STOPP!!!

STOPP!!! DET VÄXER JU GRÄS HÄR!!!

Hamingja låg och sov i solen när jag kom till stallet idag, men innan jag hann komma tillräckligt nära för att ta en bild hade hon förståss hoppat upp. Dagens träningspass inleddes sedan med uppvärmning på ridbanan. Skritt på volt och flytta undan för innerskänkeln och sedan trav både på volt och längs spåret. När jag sedan bad om tölt med låååång hals började hon frusta på en gång - hon älskar verkligen att få sträcka ut halsen ordentligt i tölten! I höger varv fungerade det mycket bra att tölta på volt, men i vänster varv fick jag övergå till "Kyras ABC" för att få kontroll över högerbogen. (Alltså rida på en liten fyrkant med framdelsvändningar - med tydligt stöd på yttertygeln - i hörnen.)

Efter en grundlig uppvärmning på 20 minuter kändes Hamingja lösgjord och fin i hela kroppen när vi fortsatte ut på bilvägen mot Alviksträsk. Jag hade f f a tänkt fokusera på töltträning idag - det är ju så ROLIGT!!! Men när vi skulle passera vägen in till gamla soptippen insåg jag att den verkade ha torkat upp fint - i alla fall den första sträckan där vi brukar träna galoppintervaller. För säkerhets skull skrittade vi upp för den första lilla backen så att jag han kolla underlaget (och Hamingja han kolla in ev spöken). 

Sedan red vi två riktigt trevliga vänstergalopper varav den andra fick ett VÄLDIGT abrupt slut när jag råkade vissla för att Hamingja skulle sakta ner igen i samma sekund som hon tydligen fick syn på ett hästätande monster lite längre fram... Det blev verkligen TVÄRSTOPP men som tur var höll jag mig kvar i sadeln i alla fall. 

Under vår första tid tillsammans blev Hamingja alltid väldigt uppjagad av att få galoppera. När vi tränat galoppintervaller har jag därför alltid varit noga med att vi skrittar lugnt tillbaka till utgångspunkten innan vi fattar ny galopp. På det sättet har jag kunnat befästa att hon direkt jag visslar att vi ska sakta ner "slår till off-knappen" och kan skritta på hellånga tyglar med nosen i backen. Det fungerade klockrent idag också - trots att det nu var länge sedan sist! 

Vi avrundade galoppträningen med riktigt trevlig högergalopp och sedan satt jag av för sadla om. Hamingja tar nämligen alltid i så våldsamt när hon galopperar att sadeln glider fram. Vid stallet använder jag alltid en pall när jag sitter upp, för att skona mina onda bäckenleder. Ute i skogen brukar jag titta efter en lämplig stubbe eller liknande och den här gången placerade jag henne i en grop som smältvatten bildat på ena sidan av skogsvägen. Alla sätt är bra utom de dåliga!

Vi töltade vidare längs bilvägen och tog sedan en lååång skrittpaus innan vi vände hemåt igen. Första delen av hemvägen är ett "moment" som till att börja med alltid var kritiskt för oss... Hamingjas starka flyktreflexer slog till så att det kändes som att sitta på en bomb som när som helst skulle explodera. Därför var jag alltid väldigt noga med att inleda hemvägen med en lång sträcka skritt för att inte trigga flyktreflexerna i onödan. Och genom att vara konsekvent med detta har vi kommit ända fram till att oftast kunna skritta på hellånga tyglar, helt utan "bombkänsla", även direkt vi vänt hemåt. Det har varit ett "gnetande" under lång tid, men är en STOR belöning att få uppleva hur bra Hamingja mår när hon vågar slappna av!

Efter ytterligare en lång sträcka i skritt använde vi större delen av hemvägen till att fortsätta träna på att uppnå och bibehålla samlingen i tölt. Jag varvade lite mellan att rida öppna åt vänster resp höger. Det senare är förståss svårare eftersom hon tycker det är jobbigare att korsa med höger bakben. Men jag insåg nu att det också beror på att hon inte så gärna tar stöd på vänstertygeln. Dubbla anledningar att rida mycket höger-öppna alltså!

Som avslutning fick hon som vanligt sträcka ut sig ordentligt i långsam tölt och kändes verkligen härligt avslappnad! Men när vi började närma oss infarten upp mot Mariebäck blev hon mer och mer spänd... Det är VÄLDIGT mycket vatten i bäcken nu och uppenbarligen påminner ljudet av forsande vatten henne om det traumatiska mötet hon hade med mördar-svanarna under inridningen... 

För att försöka hjälpa henne att avdramatisera det hela satt jag av och gick framför henne fram till bäcken för att sedan stå stilla där en god stund medan jag småpratade om ditt och datt. Hela tiden höll jag bara längst ut i tyglarna för att hon inte skulle känna sig "fångad" och få panik av det. När jag sedan tyckte det var dags att fortsätta hemåt gick jag väääldigt sakta och stannade många gånger, för att verkligen understryka att situationen var helt ofarlig. Just idag tror jag det var mest vatten hittills i vår - det var väl därför hon reagerade extra mycket. Ibland har det dessutom hänt att vi skrämt upp några änder när vi passerat över bäcken - och det var nog väldigt tur att vi inte behövde vara med om det idag! 

Avslutningsvis: dagens fölbild! Hon är verkligen HELT bedårande!!!