När minnet är bra men kort...!!!

Det är ingen slump att man brukar tala om "hästminne" - att minnas f f a negativa upplevelser VÄLDIGT länge har genom tiderna varit avgörande för hästens överlevnad. Hamingja är inget undantag - men ibland upplever jag att hennes minne är ovanligt selektivt...! Jag har ju kämpat på i flera år med att försöka "avtrubba" henne så att en lätt smackning eller att jag nuddar henne med pisken inte ska tolkas som att det är nu hon ska dö... :-O Och visst,det går bättre och bättre, men det kan räcka med att jag under ett ridpass inte smackat eller inte nuddat med pisken och vips är det OERHÖRT traumatiskt igen...

Eller som i kväll, när hon uppenbarligen helt glömt bort att det inte alls är farligt att lämna gården även om det är mörkt... Det blev helt enkelt tvärstopp när vi skulle passera sista hagen (där Annelis Hector just nu går) och krävdes massor med övertalning innan vi tillslut kunde fortsätta. När jag red upp till vänster bakom vägbommen och inledde med trav var Hamingja fortfarande inte helt övertygad om att detta var en bra idé att lämna tryggheten hemma på gården och jag hoppades att det bara var därför hon blev spänd och tappade traven ett flertal gånger.

Jag testade en högergalopp och hon höll visserligen galoppen en lång sträcka men känslan var ändå att hon "dragit åt handbromsen". Betydde det att hon fortfarande hade ont/kände obehag uppe i korset   eller var det bara psykiska spänningar? Åh, tänk om man ändå kunde tala med hästar och helt enkelt fråga henne om det gjorde ont någonstans...!!!

När vi vände hemåt testade jag en vänster galopp - där hon tidigare så tydligt visade att hon hade ont. Och till min STORA lättnad kändes det nu riktigt bra! Hamingja galopperade på utan minsta antydan till att bli spänd! Det var en VÄLDIGT lättad matte som tillslut visslade så att hon saktade av till skritt igen. Inspirerad av detta bestämde jag mig för att även rida en sväng längs den högra skogsvägen. Till skillnad mot den vänstra vägen har denna plogats i vinter, så underlaget bara ropade "TÖLT!!!"

"A rider´s gotta do what a rider´s gotta do!!!" tänkte jag och bad Hamingja om tölt. Hon ville gärna skjuta ut högerbogen lite, men när jag "tog med mig" bogarna åt vänster med hjälp av sidförande tygeltag blev hon mer rakriktad. På hemvägen bad jag sedan om lite mer samling och då kändes takten riktigt bra, samtidigt som Hamingja började frusta så belåtet - hon gillar ju verkligen att arbeta!  Vi var alltså två om att uppskatta att vårt/hennes långa jullov nu var över!

När vi skrittade sista biten hem och jag som vanligt försökte analysera ridpasset kunde jag konstatera att de sidförande tygeltagen som fick högerbogen på plats varit väldigt avgörande för kvaliteten f f a på tölten. Först nu kom jag på att det antagligen hade blivit ÄNNU bättre om jag även dragit bak vänsterskänkeln lite så att jag verkligen ramade in henne. Note to self: se till att komma ihåg högerslutan i fortsättningen!!!

Tillbaka i stallet fick hon stå en stund med ryggvärmaren från Back on Track medan jag pysslade på. Sedan var jag precis på väg att gå ut med henne till hagen när jag insåg att jag glömt stretchingen - inte bara Hamingja som glömmer alltså...! :-O I måndags när jag ridit första gången efter hennes långa jullov och därmed också för första gången på en månad kunde stretcha ville hon inte gärna låta mig sträcka ut vänster bakben.

Under flera år ville Hamingja INTE att man ö h t skulle lyfta vänster bak, antagligen för att det tidigare har gjort ont/varit obehagligt... Men successivt lärde hon sig inte bara att acceptera utan t o m uppskatta detta, något hon bl a visade genom att sänka huvudet och verkligen slappna av! I måndags visade hon åter obehag men jag hoppades att det inte berodde på att det faktiskt gjorde ont utan bara att hon hunnit glömma hur skönt det brukar vara... Och i kväll slappnade hon åter av och hjälpte till att sträcka ut bakbenet - det var VERKLIGEN ett positivt besked!