högerställd UTAN att vi hamnade nere i diket på höger sida. Jo, det var ju lite djärvt - men "om man siktar på stjärnorna når man kanske trädtopparna" heter det ju! Och succesivt lyssnade han bättre och bättre på den där krävande högerskänkeln. Efter en skrittpaus vände vi hemåt och travade mer. Vi fick förståss lite mer energi tack vare att det var hemväg - men han var för trött för att rusa - så med stöd på vänstertygeln samt kramningar och STORA eftergifter på högertygeln glimtade han till bitvis och travade JÄTTETREVLIGT!!!



Var så nöjd att jag avbröt och lät honom skritta resten av vägen hem. Även skritten kändes så trevlig nu - avslappnad men ändå ganska energisk. Tänk vilket fyrgångsprogram vi skulle kunna få till om vi kunde fixa de här glimtarna mer ihållande och på en ovalbana!!!





Min duktiga, rejält svettiga häst fick gå in i spolspiltan och duscha innan han fick mumsa kraftfoder. Insekterna har börjat komma nu - det var en hel del knott i hagen och ingen vind som kunde blåsa bort dem... Hittade som tur var en burk Skillingarydssalva i mina gömmor, som jag kunde smörja honom med. Måste leta fram mer insektsmedel till i morgon!

Mindre svettig och högre säkerhet

När Lillhästen började sälja MIPS-ridhjälmarna "hängde jag på låset". MIPS-tekniken har utvecklats av forskare vid Kungliga Tekniska Högskolan och Karolinska Institutet. Genom att man kopierat kroppens eget system för att skydda hjärnan vid slag mot huvudet säger man att säkerheten ökar med 40 % om man använder en MIPS-hjälm. Min svärfar, som under sitt yrkesverksamma liv ägnat sig åt att diagnosticera och rehabilitera hjärnskador efter trauman (t ex olyckor) tyckte idén var så bra att han faktiskt var med och sponsrade mitt inköp!






Ännu har jag - som tur var - inte behövt testa den där MIPS-tekniken... men hjälmen har även en annan finess som jag är väldigt glad åt: fodret är löstagbart och lätt att tvätta! Det var särskilt uppskattat efter Vindurtävlingens värmerekord, när svetten faktiskt droppade ur pannluggen när jag tog av hjälmen, både efter T8 och V5-finalen! Jag tycker att ALLA ridhjälmar borde ha löstagbart foder - det vore ju så mycket fräschare!

Viktigt att tänka på är att hjälmen faktiskt är en färskvara! Har sett lite olika uppgifter om hur många år man kan räkna med att en hjälm behåller sin skyddande förmåga, men 3-5 år verkar vanligast. Om man ramlar av och slår i huvudet ska man ju dessutom alltid köpa ny hjälm. Har man en MIPS-hjälm får man gärna skicka in den trasiga hjälmen för att användas i den fortsatta forskningen och då får man tydligen ett litet bidrag till en ny hjälm också! Men jag håller förståss tummarna för att det aldrig blir aktuellt med min hjälm!

Utan hjälm skulle jag föresten ALDRIG våra rida! Fast jag har faktiskt gjort det en gång av misstag... Hade för ovanlighetens skull kepa på mig i stallet en sommarkväll och råkade rida iväg med bara denna på huvudet. Efter någon km insåg jag att hjälmen var kvar i stallet och då vågade jag inte ens skritta tillbaka utan satt av och gick hem med Reykur för att hämta hjälmen.

Démantur i stamboken!!!

Kan rapportera från avelsbedömningen på Wången att Sylvias fina Démantur frá Minni-Borg gick in i stamboken, trots att han bara är riden ca 6 månader i sitt liv! Han fick 7,97 exteriört och 7,63 för ridegenskaper. Pratade just med Sylvia och hon lät jättenöjd - att få in honom i stamboken var ju hennes mål så här långt.

På torsdag är det öppen visning och då håller vi tummarna för att "diamanten" ska höja sig lite till trots att han är så oerhört "grön"! Det blir verkligen intressant att följa hans utveckling framöver. Om ett år kommer han ju att ha varit riden TRE gånger så länge - då blir det spännande att se honom!

