Över förväntan!

Efter den senaste tidens intensiva "harvande" på ridbanan tyckte jag det var hög tid att rida ut istället! Var dock skeptiskt till hur jag skulle lyckas kombinera "uteritt" med läxan från Atli - att jobba Feykir lång och låg i traven. Det kändes inte så troligt att det skulle bli något annat än "Solvallatrav" om han fick trava längs vägen med så långa tyglar...dessutom har jag ju fått stränga order om att INTE försöka bromsa med båda tyglarna, får bara göra stora volter för att ta ner tempot. Och det är ju lite svårt längs vägen.... Upplagt för problem alltså, men det visade sig faktiskt fungera över förväntan!

På väg ut från gården hade vi först passerat rullen med vit markduk som skrämde Feykir så våldsamt i lördags kväll att han ryckte omkull mig på marken. Han var lite skeptiskt till att gå förbi den nu också - även om det inte alls blev en sådan häftig reaktion som sist. Jag "fegade" och hade fötterna i stigbyglarna till dess vi passerat, sedan gjorde jag som jag brukar och skrittade igång utan stigbyglarna för att komma ner i sadeln ordentligt. Som en riktig kontrast till ridbanan började jag med att rida ut i skogen bland blåbärsriset bakom unghästhagen där vi "böjde och bände" genom att rida volter och serpentiner bland träden. När Feykir började kännas mjuk i kroppen red jag ut på vägen igen, korsade livsfarliga bäcken och tog till vänster mot Avan.

Han känns oerhört mycket lättare att samla nu, efter både Sylviaträning och Atlikurs! Förut blev han spänd och gick emot handen, men nu behövs inte alls lika mycket för att behålla honom mjuk. Tränade på att sidföra i skritt UTAN att tappa eftergiften och töltade lite för att komma igång med bakdelen. I "halvlånga galoppbacken" red vi tre vändor - en i höger och två i vänster galopp - för att han skulle få "bränna ur systemet" lite innan det var dags för travjobb. Den backen blir brantare och brantare ju längre upp man kommer - så det är bara att välja hur jobbigt man vill att det ska bli. När jag ridit långt upp brukar jag alltid sitta av och gå ner, både för att belastningen på hans framben inte ska bli så extrem och för att jag inte vill att min snubbelhäst ska göra en kullerbytta nerför backen med mig på ryggen...

Militären verkade ha någon övning i Boden för det smällde rejält idag. Jag är uppväxt i närheten av I20:s övningsfält utanför Umeå, så jag är rätt van vid militära "smällare". Men det här måste vara en "tyngre" sort för det var så dova knallar - och väldigt många efter varandra... Det kändes liksom i kroppen - nästan som när man lyssnar på hög musik med riktigt tung basgång...





Feykir gillade inte alls det där ljudet - han stannade som paralyserad varje gång... Här har vi precis börjat gå nerför galoppbacken när det började en ny omgång av "dunka-smällarna".

Tillbaka nere på vägen igen blev det faktiskt ingen protest trots att han inte fick vända hemåt igen. Töltade lite till för att känna att jag hade honom hyfsat "på rumpan" och sedan gjorde jag övergång till trav. Det gick verkligen över förväntan! Trots att jag gav honom ganska långa tyglar så att han skulle kunna söka sig framåt-nedåt drog han inte iväg i 180 utan travade på i ett sansat tempo. Efter en stund testade jag att öka drivningen och resultatet blev faktiskt att han tog i mer bak och kom upp med ryggen - inte något Solvallaförsök! Jag behövde bara krama lite på ena tygeln ibland för att behålla formen! DUKTIG KILLE!!!

Red en runda i skogen också - längs båda "travstigarna" - och eftersom han måste lyfta lite mer på benen tror jag att han fick jobba rätt bra med ryggen även om jag fick låta honom gå friare i formen p g a det ojämna underlaget.

Tillbaka ute på vägen vände vi hemåt. Från samlad trav fattade vi vänster galopp och galopperade uppför en backe. Jag lyckades hålla ihop honom riktigt bra trots att det var den svåra galoppen! Sista biten uppför backen blev han lite hög i formen - men han tog i ordentligt bak hela vägen och det är ju steg 1. Annars vill han gärna börja fuska bak när det blir för jobbigt och på ridbanan har jag svårt att orka hålla igång honom i det läget. Men nu hade vi ju draghjälp av att vara på hemväg!

Red korta intervaller samlad tölt på hemvägen, med målsättningen att orka behålla eftergiften hela tiden. Det gällde att driva och driva och driva...och krama mjukt på ena tygeln när han började gå emot handen. Gick riktigt bra faktiskt!

Avslutade med att jobba honom lång och låg i traven igen. Det gick faktiskt riktigt, riktigt bra - trots att vi var på hemväg! Men han kanske har hunnit bli lite "programmerad" på rätt sätt eftersom vi fick avsluta varje ridpass under kursen på detta sätt?! När min duktiga häst skrittat över bäcken med livhanken i behåll satt jag av och gick tillbaka till stallet.

Feykir var REJÄLT svettig - det är verkligen tur att jag klippt honom igen!!! Han fick stå inne och äta kraftfoder med fleecetäcke på medan jag gjorde i ordning hö till kvällsfodringen. Torkade honom på halsen ordentligt med en handduk och sedan fick han gå ut med fleecefodrat regntäcke. Som vanligt såg han väldigt nöjd ut när han åter stod i sin flock!