Hamingja tar en sväng till gymmet!

  

Det var ganska snöigt idag...!!!

...och Hamingja fick ett rejält styrketräningspass när vi red skogsvägarna bakom vägbommen. Vi började med den vänstra, som inte plogats i vinter, så där var snön ganska djup även om vi kunde följa i spåren efter andra som ridit där. Vi varvade korta sekvenser trav och galopp med skrittpauser och när vi vände hemåt uppe vid vändplanen blev det två lite längre sekvenser i vänster galopp innan vi skrittade tillbaka.

Tillbaka vid bommen tog vi den andra vägen också - som plogats i vinter men där det nu låg ca 1 dm nysnö. Vi travade in till vändplanen och sedan bad jag om vänster galopp när vi vänt hemåt. Hamingja tog rätt galopp direkt, men ganska snart började hon spana efter monster i skogen och blev spänd. Jag saktade av och gjorde en ny fattning (vänster) och nu var hon med på noterna och höll galoppen en lång sträcka! 

När jag kände att hon började mattas lite i bakbenen saktade jag av till skritt medan hon fortfarande höll galoppen hyfsat. Sedan jag börjat om att rida efter årsskiftet har jag f f a velat att hon ska galoppera avslappnat även i vänster galopp, så jag har undvikit att driva eller smacka eftersom hon då tenderat att bli (mer) spänd. Istället har jag försökt "åka med" utan att störa så länge hon håller galoppen och låtit henne sakta av till skritt igen när det känns som att hon är på väg att tappa galoppen. 

Inspirationen till detta har jag hämtat från när Elisabeth i höstas tränade galopp på en lektion för Atli. Han visade hur hon efter de första galoppfattningarna på ridbanan skulle låta Démantur själv välja när han ville sakta av - just för att undvika spänningar. För att sedan i nästa steg fortsätta att vara neutral i sadeln så länge han galopperade på. Men när hon kände att galoppen började bli flack "lyfta upp" honom igen genom att ge en ny galoppskänkel - och sedan återgå till att vara följsam "passagerare".  

 Efter ridpasset och vår stretching fick Hamingja gå ut i hagen med Back on Track-täcke på. Eftersom dagens träning innebar att hon hela tiden behövde lyfta extra mycket på "fötterna" och därmed förhoppningsvis styrketränat musklerna i rygg och bakdel lite extra, kändes det bra att göra vad jag kunde för att optimera återhämtningen! Förhoppningsvis kommer jag att rida igen både i morgon och på söndag.

Annars har jag legat ganska lågt denna vecka efter att i onsdags morse varit på cirkelträning på ett gym tillsammans med kollegorna på jobbet som teambuildingaktitet. Även om jag försökte vara riktigt försiktig (vilket INTE är min bästa gren...) räckte det för att ge ökade smärtor ett par dagar... Min smärtläkare brukar säga att det är just för att jag varit för dålig på att lyssna på kroppen och ta det lugnt som jag fått min smärtploblematik... Själv säger han sig däremot aldrig kunna få Fibromyalgi - att han är alldeles för bekväm för att kunna hamna i riskzonen!

Nu hoppas jag i alla fall att jag är tillbaka på banan (=i sadeln) igen! Och onsdag till veckan ska jag dessutom tillbaka till Smärtkliniken för ny behandling. Tyvärr blir det sista gången...han lägger ner verksamheten i Piteå efter detta. Egentligen var han på väg att gå i pension redan när jag var dit första gången för snart tre år sedan - så utifrån det perspektivet har jag ju verkligen haft tur att jag fått tillgång till behandlingen så här pass länge! Och mottagningen han driver i Uppsala kommer att finnas kvar ett tag till så förhoppningsvis finns möjlighet att få komma dit ifall behovet blir stort. Det är bara så tragiskt att ingen velat ta över hans verksamhet här i Norrbotten...!

Ljuset i slutet av tunneln...

...kan vara plogbilen! :-O

Med en dm nysnö på vägen var det ju risk att vi skulle behöva möta plogbilen under vårt ridpass idag... men det snöade fortfarande för fullt när jag red iväg och jag hoppades att det gjorde att de väntade lite med plogningen. P g a detta valde jag att följa bilvägen mot Alviksträsk istället för mot Avan trots att det innebar att jag skulle få rida i motvind hem, för vägen mot Alviksträsk har längre raksträckor så vi skulle förhoppningsvis hinna se en ev plogbil i god tid och kanske t o m hinna hitta något ställe där vi kunde ta oss av vägen.

Vi inledde med trav och tack vare ca 1 dm nysnö blev det extra mycket "uppåt känsla" - jag tänker mig att det borde motsvara trav över cavaletti! Efter ca 1 km av detta behövde Hamingjas matte hämta andan ett tag...! Sedan övergick vi till tempoväxlingar i tölt medan vi höll oss i ett av de hjulspår som någon bil kört upp - och jag var riktigt nöjd både med hur vi kunde gasa på riktigt bra i ökningarna samtidigt som jag i princip bara behövde "sitta bakåt" för att hon skulle ta ner tempot igen utan att jag fick minsta lilla i handen. I början var hon lite spänd i ökningarna - men successivt kändes hon allt mer lösgjord även där. 

Efter lite voltarbete i "världens ände-korsningen" vände vi hemåt och jag red vänsteröppna till dess hon kändes mellan hand och skänkel - då gick vi över i tölt med lååååång hals. Det kändes som att vi hittade en väldigt trevlig tölt där hon arbetade med en mycket aktiv överlinje även om graden av samling inte var så hög. Då och då fick jag lägga in några steg vänsteröppna för att återställa bärigheten medan vi fortsatte på detta sätt nästan hela vägen tillbaka. 

När vi skrittade sista biten hem kunde jag konstatera att vi inte behövt träffa plogbilen heller - så detta ridpass var ju lyckat på alla sätt! Efter stretchingen fick Hamingja sedan stå med ryggvärmaren från Back on Track och äta sitt luzern med vitaminer och mineraler medan matte tog igen sig. Dock utan te... vattenkokaren jag hade i stallet tidigare ramlde t i golvet och sprack tidigare och idag hade jag missat att få med mig termosen... Är det av sådana tuffa prövningar som man blir stark?!