De fina bilderna är fotade av Linda Wikström i april i år.

Jennie Lindberg...

...vann både T8 och V5 med detta fina Vindäng-sto, vilket ska bedömas på Wången den här veckan.

Vilken UNDERBAR morgon!!!

Ni som följt min blogg ett tag har nog märkt att morgonen inte direkt brukar vara min bästa tid på dagen... "I mitt tidigare liv" - d v s innan jag fick fibromyalgi - var jag dock riktigt morgonpigg. Men om man alltid sover väldigt dåligt blir det annorlunda... Fast sedan jag börjat med LCHF-kosten har även sömnen förbättrats, så jag kan faktiskt återigen få uppleva morgonar som inte är extremt plågsamma. Och i morse var det verkligen en sådan icke plågsam-morgon!

Sylvia har åkt till Wången för att hålla tummarna på plats när hennes Démantur ska avelsbedömas, så vi "inhysingar" sköter alla fodringar den här veckan. Jag hade morgonfodringen idag och det var RIKTIGT mysigt! Solen sken och det var så stilla... det enda som hördes förutom fågelkvitter var först 30-talet hästars välkomnande "huckrande" när de förstod att det var matdags och sedan deras rogivande tuggande!

När alla hästar fått sitt hö satt jag en stund i solen vid stallväggen och drack te och bara njöt av tillvaron! Jag hade fodrat i vallackhagen först, så när jag druckit mitt te hade de ätit upp sitt hö och även hunnit "städa" ganska noga. I vintras hämtade jag utan dåligt samvete in Feykir redan innan de ätit upp - eftersom han behövde gå ner i vikt - men nu är han så nära målvikten att han kan få äta upp!

Dagens ridtur började på ett helt revolutionerande sätt - ifall ni frågar Feykir. Matte hade nämligen fått för sig att vi INTE skulle rida "vanliga" vägen ner till bilvägen, utan istället ta den gamla vägen - som går förbi kyrkan. Den väg som vallackarna varje dag hela sommaren går till och från sin sommarhage. Inte så spännande kunde man ju tro... men Feykir hade inte gått här sedan i höstas så nu var det JÄTTESPÄNNANDE!!! Det är bara en liten träbro över bäcken och den tycker han faktiskt är lite läskig även när han går med flocken till hagen, så det var ju inget undantag idag. Annars borde detta ställe att passera bäcken passa honom mycket bättre, eftersom det knappt porlar alls här - och han har annars tydligt visat att risken för en Mariebäckus odjurus-attack är allra störst vid porlande vatten.

Nåja, mot alla odds tog vi oss levande ner till bilvägen i alla fall! Men matte saknade sin mjuka "terrängtölthäst" - när vi nu skulle börja tölta kändes han tyvärr ganska spänd... dessutom saknades framåtbjudning... En kombination som inte direkt befrämjar fyrtakt kan jag avslöja...

Det var bara att peta till honom lite med pisken i rumpan och "fräsa på" framåt - samtidigt som jag sidförde mellan dikeskanterna för att få honom mer lösgjord. Han behövde dock inte tvära så mycket - eftersom det skulle bromsa för mycket och prio 1 ändå var att han började tänka framåt!

Det här var också en solig morgon - när den här bilden togs - men idag var det som tur var inga 30 grader i skuggan! Men faktiskt hela 18 grader. Ljuvligt! Det gäller att njuta när det BÅDE är (lagom) varmt och insektsfritt - för snart kommer de små flygfäna...

Matte tyckte uppenbarligen att Feykir behövde ÄNNU mer spänning i tillvaron - trots att vi alltså redan börjat ridturen med att rida en "alldeles ny" väg - för nu bestämde hon att vi även för första gången sedan i höstas skulle rida till "galoppbacke 1" för att träna galoppintervaller. En av oss tyckte det var lite småspännande att passera ett nytt timmerupplag som inte fanns där i höstas - och när vi efter en kurva plötsligt stod öga mot öga med en rundbal hö (utan plast) blev Feykir JÄTTERÄDD!!! En sådan oerhört respekt för hö hade verkligen varit välgörande i vintras när de hade rundbalar i hagen... Men nu måste jag ju - något motvilligt - ändå visa honom att just den här rundbalen faktiskt inte var farlig.

