Vilket fantastiskt ridunderlag!!!

Red mycket tölt längs bilvägen bort till Alviksträsket, tog av åt vänster och galopperade lite innan vi vände hemåt igen. På hemvägen försökte jag sedan hålla nere tempot i tölten så mycket som möjligt. När han slutade försökta springa iväg och höll ett långsamt tempo ökade jag pressen med mer drivning. Korta stunder kändes det riktigt bra! Men det var uppenbarligen jobbigt, för jag upptäckte att han blivit alldeles vitlöddrig på halsen.

Tog en ganska lång skrittpaus så han skulle få pusta ut ordentligt, men det skulle jag inte ha gjort... Då hade han nämligen tid att få syn på två stora snöklumpar som ramlat ur plogkanten på ett ställe och när en fågel hördes i skogen bortanför trodde han att det var snöklumpen som lät... Stackars, oskyddade Feykir blev helt paralyserad och vågade INTE passera den farliga, låtande klumpen... vilket vi måste göra om vi skulle ta oss hem! Tillslut lyckades jag i alla fall få honom att gå pass nära att han hörde att fågelljudet faktiskt kom från ett annat håll - han såg MYCKET konfunderad ut när han inte riktigt kunde bestämma sig för om det var klumpen eller fågeln han skulle vara rädd för... Jag drog i alla fall slutsatsen att han inte kunde vara allt för trött om han orkade hålla på med sådant här trams, så det blev ytterligare tölt när vi väl lyckats passera.

Vill passa på att påpeka att vi har alldeles fantastiskt ridunderlag på vintrarna!!! Hårt packad snö ger verkligen perfekt svikt, samtidigt som broddarna får bra fäste. Jag kan inte tänka mig ett underlag som är bättre för ALLA gångarter!!!