Hamingja moment!!!

Vackra "stjärnor" i manen idag!!!

Blev SÅ peppad av ridkänslan bitvis i går kväll och ville försöka återupprepa den idag när jag red längs bilvägen till korsningen vid sjön. Och vilket FANTASTISKT ridunderlag vi har så här års: fast men med lagom svikt för hästbenen och superbra fäste med broddarna - det kan helt enkelt inte bli bättre!!!

I ridningen känns det VÄLDIGT otippat att något skulle kunna bli bättre av att jag tänker "vikten framåt" när jag ju samtidigt både behöver sträcka på ryggen och dra bak axlarna... men jag kände ju igår väldigt tydligt att det faktiskt hjälpte mig med både skänkelläget och sitsen. Och upplevelsen var densamma även idag!

Ett annat vinnande koncept från gårdagen (och senaste Atlikursen) var att f f a rida riktigt lååååångsamt i tölten - och det redan i uppvärmningen. Men utifrån Atlis devis "om du lyssnar på hästen talar den om vad den behöver: vill den springa fort ska du rida långsamt, vill den gå med huvudet högt ska du uppmuntra den att sänka huvudet o s v". För efter en periods "gasen i botten-tölt" under uppvärmningen har Hamingja verkligen börjat "tänka framåt" på ett helt annat sätt så nu måste jag göra "miljoner" förhållningar för att hålla tempot lågt och det borde ju innebära att vi faktiskt "får" tölta sakta nu...!

En annan väldigt tydlig aha-upplevelse under senaste Atlikursen var hur jag behöver vara MYCKET mer uppmärksam på att Hamingja verkligen lyssnar på mina signaler, f f a att hon verkligen tar halvhalterna och att jag ALLTID måste vara beredd att göra halt om så inte är fallet. När jag nu försöker tänka på detta märker jag att jag behöver vara uppmärksam på detta under HELA ridpasset, för även om hon börjar lyssna jättebra efter några halter så kan hon snart börja "glömma" igen...

Efter gårdagskvällens -22 grader hade temperaturen nu på förmiddagen stigit till -11 vilket kändes riktigt behagligt när jag red iväg... och jag gjorde därmed den klassiska missen att rida iväg med vinden i ryggen... Det blev VÄLDIGT tydligt sedan när jobbade lite på volt i "världens ände-korsningen"  och ÄNNU tydligare när jag sadlat om och vände hemåt igen med de isande vindarna rakt i ansiktet... "Här behövs inget ansiktslyft - ALLT stramar upp sig!" konstaterade jag. :-O

Men Hamingja fick mig sedan att glömma allt sådant när mitt "vikten framåt-tänk" i kombination med övriga sitskorrigeringar fick henne att verkligen komma upp med bogarna och DANSA fram i en  långsamt ölt med HÄRLIG bärighet!!! Och jag gjorde verkligen mitt bästa för att bibehålla en avslappnad sits som tydligt belöning till henne! 

När vi efter en stund började tappa lite av den härliga känslan var det frestande att sakta av till skritt för att börja om, men jag behöver ju verkligen träna även på att bibehålla/återställa samling och lösgjordhet så jag försökte istället nyttja högersluta och vänsteröppna för att återaktivera bakdelen, förhållningar med sätet för att fånga upp energin och sedan slappna av i sitsen och "vara snäll". Och även om känslan aldrig blev riktigt samma som under den första delen av töltsekvensen så var jag VÄLDIGT nöjd med att jag genom att åter "tänka lite framåt" faktiskt kunde återgå till en avslappnad, belönande sits med skänklarna om henne igen. Så att Hamingja faktiskt kunde få en ledtråd till vad det egentligen är jag menar att hon ska göra!

En riktigt, riktigt aktiv överlinje under nedvarvningstölten tolkade jag som ytterligare ett tecken på att jag faktiskt lyckats aktivera bakdelen idag! Men jag försökte också bibehålla en viss böjning så att hon inte bara skulle "släppa ner huvudet" och sluta jobba bakifrån under vår ganska långa nedvarvning. Idag hade nog matte gjort något rätt i alla fall! 

När jag ska sitta upp igen efter att ha sadlat om brukar jag vintertid nyttja plogkanten som "uppsittningspall" för att vara snäll mot både min och Hamingjas kropp. Från början var det inte alldeles lätt att få Hamingja att stanna parallellt med plogkanten utan hon ville gärna skjuta iväg bakdelen lite bort från mig... Men efter att jag vid ett antal tillfällen åtgärdat detta genom att m h a yttertygeln ställa henne lite utåt och sedan sträcka mig över hennes rygg och peta lite lätt på bakdelens utsida med pisken (jo, STORT trauma över brutal matte förståss - men hittills har hästen faktiskt ändå överlevt...!) Och de senaste gångerna har det räckt att bara ställa hennes nacke lite utåt för att hon ska flytta tillbaka bakdelen mot mig! Ett litet steg för mänskligheten men ett STORT steg för Hamingjas matte!!!