Vilken mardröm!!!

I natt drömde jag att Feykir hade fått tre ben amputerade!!! Undermedvetet hade jag nog lite dåligt samvete för att jag inte åkt ut till honom själv igår utan överlät åt Eva att sköta såret...





Idag var jag i alla fall till Mariebäck - och kunde konstatera att min ögonsten hade alla fyra benen i behåll! Johan var faktiskt med också - så hela familjen Niklasson gick en promenad i det vackra höstvädret. Feykir skötte sig exemplariskt! "Han går ju fot!" sa Johan. En fördel med den här sparkskadan är ju faktiskt att jag fick ett tillfälle att lära honom hur man uppför sig på promenad!

Så här avslappnad kan man vara "ute i vida världen" när man har matte som stöd nere på marken!

På hemvägen, när vi vi passerade över bäcken där allt är extra farligt i Feykirs värld, började de precis skjuta på skjutbanan på andra sidan vägen. Det small ovanligt högt dessutom - undrar om de använde någon speciell amunition? Feykir blev förståss rädd och gjorde ett stort skutt framåt. Men mer än så blev det faktiskt inte. Jag klappade honom på halsen och pratade lugnande och när skott två och tre kom stod han stilla, även om han spanade nedåt skjutbanan. Han undrade väl som jag: Är det björnamunition ni använder eller vad???

Feykir har föresten fått lämna konvalecenthagen och går med sin vallackflock igen. Han verkar MYCKET nöjd över det! Men han hade lyckats riva bort skorpan över såret så det var öppet igen... Tempen var i alla fall normal och svullnaden nästan borta. Johan sprang lite med honom för att jag skulle kunna kolla ev hälta. De första stegen markerade han lite, men sedan såg det bra ut tycker jag. Är dock ingen expert på bedöma hältor så jag måste nog be Sylvia kolla innan jag vågar börja rida igen.