När vi överlevt detta trauma kunde vi dock utan problem hantera att någon placerat ett utedass (!!!) längst ner i vår galoppbacke! Mer bekymmersamt - på riktigt - var att backen eroderat sönder så jättemycket av vårens snösmältning... så jag vågade inte rida snabbare än skritt uppför den... SYND!!!

Fortsatte upp i skogen och testade att rida "terrängtölt" längs en skogsväg, men den var inte tillräckligt ojämt, så jag fick aldrig den där lösgörande effekten jag hoppats på. Istället vände vi tillbaka ner till bilvägen igen för att tölta mer där. För att kunna fokusera maximalt på mina skänklar och min sits red jag mest rakt fram längs vägen och när jag lyckades inverka hyfsat så blev takten ändå ganska bra. Ser fram emot den dag när jag kan sitta rätt och samtidigt böja/sidföra - tänk så bra det ska bli då!



Avslutade ridturen med att trava i lång och låg form. Här blev det däremot endel sidförande - dock inte planerat utan p g a att Feykir såg spännande saker i dikeskanterna... Där emellan travade han dock riktigt trevligt! Sedan var vi så modiga att vi red "sommarhagsvägen" via kyrkan tillbaka till stallet också. Förutom passagen över bron var det inte lika spännande den här gången.







Feykir hade blivit rejält svettig, så jag spolade av honom i spolspiltan medan jag försökte förklara det fiffiga i att släppa resterande vinterpäls. Oklart dock om han lyssnade särskilt noga... Desto mer uppmärksamhet fick jag när jag hämtade hans kraftfoderhink!

Matti och Kerstin

..hade än en gång åkt ända från Poultsa (mellan Kiruna och Nikkaluokta) för att vara med på Vindurs tävling. Matti vann både T1 och V1 med sin Frasi...

...och Kerstin kom tvåa i V1 på vackre Breki.

Med risk att bli tjatig: Det ÄR något speciellt med en skimmel!!!

En ny, trevlig bekantskap

...var Susanna Hermansson som tävlar för Kraftur. Hon kom med två hästar: Hátid och Skrökvi. Johan hade lyckats fånga henne på en bild - jag är dock inte säker på vilken klass hon red när bilden togs... Hoppas du styr kosan norrut igen till Vindurs tävling i höst! (Ja, du är ju självklart välkommen till Midurs hösttävling också - men det blir ju lite längre att åka...)

Joanna och Idunn

...ytterligare en av Midurs duktiga ungdomsryttare, som tävlar femgång. Idunn ÄÄÄÄLSKAR verkligen att dundra iväg i pass, så det gäller att hon inte blir överladdad.

Rebecca och Hending i flygande pass!

Midurs duktiga ungdomsryttare Rebecca Nilsson tävlade T2 och femgång med den äran. Poängen som gav henne segern i ungdomarnas femgångsfinal var faktiskt högre än poängen för den enda senior som red femgång!

Terrängtölt - vår bästa gren!

När kommer den på VM? En vanlig ovalbana är ju ALLDELES för jämn och tillrättalagd för att Feykir och jag ska komma maximalt till vår rätt! ;- )

Men det är faktiskt inte bara roligt att tölta i terrängen utan riktigt nyttigt också - inte minst för mig! Jag skulle jämföra det med att bli longerad i trav på en tregångare - man kan lägga allt fokus på sin sits. Jag behöver bara fokusera på att luta bakåt (d v s sitta någorlunda rakt), hålla om med skänklarna och driva. Resten sköter Feykir själv m h a naturen trots i princip fria tyglar! Terrängen fixar allt lösgörande som behövs så att han töltar avslappnat - och dessutom fungerar den som naturlig broms. Om jag på plan väg skulle ge honom fria tyglar och bara driva skulle han antingen rusa iväg eller falla ner i trav. Men i tillräckligt ojämn terräng har själva terrängen en bromsande effekt som ersätter förhållningarna på tygeln nästan helt. Om han hoppar över något mindre träd och landar i galopp så får jag göra en liten förhållning med tyglarna för att växla tillbaka till tölt igen - men i övrigt funkar det med fri tygel. Under förutsättning att jag verkligen sitter på rumpan och driver. Och tack vare att han både är avslappnad och bär sig själv så utgår jag ifrån att han använder rätt muskler.

