Dagen började med morgonfodring av hästarna följt av egen frukost i Josefshallen - och sedan var både Hamingja och jag redo för Atlikursens dag 2! I o m att vi skulle vara dagens första ekipage på ridbanan, tillsammans med Elisabeth och Démantur, kunde vi göra "föruppvärmningen" inne på ridbanan. När jag där låtit Hamingja stretcha musklerna i bakdelen genom att flytta undan för skänkeln åt båda hållen passade jag på att trava på volt - för det blev ju pinsamt tydligt igår att det var något vi tränat alldeles för lite på den senaste tiden...
Jag började trava på volt i vänster varv, eftersom det fungerade "minst dåligt" igår och konstaterade nu till min glädje att jag kunde hålla henne på volten m h a yttertygeln och ge lös innertygel - vilket snart också resulterade i det önskade: en avslappnad trav krönt med frustningar!
Jag försökte sedan ta med mig den känslan när jag bytte till höger varv och även här "belönades" jag tillslut med avslappnad trav och frustningar, även om det tog längre tid. Det är definitivt en god idé att återuppta den vana Atli tidigare skolat in mig i: att avsluta träningspassen på ridbanan med nedvarvning i trav på volt, för att fortsätta "programmera in" att trav är avslappning. (Men så är ju också Atlis träningsupplägg genomtänkt in i minsta detalj!)
Detta innebar att jag var MYCKET nöjd med Hamingja redan innan lektionen ens börjat! Och sedan skulle det bara bli ÄNNU bättre! Atli uppmanade oss att börja värma upp våra hästar och jag inledde med en kortversion av det jag precis gjort i skritt och trav för att sedan främst ägna mig åt tölt med lååång hals, både på volt och längs spåret.
När det sedan åter var dags att träna på samlingen tyckte Atli att jag INTE skulle börja från marken utan direkt arbeta henne uppsuttet. "Hon gör det så jättebra från marken nu - och du kan alltid gå tillbaka dit ifall det inte fungerar uppsuttet." Istället fick jag alltså göra halt ute på spåret och be henne rygga m h a skänklar och säte samtidigt som jag kramade försiktigt på tyglarna för att få henne att slappna av i nacken och länga halsen.
Nästa steg blev att rida framåt i samlad skritt med helt lösa tyglar, för att bara krama lätt som påminnelse om formen ifall hon blev för kort i nacken. Till att börja med samlade hon sig visserligen men det kändes ändå lite "tamt" så jag dristade mig till att smacka en gång - vilket som vanligt fick en oerhörd "katapulteffekt" på lilla Hamingja. Men jag var ju beredd och kunde fånga upp energin genom att "sitta emot" och efter detta var det ett helt annat "tryck bakifrån" i samlingen!
Jag fick göra övergång till tölt när jag kunde göra det med helt lösa tyglar. "Måste du ha tygelkontakt i övergången hamnar hon på bogarna - tygeln måste vara lös för att hon ska göra övergången med egen bärighet!" påminde Atli. Vi red ett antal töltsekvenser och tack vare att Atli även hjälpte till att påminna mig om min sits tyckte jag att det gick riktigt bra! Men det visade sig att han inte var riktigt lika nöjd... "Den samlade skritten och övergången till tölt är JÄTTEBRA nu!" sa han "MEN sedan tappar du snabbt samlingen..."
Det gamla vanliga m a o - att jag slutar rida för att bara bli passiv passagerare när vi en gång uppnått samling i tölten... Jag måste lära mig att fortsätta rida - något som verkligen är lättare sagt än gjort...! Men jag hann få en liten känsla av hur det skulle gå till när Atli uppmanade mig att rida öppna i tölt - och innan jag visste ordet av hade jag "hämtat upp bakbenen" så att vi åter hade en samlad tölt!
"Det där ska vi träna mer på i eftermiddag!" sa Atli innan han uppmanade mig att låta Hamingja sträcka ut och varva ner. Men jag skulle faktiskt hinna få ÄNNU en positiv upplevelse med min häst under denna lektion. Det var under nedvarvningen, när jag tänkt övergå från tölt till trav som en kraftig vindby fick en stol att blåsa ner från Sylvias altan. Den landade på gräsmattan med ett brak som förstås genast slog igång Hamingjas flyktreflexer och fick henne att kasta sig iväg i panik...