När vinden hetsar minusgraderna att anfalla...

...gäller det att planera ridningen så att man INTE har motvinden i ansiktet först på hemvägen, för då kommer man uppleva att man ridit alldeles för långt... Denna vinter har man ju inte hunnit vänja sig vid kylan heller, i o m att det varit så milt väder, så dagens -11 med vindar som gjorde att det enligt väderappen upplevdes som -19 bet ORDENTLIGT i kinderna när jag red längs bilvägen mot Avan. (Men på hemvägen blev det riktigt skönt istället!) 

Det var en hel del skotrar i farten idag och jag tror att de gjorde att älgarna var i rörelse - så Hamingja hade "nerverna utanpå"... Jag såg också helt färska älgspår som korsade vägen på några ställen så jag kunde inte bara skylla på hennes "hjärnspöken"... men lite berodde det nog på att hon var JÄTTEPIGG också - det var väl äntligen "lite svalt och skönt" enligt hennes upplevelse...! 

Efter sidförande i skritt, där vi hade ett riktigt trevligt "flyt" i rörelsen i båda sidorna, ville jag variera mig och valde att fortsätta uppvärmningen i tölt istället för i trav. Men för att inte hamna i "de gamla hjulspåren" som ger passtakt satsade jag först på korta sekvenser med tydliga tempoväxlingar och när det kändes som att jag fått igång hennes bakben fick hon börja länga halsen medan jag "tänkte" vänster öppna resp höger sluta. Och efter en stund kändes takten faktiskt inte så dum!

Under hemvägen red vi sekvenser med lite mer samling - men det var svårt att hålla henne avslappnad utan det blev flera tvärstopp när hon lyssnade och spanade in mot skogen... Vid två tillfällen träffade vi även på skotrar, men detta hanterade hon riktigt bra trots att det var första gången denna vinter. (Många hästar reagerar på skotrar och jag har fått förklarat för mig att det beror på att de har ett högfrekvent ljud som vi människor inte hör men som upplevs väldigt obehagligt för hästarna.)

Det andra skotermötet var när vi nästan var hemma igen men jag valde att rida upp bakom vägbommen för att låta henne galoppera lite extra. Det blev en sekvens i vardera galoppen och känslan var riktigt bra med tanke på att hon hade en relativt hög "grundspänning" i kroppen idag. Nu blir det vilodag för Hamingja i morgon, så får vi se om jag är tillbaka i sadeln igen tisdag eller onsdag.

Både häst- och solterapi!!!

Idag matchade vi!

Jag var Mariebäcks populäraste person i morse - för det var jag som morgonfodrade! Når både hästarna och jag ätit frukost blev det sedan ett trevligt ridpass i solskenet - så underbart med en REJÄL dos solterapi!!! Jag red till höger på bilvägen och värmde upp oss båda i trav och än en gång konstaterade jag att Hamingja verkligen kan ge uttrycket "trav i friskt tempo" ett ansikte!

När vi övergick till tölt använde jag vänsteröppna för att hon skulle komma in mellan hand och skänkel och länga överlinjen - och när hon gjorde det blev takten bra också! Detta för oss "omvända" sätt att värma upp fortsätter att vara ett vinnande koncept! 

Strax innan vi var framme vid "världens ände-korsningen" slog Hamingjas älgvarningssystem på när en fågeljägare kom skidande genom skogen... Och när jag sedan red in i byn Alviksträsk - något vi inte gjort på länge - fortsatte livet att vara väldigt spännande för min lilla häst... Men när hon försökte med "Jag är JÄTTERÄDD för skällande hundar!!!" kunde hon inte lura mig - för hon är ju faktiskt bokstavligen uppvuxen med hundar runt benen...!

Vi inledde hemvägen med en lång skrittpaus när vi red högersluta för att sedan övergå till övergångar från halt och rygga via samlad skritt till tölt. Jag har kunnat konstatera att min HeadQ inte funkar så bra i kombination med halsduk, så istället använde jag mitt nya "lite för långa tyglar-knep" för att försöka förbättra min sits i tölten. (Jag utgår då ifrån ett läge där jag är nöjd med känslan i tölten men länger sedan tyglarna lite och sedan får jag bara använda min egen position i sadeln till att försöka hitta tillbaka till den trevliga känslan.)

Under min nya variant av uppvärmning rider jag henne inte i lika lång, låg form i tölten som jag brukat tidigare - eftersom det under senare tid medfört att hon varit passtaktig till dess att jag börjat samla henne. I o m att hon dessutom har så oerhört lätt för att sänka och sträcka ut halsen i tölt har jag konstaterat att just detta inte är det allra viktigaste att prioritera. (Som Atli brukar säga: "Om du lyssnar på hästen så talar den om vad den behöver! Om den vill gå hög i formen så behöver du rida den låg, o s v...") Så t v värmer jag upp i "mellanform" och väntar till dess takten är ren innan jag ber henne länga sig mer, innan jag börjar samla "på riktigt". 

När det sedan är dags att varva ner får hon däremot sträcka ut framåt-nedåt hur mycket hon vill. Och om det då - som idag - visar sig att jag verkligen lyckats aktivera hennes bakdel i tölten så får jag njuta av en nedvarvningstölt, fortfarande med en härlig aktivitet i överlinjen!

Fredagsfeeling!

"Om älgar tycker jag INTE!!!" säger Hamingja.

Idag hade vi några "nära älg-upplevelser" igen... men utöver det gick det riktigt bra! Vi inledde med uppvärmningstrav längs den vänstra skogsvägen bakom vägbommen när en rejäl motvind "hetsade minusgraderna att anfalla" för att citera Jo Nesbö. Och vinden var inte bara iskall, den "hjälpte" dessutom Hamingja att få älgvittring, vilket innebar att det plötsligt blev tvärstopp när vi närmade oss vändplanen. (

När jag ändå lyckats övertala henne att fortsätta framåt såg jag helt färska älgspår som korsade skogsvägen så det var uppenbarligen inte inbillning från hennes sida...!) Jag vågade mig ändå på att be om (vänster) galopp när vi vänt tillbaka hemåt igen och det blev faktiskt en ganska kontrollerad galopp trots allt. Och hon höll i alla fall galoppen under två längre sekvenser trots att situationen gjort att hon var lite spänd.  

