Med trevligt sällskap och ut i terrängen!

Hamingja i sitt SNYGGA Eques-träns!

Detta superfina träns köpte jag av Karin Åberg, Sadlar.se när hon var på ett av sina bejublade besök i Mariebäck förra året. Förutom det anatomiskt utformade nackstycket gillar jag verkligen pannbandets och nosgrimmans lackade flätor - stilrent och supersnyggt! Jag hade dock lite otur med att flätorna började släppa i vintras så den senaste tiden har jag använt tränset med annan nosgrimma och andra pannband. När jag tillslut kom mig för att kontakta Karin fick jag uppmaningen att skicka nosgrimma och pannband till henne så skulle hon laga dem. Men när paketet här om dagen kom i retur från henne så visade det sig att jag fått helt nya - tala om superservice!

Det kändes roligt att återinviga dem just idag när vi dessutom hade ridsällskap - för första gången på JÄTTELÄNGE! Vi har visserligen tränat på ridbanan samtidigt med andra ibland. Men när red vi senast ut med några andra..? Nej, jag minns inte ens...!  :-O Men plötsligt händer det! Och inte nog med att vi fick så trevligt sällskap av Elisabeth och Démantur - dessutom red vi ut i skogen längs en ridväg vi p g a snön inte kunnat rida på den här sidan årsskiftet!

Det innebar att vi först red längs bilvägen mot Avan men sedan tog av in till höger mitt emot infarten till sandvägen och följde den skogsvägen tillbaka parallellt med bilvägen. Det är mycket sankmarker kring Mariebäck men det här är ett område med sandig tallhed så därför hade det hunnit torka upp riktigt bra trots den extremkalla våren. 

Hästarna verkade precis lika glada som vi åt att få lämna bilvägen och komma ut i terrängen - och båda två blev förståss extra upplivade av att ha sällskap! För Hamingjas del innebar det att hon inte alltid hade tid att trava utan gick över i tölt istället. Så vi behöver VERKLIGEN se till att träna med sällskap så att "travknappen" kan fungera även när vi rider final med fyra eller fem andra ekipage på banan... 

Det vore ju verkligen EXTRA förargligt om vi skulle missa travmomentet när hon dessutom har en exeptionellt bra trav! "Been there, done that...!" kan jag tyvärr säga... För när jag och Reykur en gång i tiden hade åkt hela vägen från Kiruna till Björna (50 mil enkel väg) för att tävla på Norrländska mästerskapen hände just detta i vår fyrgångsuttagning... Vi gjorde en KLOCKREN övergång till trav och han - som också hade en mycket fin trav - tryckte ifrån med några så STORA travsteg att jag kom ur balans, tappade en stigbygel och råkade dunsa min känslige herre i ryggen varför stackars Reykur naturligtvis slog upp i tölt....

Jag lyckades inte heller få tillbaka foten i stigbygeln under hela det varv vi skulle visa trav... Med lite mer tävlingsrutin skulle jag förståss ha saktat av till skritt, fått ordning på stigbyglarna och gjort en ny igångsättning till trav. Det hade visserligen inneburit rejäla poängavdrag - men ändå varit så mycket bättre än som det blev nu... Hela det varv vi skulle ha visat trav ägnade jag åt att försöka få tillbaka foten i stigbygeln, tyvärr utan att lyckas, varpå stackars Reykur stressat töltade runt... Att få 0 poäng på traven var extra förargligt eftersom traven vid den tiden var hans bästa gångart! 

Som tur var fick vi revansch i töltklassen (T1) där vi t o m kvalade till SM! Vilket dock gick nere i Skåne detta år, en resa på 140 mil enkel väg från Kiruna, så det blev förståss aldrig aktuellt för oss... Men vi fick faktiskt ett omnämnande i Tidningen Ridsport Reykur och jag! Deras reportage om Norrländska Mästerskapen började nämligen: "De tävlande kom från när och fjärran,  t o m från Kirunas lappmarker!" 

Ja nu svävar jag iväg här i Reykur minnen - men för att återgå till dagens ridtur så blev det endel "terrängtrav" men f f a "terrängtölt". För det mesta red vi bakom Elisabeth och Démantur och en mycket förvånad Hamingja fick då erfara att Démantur den galningen sprang på rakt genom vattenpölar och leriga partier - vet han inte hur obehagligt det är att bli blöt och lerig om "fötterna"??!! 

När vi kom ner i lägre terräng och skulle försöka söka oss ut mot bilvägen blev det VÄLDIGT blött så för att inte trampa sönder marken alldeles vände vi och red samma väg tillbaka. Då passade jag på att visa Elisabeth den backe där Feykir och jag brukade träna galopp. Den blir hela tiden brantare och brantare - och blir tillslut så brant att man måste vända och gå ner igen. Så man kan lätt anpassa ansträngningen genom att välja när man väljer att stanna och vända - samt hur många vändor man galopperar. Men idag red vi bara upp en gång och i o m att Hamingja inte alltid är så säker på foten och backen är så brant valde jag sedan att sitta av och leda henne ner igen. 

När vi sedan red längs bilvägen tillbaka till stallet kunde jag inte låta bli att "känna lite" på samlad tölt - det är ju så ROLIGT nu när vi äntligen börjar få till det! Och även om sällskapet gjorde att Hamingja fick lite bråttom och gärna drog upp tempot så fortsatte hon tölta med bärighet och helt lösgjord i nacken! HÄRLIGT - jag blir så HÖG av min FINA häst!!!