Red bakom vägbommen idag - och när vägen delar sig hade det kommit upp en tråkig "All ridning förbjuden"-skylt på den högra skogsvägen så då var det ju inte så mycket att välja på. Ganska snart efter den vänstra vägen går det dock in en liten, krokig nästan igenvuxen stig i skogen och det var där vi passade på att "terrängtölta". Feykir verkar tycka att det är roligt också! Eftersom vi kan bli lite överambitiösa i tölten och därmed spända båda två tror jag det här är perfekt för oss!

Tillbaka ute på skogsvägen fortsatten jag tölta bort till vändplanen där vägen tar slut, fast nu fick jag ju korta upp tyglarna förståss. När jag rider med halvstången måste jag verkligen träna på att rida mer "av och på" - d v s göra tydligare förhållningar så att jag sedan kan ge ännu större eftergifter. Med ett sådant här bett är det ännu värre om man hamnar i något mellanläge med ständig tygelkontakt... Och det tar ju också lite tid att lära sig den tekniken.

Vid vänplanen jobbade vi lite i skritten, bl a red jag åttor med utåtställd häst, vilket vi faktiskt var jätteduktiga på! *stolt*

När vi vände tillbaka hemåt försökte jag hålla nere tempot i tölten riktigt mycket genom "av och på"-ridningen. Ibland fixar jag det ganska bra, fast missar ändå en viktig liten detalj. Sylvia brukar säga: "Tydlig förhållning, krama loss och släppa!" och det där "krama loss" har jag en tendens att glömma... Fixar jag de två andra så kan Feykir bära sig själv i tölten. Men när jag nu tillslut lyckades få med "krama loss" innan den STOOORA eftergiften så bar han sig själv i trevlig form i tölten. Och det är ju en trevlig skillnad!

Då tyckte jag att vi varit så duktiga att vi fick skritta tillbaka hem. Tänkte "tävlingsskritt" nästan hela vägen - så att han verkligen skulle jobba bakifrån. Och han gjorde faktiskt inte ett enda försök att dyka ner på bogarna och hänga i handen utan skrittade riktigt trevligt! Men så var han ju inte så jättetrött som efter en Sylvialektion t ex heller.

Tillbaka i stallet sa Sylvia: "Men Feykir ser ju riktigt smal och fin ut!" Och jag fick berätta att han faktiskt redan för ett par veckor sedan var nere i 366 kg - vilket var det lägsta han vägde i höstas. Sylvia höll med om att det bådade mycket gott för fortsättningen, eftersom hästarna i Mariebäck går ner under sommaren och upp under vintern. I och med den trevliga utvecklingen av hans viktkurva håller jag succesivt på att öka på hans kraftfoder. Länge fick han bara en gest - men nu börjar han närma sig mängder som han kan använda till att bygga muskler. Feykir verkar MYCKET nöjd med detta!

