Skon är återfunnen!

FINA Litlamin (u Lára)!

Idag fick jag låna fina Litlamin av Carola för att rida och leta efter Hamingjas tappade sko! Och det visade sig att hon inte alls trampat av den var när vi galopperade, som jag trodde, utan alldeles i slutet av ridturen när vi travade genom skogen.

För mig som ägde Litlamins fantastiska (men VÄLDIGT egensinniga) mamma Lára är det roligt att se hur mycket från Lára som gått i arv! Framför allt då förståss den EXTREMA arbetsviljan! Lára slutade ju t o m äta om hon såg att jag hämtat tränset - då gick hon direkt över i "Working mode"!

Varje gång någon ska hämta en häst ur stoflocken gör Litlamin sitt bästa för att stoppa in sitt huvud i grimman så att man ska välja henne istället! Och när jag sadlade var det nästan som att hon försökte hjälpa till att dra sadelgjorden! Fast just det gjorde Lára förståss aldrig. Hon var ju så EXTREMT kittlig och tyckte sadlingen var så obehaglig att hon kunde försvara sig genom att hugga efter en...För att sedan direkt övergå till överlycklig så snart man satt i sadeln!

Jag hittade alltså Hamingjas sko väldigt tidigt, men hade ju inte hjärta att tvinga Litlamin att vända tillbaka hemåt redan då utan fortsatte genom skogen till Torrbergsvägen där vi också galopperade en bit uppför den långa galoppbacken för att hon skulle få "bränna ur systemet" ordentligt. Belåtna frustningar blev resultatet!