MEN redan efter ett par galoppsprång var hon åter kontaktbar och lydde när jag bad henne stanna. Ett tydligt bevis för att hon litar allt mer på sin matte! Och när jag sedan - i princip mot bättre vetande - bad henne om trav blev detta ÄNNU tydligare för hon tog traven nästan direkt! (Är hon det minsta stressad och spänd töltar hon BARA...!!!)
När det var dags för vår andra lektion för dagen fortsatte vi med samma upplägg. Och uppenbarligen mindes Hamingja mycket väl att matte haft fräckheten att SMACKA åt henne när vi red samlad skritt på morgonen, för nu taggade hon till ordentligt någonstans på gränsen mellan ilska och stress - studsade en del med frambenen och blev hög och kort i nacken. "Försiktigt - vi ska inte göra henne arg! sa Atli. "Beröm när hon gör rätt - det lugnar!" Och med hjälp av beröm samt vår "länga halsen-signal" (att krama lätt höger-vänster) slappnade hon av och längde halsen i samlingen.
Jag fick göra övergång till tölt och med Atlis "Sitt, sitt, sitt!!!" ekande i öronen kunde jag m h a sitsen behålla samlingen en liten stund. När jag sedan började tappa den uppmanade han mig att rida en öppna, vilket först resulterade i att Hamingja VRÄKTE sig i handen för att få matte att sänka sina krav. Men tack vare att jag för ovanlighetens skull faktiskt satt i en hyfsad töltsits lyckades Haminga inte få mig att falla framåt utan jag kunde "behålla trycket" i sitsen. Och i nästa stund red vi åter samlad tölt!
Jag fick förståss fortsätta att "hämta upp bakbenen igen" gång på gång - men till min glädje gjorde Hamingja inga fler försök att komma undan utan reagerade på önskvärt sätt direkt! Jag blev ju alldeles hög av detta och Atli fick påminna mig om att jag borde ge henne en andhämtningspaus emellanåt...! Efter en tredje sekvens där jag kunde återställa/bibehålla samlingen i tölten m h a att rida öppna fick min duktiga häst sträcka ut och varva ner, först i tölt och sedan i trav.
"Det här var riktigt, riktigt bra!" sa Atli när lektionen var slut - och jag kunde ju bara hålla med! Jag tror det var Reynir Adalsteinsson som sa att "Ridning är ett sökande efter en känsla som du inte vet något om förrän du får uppleva den!" Idag har jag fått verktyg som gör att jag kunnat uppnå en ny nivå tillsammans med min Hamingja - och då har vi dessutom två lektioner kvar under kursen. Jag bara LÄNGTAR till i morgon när jag får fortsätta jobba med detta!!!
Detta innebar att jag var MYCKET nöjd med Hamingja redan innan lektionen ens börjat! Och sedan skulle det bara bli ÄNNU bättre! Atli uppmanade oss att börja värma upp våra hästar och jag inledde med en kortversion av det jag precis gjort i skritt och trav för att sedan främst ägna mig åt tölt med lååång hals, både på volt och längs spåret.
När det sedan åter var dags att träna på samlingen tyckte Atli att jag INTE skulle börja från marken utan direkt arbeta henne uppsuttet. "Hon gör det så jättebra från marken nu - och du kan alltid gå tillbaka dit ifall det inte fungerar uppsuttet." Istället fick jag alltså göra halt ute på spåret och be henne rygga m h a skänklar och säte samtidigt som jag kramade försiktigt på tyglarna för att få henne att slappna av i nacken och länga halsen.
Nästa steg blev att rida framåt i samlad skritt med helt lösa tyglar, för att bara krama lätt som påminnelse om formen ifall hon blev för kort i nacken. Till att börja med samlade hon sig visserligen men det kändes ändå lite "tamt" så jag dristade mig till att smacka en gång - vilket som vanligt fick en oerhörd "katapulteffekt" på lilla Hamingja. Men jag var ju beredd och kunde fånga upp energin genom att "sitta emot" och efter detta var det ett helt annat "tryck bakifrån" i samlingen!
