Något så svårt som att svänga...

Vit, fluffig snö på marken, -17 grader och rimfrost i träden - en jättevacker dag med andra ord! Feykir och jag red på ridbanan idag. När vi "skrittade fram" funderade jag kring hur saker som låter så enkelt i teorin ändå kan vara så svåra i praktiken... Ett sådant exempel är "att svänga". Jag rider på böjda spår med Feykir för att han ska böja sig i sidan, bli avslappnad och jobba ergonomiskt. Men eftersom det till att börja med är jobbigt att böja sig, innan han blivit mjuk och avslappnad, så försöker han hitta sätt att fuska. I högervarvet försöker han istället skjuta ut bogen, för att därigenom kunna gå runt på volten medan kroppen fortfarande är rak. Men om jag bara "vaktar" ytterbogen (som Atli kallar det) med ytterhjälperna så går det ändå ganska lätt att få honom att istället böja sig i sidan. Och när han väl börjat böja sig blir han mjukare, det blir mindre jobbigt och han kan böja sig mer... en god cirkel har startat!

Böja högersidan är inte SÅ svårt, tycker Feykir. (Foto Jonna Eliasson)

I vänstervarvet är han dock stelare och därför tycker han det är mycket jobbigare att böja sig där... Alltså har han hittat TVÅ sätt att försöka komma undan detta. Det ena är att även där skjuta ut ytterbogen. Det andra är att istället nästan välta inåt, fortfarande med rak kropp. Om jag bara "vaktar" ytterbogen välter han alltså inåt - och om jag fokuserar på att han ska böja innersidan så skjuter han ut ytterbogen... Jag måste alltså hitta ett sätt att parera båda sakerna samtidigt. Det som verkar fungera bäst är att rida på "lagom stor" volt och till att börja med göra detta i ett av ridbanans hörn där det tack vare staketet är mest naturligt för honom att böja sig "frivilligt". När han börjar slappna av och böja innersidan kan jag sedan succesivt minska volten något för att få mer böjning och sedan även göra volter utan stöd av staketet. Först därefter är det lönt att försöka sig på serpentiner.





När han skrittade avslappnat på volt och böjde sig i sidan i båda varven var det dags att värma upp i trav, omväxlande volter och serpentiner. Försöker byta varv/riktning ofta för att det både håller honom mer allert och även gör honom mer följsam.





Sedan kom vi till dagens huvudövning: samlad skritt på volt, där målet var att han skulle gå med eftergift och jag skulle kunna samla honom utan att få något som helst i handen. Alltså hålla honom ställd inåt, göra förhållning på yttertyglen, ge stor eftergift på tygeln samtidigt som jag flyttade undan bakdelen med innerskänkeln. Jag bytte varv ofta, för det är lättare att få honom lösgjord då, och bytte varje gång spöhand också. Då och då fick jag påminna med pisken men oftast räcker det att jag byter spöhand för att han ska lyssna bättre på skänkeln! Från början går det ganska bra att få honom avslappnad, men när vi börjar närma oss den samling som krävs för tölt blir han spänd... Och ju bättre jag lyckas renodla hjälperna desto lättare är det att få honom lösgjord igen. Det här måste vi verkligen träna MYCKET på! Men vi har ju minst tre månader på oss innan nästa Atlikurs så innan dess borde vi väl ha kommit en bit på väg?!





När jag var nöjd med vår prestation i skritten avslutade jag med trav i grundform på böjda spår. Han var riktigt duktig! Slappnade av och sökte sig nedåt på en gång! Jag lät honom inte bli lika låg som i början, utan hade mer kontakt på tyglarna och drev fram honom mot bettet - han jobbade bra utan att försöka rusa! Det är verkligen inarbetat hos honom nu att som avslutning på ridpasset JOBBAR man i trav. Red bara en kort stund, för att fortsätta befästa detta och sedan skrittade vi en stund i mer fri form på böjda spår. Till skillnad från i början av ridpasset gick det väldigt bra att rida på volt även i vänster varv - det fanns ingen tendens vare sig till att skjuta ut ytterbogen eller välta inåt! Jag var därför mycket nöjd när jag satt av och gick tillbaka till stallet.





Vi hade bara ridit 30 minuter idag. Men det var definitivt kvalitetstid! En fördel med detta var också att Feykir inte alls blivit svettig. Så när han ätit sitt kraftfoder kunde han direkt få gå ut i hagen utan täcke. Gav hästarna lunchhö och för en gångs skull utlöste detta ingen kallabalik i stoflocken. Yvonne och KG hade nämligen lagt ut ett litet, litet mellanmål i hagarna en stund tidigare. Annars är det många av stona som är griniga i samband med utfodringarna. Det är väldigt skönt att ha vallack!


När jag kom hem ringde Reykur-Eva och avslöjade att hon inte läst gårdagens blogginlägg om advents-reglerna! Så hon hade faktiskt redan tagit fram tomtarna!!! "Fast de står bara på diskbänken ännu - så de syns inte ut!" försökte hon försvara sig. "Men om det blir husransakan hemma hos dig - då kommer de att hitta dem!" varnade jag. Hon deklarerade bestämt att om jag skulle komma hem till henne under de närmaste veckorna så fick hon väl lägga en handduk över dem eller något... "Et tu, Brutus!" suckade jag (inspirerad av Julius Ceasars sista ord.)