Jag skulle lunchfodra innan jag åkte hem, men Anna M var ute med en turridning och de hade inte hunnit tillbaka ännu så jag hann städa lite bland mina stallgrejor - vilket verkligen inte var i onödan! Trots att förra helgens sommarvärme försvunnit all världens väg (i natt var det nattfrost - och nu bara 7 plusgrader) kändes det lämpligt att börja ta reda på lite vintergrejor. Jag har två täcken som jag använder vintertid om jag släpper ut Feykir svettig i hagen. Dels ett fleecefodrat regntäcke och dels ett impregnerat bävernylontäcke med ullfoder. Undviker att tvätta den typen av täcken i det längsta - för att inte slita på "impregneringen" i onödan. Men har hört att man kan spola av med högtryckstvätt med gott resultat. Vi har nyligen köpt en sådan (hade bara funderat på saken i nio år - vi är lite impulsiva, Johan och jag...) så jag kanske skulle testa. Fast regntäcket, som jag använt allra mest, luktar ganska starkt av svett så det skulle nog må bra av en omgång i tvättmaskinen ändå. Har fått lära mig att "andastäcken" antingen ska tvättas med speciellt tvättmedel eller också med såpa för att funktionen inte ska förstöras.

Fågelskådning på NÄRA håll!

De senaste dagarna har jag upptäck STORA mängder fågelskit på vår altan. Det konstiga var att det var så väldigt mycket på varje plats... fåglar brukar ju annars inte sitta stilla någon längre stund. Men t ex så var det MASSOR av skit på ryggen till en av våra stolar. :-( Och nu har jag hittat förklaringen!

Mamma och pappa trast har helt enkelt tagit för vana att "parkera" sin unge på vår altan. Och sedan kommer föräldrarna flygande i skytteltrafik med mat medan ungen äter och skiter och äter och skiter...

Dessutom kunde jag konstatera att ungen fått stränga order om att INTE röra sig även om något farlig dök upp. "Rör du dig inte så syns du inte!" måste de ha sagt. För ovanstående bild är faktiskt fotad med en kamera utan zoom! Jag stod max 30 cm från fågeln! Det var först när jag stod så nära OCH började vifta med armarna som den tillslut flög iväg och landade på gräset längre bort. Och ni kan ju gissa vilken utskällning jag då fick av mamma och pappa trast?! Men de var uppenbarligen inte mer avskräckta än att ungen var tillbaka dagen därpå... Måste kanske ta ledigt från jobbet för att hålla altanen trastfri?! ;-)

MÅNGA första galoppsprång

Har läst i Atlis bok att det första galoppsprånget oftast är det bästa. För att bygga upp galoppen ska man därför se till att rida så många första galoppsprång som möjligt - d v s massor av övergångar trav-galopp. Så det skulle vi träna idag!

Red på ridbanan, med boots och värmde upp med trav på böjda spår till dess vi kunde behålla den låga formen även när vi bytte riktning. Det krävs att man ger Feykir riktigt bra stöd med ytterhjälperna för att fixa det - men tillslut går det!

Sedan travade vi i höger varv, rullade över i galopp några steg, tillbaka ner i trav, ny galoppfattning.... Red aldrig mer än fyra galoppsprång i taget och väntade sedan till dess han travade avslappnat innan vi gjorde ny galoppfattning. I högervarvet gick det faktiskt jättebra! Ibland hann vi galoppera genom ett hörn, hitta traven och trava några steg mitt på kortsidan för att sedan galoppera genom nästa hörn igen!

Bytte till vänster varv och då dröjde det längre innan han travade avslappnat efter varje galopp - men ju längre vi höll på desto "närmare" kom traven. Efter en stund kunde jag dessutom hålla honom böjd i innersidan genom kurvorna bara m h a innerskänkeln. Han kändes riktigt avslappnad och trevlig - det svårare varvet kändes helt avdramatiserat!

Efter en skrittpaus gjorde vi nytt försök med högervarvet och lite mer samling. Det fortsatte att gå bra - och nu blev sprången rundare också!

Men när vi återgick till vänstervarvet igen verkade han plötsligt han kommit ihåg att vi ju red det där svåra varvet... Ena kortsidan hade vi lätt uppförsbacke, så den gick bra. Men den andra kortsidan, där det istället lutar aningen utför var värre. Feykir hade uppenbarligen inställningen "det här kommer att bli skitsvårt - det här klarar jag inte!" för plötsligt var den avslappnade trevliga traven som bortblåst! Han stressade iväg, spände sig och välte inåt! Jag fick rida många vändor innan jag ö h t kunde få honom att behålla traven och hålla honom kvar ute på spåret genom båda hörnen. Och sedan några varv till innan han dessutom varvat ner så mycket att han kunde trava inåtställd genom denna kortsida. Då fattade jag tillslut galopp igen - inför den lättare kortsidan - och när han då galopperade avslappnat och höll böjningen i innersidan genom båda hörnen blev jag så nöjd att jag avbröt för dagen.

