Promenad i höstsolen

Feykir har normal temp idag också och svullnaden har gått ner ytterligare.

Vi promenerade 40 minuter i höstsolen och som alltid fanns det något vi kunde träna på. Vi valde övningen "inte äta av gräs eller från buskar när man är ute och går". En JÄTTESVÅR övning tyckte Feykir... särskilt som vi gick på en ganska smal skogsväg där det fanns en hel del buskar inom räckhåll. Men på hemvägen hade han faktiskt hunnit bli riktigt duktig!

Han hade visst råkat få ström av staketet i går kväll - blev för ivrig när det var matdags - så idag hade han ännu mer bråttom än vanligt att passera när jag öppnade grinden till hagen. (Elstängsel är nog faktiskt otäckare än Mariebäckus odjurus även i vanliga fall.) Men han är ändå väldigt duktig på att vända runt och stanna direkt när han passerat genom grinden.

Kan det vara så att Feykir skadat sig med flit - för att han hört av Funi att konvalecens betyder att man får äta precis hela tiden?! ;- ) I Funis värld är det så - för han är en sådan häst som behöver gödas. Men Feykir har snarast det motsatta problemet... När Sylvia hade upptäckt skadan hade Feykir först fått stå inne i en box. Då blev snälla Feykir på jättedåligt humör - härjade och bråkade som en galning med hästarna som stod närmast. Tror väl jag det - han blev förståss jättebesviken när han inte fick all den där maten han hade väntat sig! ;- )

Jag har en kompis vars häst jag faktiskt tror skadade sig med flit - flera gånger! Hon köpte honom för snart 10 år sedan och trots att han varit den tidigare ägarens tävlingshäst och ögonsten så var han väl inte bortskämd med en massa pyssel eftersom hon hade både turridning och ridskola och därför många hästar som krävde hennes uppmärksamhet. Ganska snart sedan han kommit till min superpyssliga kompis trampade han sig med brodd (det var vinter) på kronranden på ena fram. När jag kom till stallet den dagen satt min kompis på stallgolvet, med hästens hov i knät (DON`T TRY THIS AT HOME!!!) och tvättade det lilla såret ytterst omsorgsfullt. Hästen blundar och man ser verkligen hur han njuter. Det verkade vara betydligt större risk att han skulle somna och ramla över henne än att han skulle bli rädd för något och råka trampa henne! Denna procedur upprepades varje dag till dess det lilla såret hade läkt. Vilket inte var så många dagar... Men snart hade hästen trampat sig igen och fick stå där med hoven i mattes knä och bli ompysslad. Och när det såret hade läkt trampade han sig igen... Numera har han dock slutat med detta - han upptäckte väl att hos nya matte blir man ompysslad i massor ändå!