Jag red även in längs den högra vägen med planen att träna tölt och det började rätt bra men sedan blev det tvärstopp även här... Men jag kunde efter en stund lirka henne förbi vad som verkade vara ett kritiskt ställe där hon uppenbarligen hörde och/eller vädrade älg igen. Framme vid vändplanen nyttjade jag den släta och rymliga ytan till att jobba på volt i tölt. Jag började i vänster varv där jag red henne utåtställd medan jag då och då "tog med" högerbogen m h a sidförande tygeltag resp flyttade ut bakdelen med innerskänkeln. Hela tiden hade jag dessutom "lite för långa tyglar" för att dessutom tvinga mig själv att lägga mer vikt bakåt för att bibehålla en viss tygelkontakt. 

När Hamingja bjöd på en riktigt trevlig känsla i vänster varv övergick jag till höger där jag istället ställde henne inåt och drog bak ytterskänkeln för att hålla henne kvar på volten. När jag lyckades rama in henne på detta sätt blev känslan i tölten ÄNNU trevligare! Den rymliga vändplanen räckte utan problem till även för att rida på en stor åtta-volt i tölt. När jag var riktigt nöjd med känslan tänkte jag att vi skulle nyttja detta till att "glida iväg hemåt" med förhoppningen att få ytterligare lite energi och därmed bärighet. 

Men den planen fungerade bara en stund... sedan blev det åter ett tvärstopp då Hamingja ville vända trots att vi var på hemväg. Och det var ju inte i den känslan jag ville avsluta vår töltträning så när hon lugnat sig lite lät jag henne vända och skritta tillbaka till vändplanen. Efter en stunds skritt på volt lugnade hon ner sig och vi hittade även tillbaka till den trevliga känslan i tölten. Då fick hon sträcka ut med allt längre tyglar och varva ner i tölt på volt innan jag satt av och gick tillbaka hem. Så att vi skulle få avsluta ridningen med en riktigt bra känsla. Det visade sig vara ett klokt drag från min sida för även när stora, starka, MODIGA matte fick framför och skyddade henne var det ibland riktigt spännande för en liten Hamingja... Så nu tycker även jag att älgarna får hålla sig på avstånd ett tag så att vi får rida ifred!!!

En hästdos glädje i vintermörkret!

När hästen t o m heter Lycka (Hamingja)!!!

Det hade redan hunnit bli mörkt när jag kom till staller efter jobbet idag, så det fick bli en ridtur med reflexer och pannlampa. När vi började uppvärmingen med att korsa bakbenen kändes hon mjuk redan från start och att korsa med höger bak verkade hur lätt som helst! Jag red ner på bilvägen och tog till vänster mot Avan, för att förhoppningsvis få medvind på hemvägen. Vi började värma upp i trav fram till första backen då jag försökte fatta vänster galopp men det blev höger... bröt av och testade på nytt två gånger, men varje gång höger galopp... 

När vi åter var på plan mark fortsatte jag istället uppvärmningen med tempoväxlingar i tölt innan nytt galoppförsök i backen vid kalhygget - med lika nedslående resultat denna gång... Testade att rida stigen upp över kalhygget och den höll riktigt bra att trava på! Uppe på krönet vände vi och medan jag skrittade tillbaka ner till vägen funderade jag på varför Hamingja inte ville ta vänster galopp... Det är ju så lätt att alltid tro det värsta... hade hon fått ont igen...? 

Men hon vill ju också gärna skjuta ut högerbogen så det kunde ju också vara så enkelt att jag helt enkelt inte lyckats rama in henne ordentligt ännu. Jag hoppades förståss på det och när vi fortsatte längs bilvägen mot Avan började jag därför med att rida vänsteröppna och högersluta i skritt med målsättningen att få högerbogen bättre "på plats". Övergick sedan till att göra samma sak i långsam tölt och det började kännas allt bättre. 

När vi vänt hemåt gjorde jag halt nedanför backen upp till kalhygget och bad än en gång om vänster galopp. "Jasså var det DET du ville - varför sa du inte det på en gång??!!" verkade Hamingja säga när hon gjorde en jättefin galoppfattning och satte av uppför backen med REJÄLT tryck i steget - i VÄNSTER galopp - ÄNTLIGEN!!! Efter detta fick hon en låååång skrittpaus medan matte klappade och talade om hur duktig Hamingja var - typ en miljon gånger eller så...! 

Resten av hemvägen blev det sedan mer töltträning, när jag försökte tänka på Atlis instruktion senast att jag självklart ska ge en belönande eftergift när vi gjort övergången från samlad skritt till tölt, men sedan väldigt snabbt måste göra en ny förhållning så att hon aldrig hinner dra iväg för mycket i tempo och tappa samlingen. 

Dessutom fortsatte jag försöka "lura" mig själv att sitta mer rakt i sadeln genom att ha tyglarna aaaningen för långa så att jag måste "luta mig bakåt" för att det skulle kännas lagom. (Jag sätter citationstecken runt "luta mig bakåt" - för det är så det känns eftersom jag så länge hamnat med vikten framåt f f a när jag rider tölt. Men någon som såg mig skulle antagligen snarare beskriva det som att jag i alla fall inte lutade lika mycket framåt som vanligt...!) 

Det kändes faktiskt som att jag hamnade lite bättre i sadeln tack vare detta. Och när jag sedan lät Hamingja börja sträcka ut och varva ner i tölt fick jag ett tydligt besked om att jag lyckats aktivera hennes bakdel och överlinje på ett bra sätt för trots hellånga tyglar fortsatte hon tölta med en härligt aktiv rygg! Och med risk för att upplevas tjatig berättade jag för Hamingja hur oerhört duktig hon var  några hundra gånger till...! "Ja, jag VET!!!" frustade hon så belåtet!

Feykir från Erlandstorp

Hittade en fin bild på Feykir och mig - han var verkligen en vacker häst!!!

Ljusterapi!!!

Det är verkligen SVÅRT att fånga "bling" på bild... här försöker Hamingja visa upp den nya nosgrimman jag köpte när Karin Åberg från Sadlar.se var i Mariebäck senast. Den är från Hrimnirs serie "Fire & Ice" som nu även kommit med bling i färgen burgundy - d v s samma som min Uhip-jacka så den gick ju bara inte att motstå! Dessutom fanns det matchande vojlock från Catago så jag hade ju egentligen inget val - "A womans´s gotta do what a woman´s gotta do!" Och i dagens UNDERBARA ridväder med minus 5 och STRÅLANDE sol kändes det perfekt att inviga denna nya outfit!

Med kallt och torrt väder - och därmed torr päls - passade jag på att klippa Hamingja en andra gång på halsen innan ridningen. Den päls som hunnit växa ut sedan förra klippningen såg inte så tjock ut när den låg platt mot halsen... men som vanligt blev jag överraskad när jag väl började klippa över hur tjock den hunnit bli! Och redan i morgon väntas åter plusgrader så det måste vara väldigt skönt för Hamingja att ha fått "lätta på klädseln" lite! (Enligt ett Facebook-minne från 2014 hade vi -31 grader denna dag... det känns VÄLDIGT avlägset att vi ska hinna få sådan kyla denna vinter...)

När jag skulle rida iväg kom precis Carola och Malin W tillbaka från en ridtur längs bilvägen och de tipsade om att jag borde rida mot Avan för att inte få vinden i ansiktet på hemvägen. Och så fick det bli! Efter sidförande i skritt på volt och längs dikeskanterna började jag värma upp i trav på min häst som verkligen kan ge begreppet "trav i friskt tempo" ett ansikte! Och genom att "tänka" högersluta då och då kunde jag bibehålla ett riktigt trevligt schwung i traven!

Efter galopp uppför den första lilla backen gjorde jag en övergång till tölt för att testa att värma upp i ett högre tempo innan jag började ta ner tempot och be om längre hals. När vi vände hemåt igen och jag började samla lite mer var Hamingja väldigt "på" och ville bara hänga sig i handen och springa FORT... Så jag fick göra många övergångar från halt och rygga där jag fick vara väldigt snabb att göra  tydliga förhållningar så snart vi gjort övergången till tölt, så att hon aldrig skulle hinna dra iväg så mycket.

När hon vräker sig handen på det sättet drar hon mig också i framvikt i sadeln - och det behöver jag verkligen inte någon hjälp med... Nu testade jag en ny variant för att försöka komma till rätta med detta, nämligen att ha lite längre tyglar än jag egentligen kände mig bekväm med - så att jag MÅSTE lägga vikten bakåt för att få tygelkontakt... Och även om jag antagligen inte satt i lodrät sits ändå så måste det ju vara ett steg i rätt riktning i alla fall. Dessutom upplever jag att jag inte blev riktigt lika spänd i axlar och armar som jag brukar bli när jag rider tölt - så jag lindrade effekten av två problem jag har i ridningen.

Uppenbarligen hade jag därmed också lyckats aktivera Hamingjas bakdel och rygg på ett bra sätt, för när jag lät henne börja sträcka ut på längre tyglar för att varva ner i tölt sträckte hon ut överlinjen rejält samtidigt som hon bibehöll en härligt aktiv och rundad rygg - verkligen en härlig känsla!!! Nu ser jag fram emot att rida mer tölt framöver!!!

"Ridning är som meditation..."

..."du måste hela tiden koncentrera dig i nuet." 

En munk vid Den gyllene hästens tempel i Thailand.

Så kloka ord! Själv brukar jag ofta likna ridningen vid yoga - en träningsform som just tack vare koncentrationen på nuet ger en sådan mental återhämtning! Och idag har jag fått yoga/meditera med MIN gyllene häst! 

När vi inledde med vårt vanliga "korsa bakbenen på volt i skritt" utanför stallet kändes hon faktiskt smidigare än igår och det är ju alltid skönt att få bekräftelse på att ansträngningen inte blev för stor! Vi uppvärmningstravade längs den högra skogsvägen bort till vändplanen där det blev mer voltarbete och en vänster galopp i det lilla uppförslutet innan vi skrittade stigen genom skogen bort till Torrbergsvägen. 

På den hade jag planerat att tölta, men väl där insåg jag min "tankevurpa"... den är ju inte plogad! Jag bestämde mig i alla fall för att rida "rundan" så vi tog till höger och satsade istället på mer galopp. Först en lååång vänstergalopp då jag bara försökte följa med och vara neutral - och Hamingja visade inte minsta tecken på obehag. Efter en skrittpaus och ett möte med skoter blev det sedan även en högergalopp. Note to self: om jag "bara" håller koll på blicken - d v s håller den lyft och ser över "motsatt axel" fattar Hamingja rätt galopp - både vänster och höger! 

Efter detta blev det en låååång skritt tillbaka genom skogen där jag kunde konstatera hur ovanligt lite snö vi har trots att det är januari! För inte ens där snön drivit ihop och det var ospårat var det särskilt ansträngande för Hamingja. Men superbra träning då hon fick lyfta lite extra på "fötterna" i skritt som är den gångart där hästen använder flest muskler - både "styrketräning" och lösgörande på samma gång!

När vi kom tillbaka var stallet fullt av både folk och hästar - det var länge sedan vi var så många på plats samtidigt! Efter vår vanliga stretching fick Hamingja stå med ryggvärmaren från BoT medan hon åt lite gott ur en hink. Under tiden verkade hon köra lite egen stretching också - eller vad hon nu gjorde när det såg ut som om hon gick på lina med bakbenen... lite balansträning kanske?! Vet inte om det var "nyhetens behag" men hon slickade i alla fall hinken väldigt ren... det brukar vara mer mineraler kvar när hon får äta ur en krubba.

En häst med fjärrkontroll!

...kan man få när man köper häst av Sylvia!

Jag slutade jobbet tidigt idag så jag hann till stallet för att rida innan det blev mörkt! Så här års är man ju jätteglad för allt dagsljus man kan få! Och även skymning känns ju bättre än helt mörkt... fast det är inte alltid så just med Hamingja... Jag har nämligen börjat se ett mönster - att omvärlden ofta tycks vara mer hotfull i skymningen än när det hunnit bli helt mörkt... 

Någonstans läste jag också om hästens syn, att de har lika bra mörkerseende som oss människor,  men att det tar mycket längre tid för hästens ögon att ställa om från ljus till mörker. Så kanske är det orsaken till att Hamingja kan bli så otrygg när det skymmer...?! Men idag gick det bra - i alla fall till dess vi nästan var tillbaka hemma igen...

Precis som i onsdags började jag med att rida vänstra vägen bakom bommen och börja att värma upp i trav. Underlaget kändes inte riktigt lika bra idag - det senaste dygnets kyla hade fått traktorspåren att frysa till så det blev ganska knöligt... så traktorn får gärna komma tillbaka och köra en gång till så att det jämnar ut sig!

Uppe vid vändplanen blev Hamingja först ganska spänd - uppenbarligen kom hon väl ihåg att det var älgar där här om dagen. Men med lite övertalning fortsatte hon ändå framåt och slappnade snart av igen. Så när vi vände hemåt kändes det OK att galoppera - i o m att flyktreflexerna inte var aktiverade på samma sätt som senast. Jag ville ju förståss testa vänster galopp för ännu en avstämning av om den  fungerar utan att ge henne obehag, men vid första försöket blev det fel galopp... 

När jag rannsakat mig själv gjorde jag en ny galoppfattning då jag såg till att vrida blicken ut åt höger - och när matte gav tydlig signal tog Hamingja förståss rätt galopp! Och när hon sedan fick galoppera "ifred" - medan jag bara försökte vara neutral på hennes rygg - blev resultatet en riktigt lång galoppsträcka där jag även hann sakta av medan kvaliteten i gångarten fortfarande var OK.

Efter en lång skrittpaus red jag även in på den högra skogsvägen, där vi övergick till att rida tölt. Till att börja med red jag henne i en lite högre form medan jag försökte rama in m h a "en antydan" till högersluta medan jag samtidigt försökte sitta i lodrät sits och vara avslappnad i överkroppen. Först hade Hamingja väldigt bråttom, men sedan började hon slappna av och lugna ner sig så att jag successivt kunde ge henne längre tyglar för att sträcka ut lite framåt-nedåt. Jag tyckte att jag blev mindre spänd i armar och axlar än jag brukar bli när jag rider tölt - kanske bl a för att jag lät tyglarna vara lite längre än jag brukar - och även Hamingja verkade märka skillnad för hon kändes ren i takten!

Vändplanen där skogsvägen slutar är plogad så där passade jag på att jobba på volt i skritt. Det krävdes STORT fokus för att hålla högerbogen på plats... så när jag sedan vände hemåt använde jag högersluta som förberedelse för tölt. Hamingja hade sedan VÄLDIGT bråttom och ignorerade när jag försökte göra förhållningar med sätet. Så jag fick göra halt och rygga ett antal gånger - något hon bara gjorde ytterst motvilligt till att börja med - för att "montera tillbaka" signalen jag ville använda i tölten. 

När vi tillslut var mer överens om tempot försökte jag åter ha fokus på en lodrät sits med en överkropp utan onödiga spänningar i musklerna. Även nu med lite längre tyglar än vanligt - och det kändes som att jag faktiskt var på rätt väg! Men att vi behöver jobba en hel del med detta innan vi blir redo att öka graden av samling i tölten igen. När vi skrittade sista biten hem till gården hade det bara hunnit börja skymma lite lätt och Hamingja kändes lugn och harmonisk. 

Fast plötsligt blev det TVÄRSTOPP - Hamingja "frös fast" och riktade allt sitt fokus mot något längre fram... Jag undrade vad det var som fick henne att reagera så - vi var ju nästan hemma så hon borde ju känna sig ganska trygg...! Jag gjorde några försök att övertyga henne om att vi skulle fortsätta framåt men hon kändes inte kontaktbar... Så plötsligt hörde även jag vad Hamingja uppfattat för länge sedan: Sylvia visslade - och då stannar man och står stilla!!! Än en gång kunde jag konstatera att Sylvia har en fjärrkontroll till min häst! 

"Det är väl inte svårt att vara modig...

 ...för den som inte är rädd?!" som Lille Skutt i Bamse sa!

Och idag har Hamingja verkligen varit JÄTTEMODIG! För tänk dig själv att vara LIVRÄDD för älgar och så inser du plötsligt att det är ett gäng älgar som trampar runt inne i skogen alldeles nära där du befinner dig...!!! :-O Många skulle tvärvända och springa hem så fort som det bara gick - och det var nog Hamingjas första tanke också... Men hon kunde ändå övertalas att stå kvar där vi befann oss, strax innan vändplanen på den vänstra vägen bakom vägbommen. Och när hon tillslut även vågade slappna av tillräckligt för att i alla fall börja sänka huvudet lite, kunde vi vända under kontrollerade former och skritta tillbaka hemåt. 

På vägen till vändplanen hade vi värmt upp med trav i friskt tempo. Och min plan hade varit att använde vägen hemåt till att testa vänstergaloppen för en ny chans att bedöma om hon fortfarande verkar ha några besvär. Men det var ju verkligen inte läge att trigga hennes flyktreflexer i det här läget...! Istället blev det alltså skritt hela vägen tillbaka och sedan red jag in längs den högra skogsvägen där vi fortsatte uppvärmningen i tölt. Trots att hon fortfarande hade spänningar kvar efter nära älg-upplevelsen tyckte jag faktiskt takten till största delen kändes OK! 

Vi testade två vänstergalopper uppför den lilla backen och i båda fallen kändes det bra! Detta "firade" vi med att samla lite mer i tölten under hemvägen. Hamingja var rejält "på" så jag hörde för mitt inre öra hur Atli ropade: "Saktarr! Saktarr! Inte fortarr!!!" så jag fick främst fokusera på att vi skulle enas om ett lugnare tempo. Med bara 4 minusgrader var vi rejält svettiga båda två när vi kom tillbaka till stallet. Hamingja fick stå en stund med Back on Track i stallet men det var alldeles uppenbart att hon INTE var nöjd med det... och när hon TILLSLUT skulle få gå ut sprang hon nästan till hagen. Jag har sett det förr - när livet är spännande finns det INGET som går upp emot tryggheten i flocken! (Ja, det skulle väl möjligen vara Sylvia=tryggheten själv då...!)

Ridning - var god dröj...!

Någon enstaka plusgrad, regn och blåsigt är inte väder som får min kropp att jubla direkt... så dagens planerade ridning blev inställd - eller ska vi kanske säga framflyttad till en annan dag?! Och så länge Hamingja får gå ute i sin flock och slipper stå i stallet är hon ju nöjd - oavsett väder!

Min kropp mår ju allra bäst av värme - och därför brukar vi alltid åka utomlands ett par veckor under vintern. Men lite "stök" var det även när vi var i Sydafrika... Periodvis har jag problem med att kroppen sväller upp utan att man kunnat hitta någon anledning till det... Och sista veckan i Sydafrika var plötsligt mina underben jämntjocka från knäna ner till fötterna - man såg vare sig fotleder eller fotknölar...

Åkte jag möjligen på en släng av flodhästsjuka??!
(Bild från vår safari i Mabula, Sydafrika!)

Även fötterna blev rejält svullna, så pass att jag knappt fick på mig vinterskorna när vi kommit hem. Och när jag kom till stallet för att rida kunde jag bara nätt och jämnt pressa in händerna i ridhandskarna, men då satt de så trångt så att fingrarna inte gick att böja. Som tur var hade jag mina Back on Track-ridhandskar, som jag i vanliga fall inte brukar rida i för de har varit för stora och därmed känts så klumpiga - men nu passade de perfekt!

Inte har vi sett särskilt mycket av "vanligt vinterväder" ännu denna vinter... Men än behöver det inte vara för sent. Ofta har Johan och jag åkt utomlands lite senare, i månadsskiftet januari/februari och många gånger har det varit någon vecka eller två med 30 minusgrader vid den tiden. Och när jag vid denna tid för ett år sedan sa till en av mina kunder som jobbar med snöröjning att "det blir visst inte så mycket snö i vinter..." påminde han mig om att det ytterligare ett år tidigare varit lika lite vid samma tid. Men att det sedan ändå hann bli snörekord innan det blev vår! Och samma sak hände ju faktiskt även för ett år sedan, så än kan det komma mycket av både snö och kyla..!

"Vilken stjärnhäst det här är!!!"

Idag skulle hovslagaren sko Hamingja kl 16, innan dess skulle jag lunchfodra hästarna och dessutom ville jag rida - det sistnämnda helst innan det blivit mörkt... Lösningen fick bli att ge Hamingja en tuss hö i stallet medan jag fodrade övriga, rida så snart jag var klar med fordringen och sedan låta Hamingja äta resten av sitt lunchhö i väntan på hovslagaren.

Efter vår sedvanliga "korsa bakbenen på volt resp liten fyrkant" utanför stallet fortsatte jag med sidförande ut från gården och jag upplevde henne ganska smidig i båda sidorna. Längs den högra skogsvägen bakom vägbommen började vi värma upp i trav, något vi sedan fortsatte med längs stigen genom skogen.

Framme på Torrbergsvägen hade skotrar kört och packat ihop snön så underlaget var perfekt för galopp! Mina tre första försök att fatta vänster galopp misslyckades dock... Jag försökte hålla blicken lyft för att bättre känna vad jag gjorde och vad Hamingja gjorde... och kom fram till att även när jag tyckte att jag förberett galoppfattningen noga så sköt hon fortfarande ut högerbogen och då blev det förstås också höger galopp...!

"Bara" att göra om och göra rätt alltså! Och när matte skärpte sig så gjorde Hamingja tre klockrena fattningar av vänster galopp! De två första gångerna hann vi dock bara galoppera en kort sträcka innan hon började "maska" med bakbenen och när jag då försökte lägga till lite drivning blev hon spänd och tappade galoppen helt... Men det tredje försöket gjorde jag direkt när vi vänt om hemåt igen - och då behövdes minsann ingen drivning! Hamingja galopperade en lång sträcka i friskt tempo och höll vänstergaloppen hur fint som helst till dess jag började vissla för att sakta av. Och jag hoppas det betyder att hon inte längre har ont!

Resten av hemvägen blev det mycket skritt på lång tygel då jag själv fokuserade på att hålla blicken lyft och KÄNNA - och det var plötsligt väldigt tydligt hur Hamingja hela tiden ville skjuta ut högerbogen,  så jag fick även nu använda sidförande tygeltag för att rakrikta. När vi var tillbaka på den plogade skogsvägen stannade jag för att sadla om och sedan red vi flera sekvenser samlad skritt innan jag även gjorde övergång till samlad tölt.

Hamingja bjöd på en riktigt trevlig känsla, både i den samlade skritten och tölten! Hade Atli sett oss hade han visserligen garanterat haft synpunkter på tempot i tölten... att jag tappade lite av samlingen i o m att tempot blev för högt... Men för att vara första seriösa töltförsöket efter Hamingjas jullov så tyckte jag ändå att det var OK!

När Hamingja sedan fick börja sträcka ut och varva ner i tölt funderade jag på hur jag ska lägga upp nästa träningspass, vilket antagligen blir på tisdag. Numera värmer jag ju upp i trav först och den vänstra skogsvägen borde funka bra till det. I o m att den inte är plogad får hon ju lyfta lite extra på fötterna också! En vänster galopp på hemväg för att få statusen på musklerna i bakdelen och sedan lite töltträning längs bilvägen, borde kunna vara en bra strategi!

Tillbaka i stallet blev det stretching innan Hamingja fick gå in i en box för att äta sitt kvarvarande lunchhö. Jag fyllde vattentunnorna i de hagar som inte har vattenkopp och pysslade på med lite annat i väntan på hovslagar-Sandra.