Vi har definitivt en hel del jobb kvar att göra i galoppen Feykir och jag - inte minst med den mentala biten verkar det som!

Sómi töltar i Trapalanda... :- (

Sómi och Maud - sista dagen tillsammans.

(Tack för den fina bilden Fia!)

Man hör ibland representanter för försäkringsbolagen säga att många hästägare idag är alldeles för snabba med att få skadade hästar utdömda. Det gäller då definitivt INTE Sómis matte Maud! Det är minst fem år nu som Sómi varit halt, i alla fall nästan hela tiden... Han har behadlats på ATG och ordinerats månad efter månad med vila... men fortfarande varit halt. Nya behandlingar, nya månader med vila... osv. Ibland har han varit tillräckligt återställd för att kunna börja sättas igång lite försiktigt. Men mycket mer än så har han aldrig hållit för, utan snart har han varit halt igen.... Redan för ett par år sedan sa veterinären på ATG till honom: "Din matte har verkligen ett FANTASTISKT tålamod med dig!"

Men idag fick han alltså sluta sina dagar ute på gården i Mariebäck, efter att ha ätit en sista hink havre... Eftersom hans sommarexem dessutom blivit sämre och sämre de senaste åren är jag övertygad om att han var väldigt tacksam över att inte behöva uppleva ännu en kliande sommar. För i Trapalanda finns ju inga jobbiga insekter!

Skickar tröstkramar till Maud - som varit tvungen att ta det tuffaste av alla beslut...

Sómi kommer även att saknas av unghästarna - som nu förlorat sin "lekfarbror"! Och det är inte bara hästar av yngre modell som han tagit hand om. Jag minns särskilt när lilla Emelie hade fått pyssla med honom och själv skulle få leda honom ut i hagen igen. Hästarna hade precis fått lunchhö, så alla andra hästar hade varit stressade av att få börja äta med de andra. Men Sómi hade ingen brådska utan väntade med en ängels tålamod medan Emelies tjocka vinterhandskar gjorde att hon fick krångla en extra lång stund innan hon fick av honom grimman. Vilken fantastiskt bussig häst!

Tölta i frid Sómi!!!

Galoppera är KUUUUUL tycker Feykir!

...och det gör jag också! Galoppera på oval tycker jag faktiskt är allra roligast. Då och då kommer en kurva så att man får "böja igenom" hästen. Då blir galoppen mycket trevligare än om man galopperar längs en väg. I en paddock får man ju också böja - men där kommer hörnen onödigt ofta...

Dessa tre bilder är plockade ur filmen som Johan tog under lördagens fyrgångsuttagning. Synd att jag inte har någon film från sista kurvan i finalen - då kändes galoppen helt fantastisk!!! Hade GÄRNA velat se hur den såg ut!

I finalen får man ju rida lite mer än ett varv, så då har man ju lite mer tid på sig att få saker och ting på plats. I slutet lyckades jag tänka på det mesta samtidigt tror jag: räta på mig, tänka uppåt i varje galoppsprång, krama och lätta på innertygeln, aktiv ytterskänkel för att hålla igång ytter bak, böja honom runt innerskänkeln... och plötsligt hände något och hela hästen kändes någon meter kortare. Och galoppsprången mycket rundare. Hoppas vi lyckas komma tillbaka till den känslan fler gånger!!!

Caroline och Fagur

En helt underbar bild på Caroline och Fagur tycker jag!!! Det var föresten Carro som var så bussig och lånade ut Fagurs box till Feykir och Lukka mellan våra uttagningar på lördagen! Stort TACK Caroline! Och som ni kan se på bilden var hon och Fagur väldigt duktiga också! (De tävlar förståss för Midur.)