Jag fick göra övergång till tölt när jag kunde göra det med helt lösa tyglar. "Måste du ha tygelkontakt i övergången hamnar hon på bogarna - tygeln måste vara lös för att hon ska göra övergången med egen bärighet!" påminde Atli. Vi red ett antal töltsekvenser och tack vare att Atli även hjälpte till att påminna mig om min sits tyckte jag att det gick riktigt bra! Men det visade sig att han inte var riktigt lika nöjd... "Den samlade skritten och övergången till tölt är JÄTTEBRA nu!" sa han "MEN sedan tappar du snabbt samlingen..."
Det gamla vanliga m a o - att jag slutar rida för att bara bli passiv passagerare när vi en gång uppnått samling i tölten... Jag måste lära mig att fortsätta rida - något som verkligen är lättare sagt än gjort...! Men jag hann få en liten känsla av hur det skulle gå till när Atli uppmanade mig att rida öppna i tölt - och innan jag visste ordet av hade jag "hämtat upp bakbenen" så att vi åter hade en samlad tölt!
"Det där ska vi träna mer på i eftermiddag!" sa Atli innan han uppmanade mig att låta Hamingja sträcka ut och varva ner. Men jag skulle faktiskt hinna få ÄNNU en positiv upplevelse med min häst under denna lektion. Det var under nedvarvningen, när jag tänkt övergå från tölt till trav som en kraftig vindby fick en stol att blåsa ner från Sylvias altan. Den landade på gräsmattan med ett brak som förstås genast slog igång Hamingjas flyktreflexer och fick henne att kasta sig iväg i panik...
MEN redan efter ett par galoppsprång var hon åter kontaktbar och lydde när jag bad henne stanna. Ett tydligt bevis för att hon litar allt mer på sin matte! Och när jag sedan - i princip mot bättre vetande - bad henne om trav blev detta ÄNNU tydligare för hon tog traven nästan direkt! (Är hon det minsta stressad och spänd töltar hon BARA...!!!)
När det var dags för vår andra lektion för dagen fortsatte vi med samma upplägg. Och uppenbarligen mindes Hamingja mycket väl att matte haft fräckheten att SMACKA åt henne när vi red samlad skritt på morgonen, för nu taggade hon till ordentligt någonstans på gränsen mellan ilska och stress - studsade en del med frambenen och blev hög och kort i nacken. "Försiktigt - vi ska inte göra henne arg! sa Atli. "Beröm när hon gör rätt - det lugnar!" Och med hjälp av beröm samt vår "länga halsen-signal" (att krama lätt höger-vänster) slappnade hon av och längde halsen i samlingen.
Jag fick göra övergång till tölt och med Atlis "Sitt, sitt, sitt!!!" ekande i öronen kunde jag m h a sitsen behålla samlingen en liten stund. När jag sedan började tappa den uppmanade han mig att rida en öppna, vilket först resulterade i att Hamingja VRÄKTE sig i handen för att få matte att sänka sina krav. Men tack vare att jag för ovanlighetens skull faktiskt satt i en hyfsad töltsits lyckades Haminga inte få mig att falla framåt utan jag kunde "behålla trycket" i sitsen. Och i nästa stund red vi åter samlad tölt!
Jag fick förståss fortsätta att "hämta upp bakbenen igen" gång på gång - men till min glädje gjorde Hamingja inga fler försök att komma undan utan reagerade på önskvärt sätt direkt! Jag blev ju alldeles hög av detta och Atli fick påminna mig om att jag borde ge henne en andhämtningspaus emellanåt...! Efter en tredje sekvens där jag kunde återställa/bibehålla samlingen i tölten m h a att rida öppna fick min duktiga häst sträcka ut och varva ner, först i tölt och sedan i trav.
"Det här var riktigt, riktigt bra!" sa Atli när lektionen var slut - och jag kunde ju bara hålla med! Jag tror det var Reynir Adalsteinsson som sa att "Ridning är ett sökande efter en känsla som du inte vet något om förrän du får uppleva den!" Idag har jag fått verktyg som gör att jag kunnat uppnå en ny nivå tillsammans med min Hamingja - och då har vi dessutom två lektioner kvar under kursen. Jag bara LÄNGTAR till i morgon när jag får fortsätta jobba med detta!!!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar