ÄÄÄÄÄÄÄNTLIGEN!!!

Idag har jag ÄNTLIGEN fått rida min Hamingja igen - det var ju en EVIGHET sedan sist!!!

Vän av ordning (Hej mamma!) kanske undrar om det inte bara handlade om fyra dagar...? Men det ÄR en evighet när man har ett ofrivilligt riduppehåll!!! Att jag ö h t överlevde den svåra abstinensen var enbart tack vare att jag fick rida Carolas Litlamin i måndags! 

Men idag skulle vår suveräna hovslagar-Sandra komma och slå på Hamingjas tappsko och jag förklarade på jobbet att jag därför måste sluta tidigare. För det finns visserligen oerhört viktiga (arbets-) uppgifter men så finns det också en i alla lägen ÄNNU viktigare häst!!! Sandra tycker alltid att Hamingja är fantastiskt trevlig att sko (trots att hon ibland kan bli lite otålig av att behöva stå i stallet för det är trååååååkigt...!!!) Fast jämfört med andra hästar "står hon som ett ljus"! Och idag somnade hon nästan när hon kom in i stallet och fick slippa alla insekterna för en stund!

När Hamingja åter hade alla fyra skorna på plats firade vi med ett ridpass bort till Torrbergsvägen där vi galopperade i lååååånga backen. Efter den senaste tidens fuktiga högsommarvärme var det faktiskt bara 11 grader i morse och även om det åter var varmare igen på eftermiddagen så var det ändå vindar som svalkade. Och då passade det ju bra att lägga in ett konditionspass!

Intervallträning är det effektivaste sättet att träna konditionen, det gäller både för häst och människa. Och om man försöker läsa på om intervallträning för häst brukar det stå att man ska använda pulsmätare för att veta hur lång återhämtningspaus hästen behöver mellan intervallerna. Men jag har lärt mig ett jättebra knep för hur vi som inte har någon pulsmätare kan göra: man utgår från hästens andning! Så länge hästen flåsar behöver den mer återhämtning och först när andningen återgått till det normala är hästen redo för en ny intervall.

Efter den första galoppen uppför den långa backen (där det ligger en vägbom på marken) lät jag först Hamingja stå stilla och flåsa ur det värsta innan vi började skritta tillbaka ner igen.  När vi kom längst ner i backen igen hade hon redan andats normalt en stund så jag vände tillbaka för att även rida den andra galoppen. Under lång tid red jag alltid lite mer vänster galopp, eftersom hon behövde stärka sig mer där. Men numera försöker jag rida lika mycket av vardera för att försöka hålla henne så liksidig som möjligt.

När vi åter kommit överst i backen flåsade hon ÄNNU mer än förra gången, så jag satt av och spände upp sadelgjorden till yttersta hålen för att hon skulle få flåsa ur sig det värsta innan jag gick med henne tillbaka nerför backen.

Tillbaka på Torrbergsvägen töltade vi hemåt, men i o m att vi redan "bränt det mesta krutet" i galoppen ville jag inte kräva så mycket samling. När jag ett antal gånger bromsat upp henne ordentligt genom att lägga vikten tydligt bakåt följt av STOR eftergift kunde i enas om ett långsamt tempo utan något i handen. Och då nöjde jag mig med att bara försöka bibehålla den känslan även när jag red vänsterslutor för att rama in henne bättre. Är fortfarande förundrad över att hon så tvärt bytt från att skjuta ut högerbogen - och tror INTE att jag märkt något om inte Sylvia gjort mig uppmärksam på saken! :-O 

Detta följdes sedan av skritt tillbaka genom skogen. Och jo, jag stannade ett par gånger för att se att hon fortfarande hade alla skorna kvar! Med tanke på hur oräkneligt många gånger vi ridit denna sträcka och att den senaste tappskon var den första på flera år - peppar, peppar - så var det väl lite nojigt att oroa sig för att hon skulle trampa av en så direkt igen... Men det står MYCKET på spel nu: vi har ATLI-KURS om drygt en vecka!!! Gissa om vi alla ser fram emot det något enormt??!!