Ett steg i taget...

 ...IBLAND går det t o m framåt...!

Idag valde jag ridbanan för vårt träningspass. Jag försökte mig på en uppvärmning i tölt med riktigt, riktigt långsamt tempo (d v s "miljoner" halvhalter med sätet) och låååång hals, på samma sätt som jag fick testa under senaste Atlikursen. Och de stunder jag lyckades rama in henne på ett bra sätt kändes takten inte så tokig trots att vi var i uppvärmningsfasen. Ibland vet jag faktiskt vad jag behöver göra - och när jag dessutom kommer ihåg att göra det så blir det ju faktiskt bättre!

Jag försökte också ha fokus på alla detaljerna i sitsen: lyft blick, avslappnade skänklar som håller runt hästen, vinglasen i händerna och "nyp" mellan skulderbladen... och de stunder när jag fick ordning på det mesta så märktes det direkt skillnad på Hamingja! Några tydliga halter direkt från tölt gjorde också att halvhalterna fungerade bättre sedan.

Efter omsadlingen övergick jag till tölt med mer samling och i en lite högre form samtidigt som jag försökte aktivera oss genom korta sekvenser tempoväxlingar, vändningar med ytterhjälperna m m för att försöka bibehålla samling och energi lite längre stunder.  Och när sitsen ibland var i ordning kom Hamingja också upp med bogarna på ett trevligt sätt! 

I teorin vet jag ju att om hon kortar upp nacken och/eller jag börjar "få något i handen" så är det mer energi som krävs - jag kan ju inte bromsa mig ur problemet... Men det gäller att i det läget verkligen våga lägga till mer ben, eller t o m göra ett litet smack-ljud ÄVEN om det först innebär att hon VRÄKER sig i handen och blir jättespänd. För det är först när vi tagit oss levande igenom detta trauma och "ut på andra sidan" som vi kan hitta den riktigt trevliga känslan i tölten! 

Och när vi idag tog oss över till "andra sidan" och jag sen faktiskt även lyckades slappna av i sitsen som en tydlig belöning till min duktiga häst kändes det som att jag hade velat fortsätta rida i all evighet! Men när vi båda fått njuta av detta en stund i båda varven lyckades jag förmå mig att avrunda medan den trevliga känslan fortfarande bestod! Och när Hamingja fick strääääääcka ut på allt längre tyglar fortsatte hon tölta med en aktiv överlinje samtidigt som häst och matte frustade ikapp!