Under större delen av skonings-sessionen stod jag vid Hamingjas huvud, för att kunna distrahera henne ifall hon började bli otålig. (Hon är ju inte särskilt förtjust i att behöva stå inne i stallet, varför tålamodet inte alltid är det bästa...) Medan jag stod där ville hon gärna stå med huvudet på min axel - och när jag inte stod där stödde hon sig gärna på hovslagaren istället, men det verkade hon inte ha något emot.  "Vilken stjärnhäst det här är - så OERHÖRT trevlig att hantera!!!" konstaterade Sandra och då blev ju jag ÄNNU mer stolt än vanligt över min FINA häst!!!

I morgon får Hamingja vila - för säkerhets skull - eftersom jag ridit två dagar i rad. Men HUR i all världen ska jag kunna vänta ända till på tisdag innan jag får rida igen??!!

När minnet är bra men kort...!!!

Det är ingen slump att man brukar tala om "hästminne" - att minnas f f a negativa upplevelser VÄLDIGT länge har genom tiderna varit avgörande för hästens överlevnad. Hamingja är inget undantag - men ibland upplever jag att hennes minne är ovanligt selektivt...! Jag har ju kämpat på i flera år med att försöka "avtrubba" henne så att en lätt smackning eller att jag nuddar henne med pisken inte ska tolkas som att det är nu hon ska dö... :-O Och visst,det går bättre och bättre, men det kan räcka med att jag under ett ridpass inte smackat eller inte nuddat med pisken och vips är det OERHÖRT traumatiskt igen...

Eller som i kväll, när hon uppenbarligen helt glömt bort att det inte alls är farligt att lämna gården även om det är mörkt... Det blev helt enkelt tvärstopp när vi skulle passera sista hagen (där Annelis Hector just nu går) och krävdes massor med övertalning innan vi tillslut kunde fortsätta. När jag red upp till vänster bakom vägbommen och inledde med trav var Hamingja fortfarande inte helt övertygad om att detta var en bra idé att lämna tryggheten hemma på gården och jag hoppades att det bara var därför hon blev spänd och tappade traven ett flertal gånger.

Jag testade en högergalopp och hon höll visserligen galoppen en lång sträcka men känslan var ändå att hon "dragit åt handbromsen". Betydde det att hon fortfarande hade ont/kände obehag uppe i korset   eller var det bara psykiska spänningar? Åh, tänk om man ändå kunde tala med hästar och helt enkelt fråga henne om det gjorde ont någonstans...!!!

När vi vände hemåt testade jag en vänster galopp - där hon tidigare så tydligt visade att hon hade ont. Och till min STORA lättnad kändes det nu riktigt bra! Hamingja galopperade på utan minsta antydan till att bli spänd! Det var en VÄLDIGT lättad matte som tillslut visslade så att hon saktade av till skritt igen. Inspirerad av detta bestämde jag mig för att även rida en sväng längs den högra skogsvägen. Till skillnad mot den vänstra vägen har denna plogats i vinter, så underlaget bara ropade "TÖLT!!!"

"A rider´s gotta do what a rider´s gotta do!!!" tänkte jag och bad Hamingja om tölt. Hon ville gärna skjuta ut högerbogen lite, men när jag "tog med mig" bogarna åt vänster med hjälp av sidförande tygeltag blev hon mer rakriktad. På hemvägen bad jag sedan om lite mer samling och då kändes takten riktigt bra, samtidigt som Hamingja började frusta så belåtet - hon gillar ju verkligen att arbeta!  Vi var alltså två om att uppskatta att vårt/hennes långa jullov nu var över!

När vi skrittade sista biten hem och jag som vanligt försökte analysera ridpasset kunde jag konstatera att de sidförande tygeltagen som fick högerbogen på plats varit väldigt avgörande för kvaliteten f f a på tölten. Först nu kom jag på att det antagligen hade blivit ÄNNU bättre om jag även dragit bak vänsterskänkeln lite så att jag verkligen ramade in henne. Note to self: se till att komma ihåg högerslutan i fortsättningen!!!

Tillbaka i stallet fick hon stå en stund med ryggvärmaren från Back on Track medan jag pysslade på. Sedan var jag precis på väg att gå ut med henne till hagen när jag insåg att jag glömt stretchingen - inte bara Hamingja som glömmer alltså...! :-O I måndags när jag ridit första gången efter hennes långa jullov och därmed också för första gången på en månad kunde stretcha ville hon inte gärna låta mig sträcka ut vänster bakben.

Under flera år ville Hamingja INTE att man ö h t skulle lyfta vänster bak, antagligen för att det tidigare har gjort ont/varit obehagligt... Men successivt lärde hon sig inte bara att acceptera utan t o m uppskatta detta, något hon bl a visade genom att sänka huvudet och verkligen slappna av! I måndags visade hon åter obehag men jag hoppades att det inte berodde på att det faktiskt gjorde ont utan bara att hon hunnit glömma hur skönt det brukar vara... Och i kväll slappnade hon åter av och hjälpte till att sträcka ut bakbenet - det var VERKLIGEN ett positivt besked! 

En hästdos och en bonus!

Mys med Hamingja i stallet efter jobbet idag! 

Lejon och elefanter i all ära - men allra bäst är ju ändå att få tillbringa tid med min lyckohäst! Och som bonus fick jag dessutom för första gången träffa Annelis nya stjärna - Hector från Lovengården som anlände från södra Sverige tidigt i morse!

Själv låg jag fortfarande och sov när han anlände, men Carola var på plats med Anneli och fotade så här kommer några bilder! 

Ja, ni ser ju själva vilket härligt uttryck han har! Och han är inte bara snygg utan verkar supertrevlig också! Det blir verkligen roligt att följa honom och Anneli framöver!

Back in the saddle!!!

Idag var det slut på Hamingjas jullov - ÄÄÄÄÄNTLIGEN!!!

Igår kom Johan och jag hem ifrån en HELT fantastisk resa i Sydafrika och idag fick jag sitta i sadeln igen, för första gången på en månad! Det var i månadsskiftet november/december som jag upptäckte att något inte var OK med Hamingja då hon varje gång jag försökte rida vänster galopp redan efter några galoppsprång blev spänd och tappade galoppen. Hon fick vila fram till den 7:e december då suveräne equiterapeuten Ingebjörn kom till Mariebäck och han konstaterade snabbt att hon åter var sned i bäckenet och eftersom besvären kommit så plötsligt var det troligen något som hänt henne i hagen. T ex att hon fått en spark eller liknande. 

Efter Ingebjörns behandling fick Haamingja vila en vecka, men när jag sedan provade att rida igen reagerade hon fortfarande på samma sätt i vänster galopp. Då lät jag henne fortsätta vila och hon fick också gå med BoT täcke någon vecka. Jag bestämde mig för att vänta till dess vi kommit hem igen från Sydafrikaresan innan jag provade att rida igen - och idag var det alltså dags!  

Luleå bjöd på riktigt härligt vinterväder med sol och bara 5 minusgrader så det kändes extra bra när Hamingja och jag skrittade iväg från gården och till höger ovanför vägbommen. Det blev en ovanligt lång igångskrittning innan jag gjorde ett första försök med vänstergalopp, tyvärr med samma resultat som senast... Men när jag en stund senare gjorde ett andra försök sköt hon iväg som en kanonkula och fortsatte galoppera i högt tempo så jag blev tvungen att kolla flera gånger för att försäkra mig om att det verkligen var vänster galopp! Hon gjorde inte minsta ansats att ens dra ner tempot utan snarare tvärt om och det var först när jag tillslut visslade som hon saktade av. 

Sedan vi skrittat genom skogen bort till Torrbergsvägen gjorde jag även ett tredje försök med vänster galopp, men tyvärr tappade hon åter galoppen redan efter några galoppsprång... Fast det skulle ju kunna bero på att hon var trött i musklerna efter den tidigare "katapultgaloppen" - jag håller tummarna för det! På hemvägen gjorde jag några försök att trava och hon gjorde fina övergångar men ville sedan inte hålla traven utan växlade till tölt eller höger galopp. Hon har tidigare haft sådana tendenser, f f a när hon haft mycket överskottsenergi och jag har tolkat det som att hon "inte haft tid" att trava Men efter veterinärbehandlingen förra sommaren han hennes "töltknapp" hela tiden funkat klockrent så jag har efteråt börjat misstänka att hon tidigare faktiskt känt av besvären från bakdelen även i traven, trots att hon aldrig visat någon hälta i trav... 

Nu valde jag för säkerhets skull att låta henne skritta hela vägen tillbaka hem. När jag sedan stretchade vänster bak var hon inte helt bekväm med det... Men det var ju också ett bra tag sedan jag gjorde det senast (i o m att jag bara får stretcha henne när hon är varm i musklerna efter ridning)... Inte lätt att veta om hon fortfarande har besvär från bakdelen eller inte alltså... jag får göra ett nytt försök att rida om några dagar tänker jag, för att se hur hon reagerar i galopp och trav då. 

MAGISK resa till Sydafrika!!!

Vi fick verkligen rivstarta vår safariupplevelse när vi redan första kvällen fick riktig närkontakt med en flock elefanter!  En av dem kom t o m lite väl nära... han hade uppenbarligen bestämt sig för att gå precis där vår jeep stod så när elefanten bara var knappt 2 meter från oss fick guiden  snabbt starta motorn och gasa iväg...! Efter det hade vi REJÄL puls - och jag började fundera på om detta faktiskt kunde fungera som konditionsträning?!

Sedan hittade guiden dessa spår. "Cheeta!!!" (=gepard) utropade han och började försiktigt följa dem...

 ...och en stund senare hinner vi ikapp två kissekatter modell större...!!!

På safari i Afrika vill man förståss gärna se "the Big Five"! Till dem hör förutom elefant även noshörning. Denna är - färgen till trots - av rasen vit noshörning.

Flodhäst hör också till "the Big Five" och är faktiskt ett av världens allra farligaste djur! De är nämligen mycket aggressiva revirförsvarare och dessutom OERHÖRT snabba trots att de ser så klumpiga ut. 

När vi skulle ha picknickpaus i närheten av dessa flodhästar fick vi hålla till inne i en inhägnad med GRYMMA elstängsel - och ingen fick kliva ur jeepen förrän vi var på säker mark där inne. Fast säker och säker... när vi någon dag senare passerade samma ställe och då såg en flodhäst reta upp en elefant meddelade vår guide (som var chefsguiden) de övriga guiderna som var ute i reservataet att ingen fick pausa på någon av rastplatserna i närheten. Det ansågs alldeles för farligt - och det är klart att inget elstängsel i världen kan väl stoppa en tillräckligt arg elefant eller flodhäst...! 

Lejon hör förstås också till "the Big Five" och redan vid vår första gryningssafari fick vi träffa på detta par!

En svindlande känsla när de kom gående rakt mot oss och naglade fast oss med blicken...!!!

Återstod av "the Big Five" gjorde då afrikansk buffel och leopard - de två arter som tydligast är svårast att få syn på... Bufflarna fick vi faktiskt ändå se lite senare - men de stod så pass dolda bakom några buskage att vi aldrig lyckades få någon riktigt bra bild 

Men någon leopard blev det däremot aldrig trots att vi ägnade ett par timmar åt att åka runt uppe i bergen och spana... Det som främst skiljer leoparder från geparder är visst formen på pupillerna samt hur klorna ser ut. Så om vår guide hade velat hade han ju lätt kunnat påstå att t ex geparden på bilden ovan istället var en leopard. För ingen av oss hade ju vågat sig tillräckligt nära för att se efter...! 

En helt MAGISK resa alltså - som även innehöll besök på den gata i Soweto där TVÅ Nobels fredspristagare har bott - både Nelson Mandela och Desmond Tutu - samt ett rejält omskakande besök på Apartheidmuseet i Johannesburg.... Tänk att det var så sent som 1994 som hela befolkningen fick rösträtt och inte bara de 8 % som var vita! Och att polis och militär innan dess  dagligen körde runt med pansarbilar i bl a Soweto och sköt på befolkningen... den som gick ut för att köpa en liter mjölk kunde bli ihjälskjuten på vägen hem... Helt ofattbart - särkskilt som detta alltså hände i "modern tid" - så jobbigt att påminnas om men så VIKTIGT att minnas!!!